Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundval. Hufvudmannen var Abildgaard (1742-1809). Den
grundlärde mannens brist på omedelbar konstkänsla och
naturkänsla gjorde likväl, att han blef af mindre
betydelse för eftervärlden, än man kunnat vänta af
hans outtröttliga verksamhet. Det var stil i hans
teckning, och hans figurer gåfvo ett sant uttryck för
tanken i hans kompositioner; men i enskildheterna
saknas icke sällan naturstudium. Trots den värme,
hvarmed han omfattade undervisningen på akademien,
lyckades det honom icke att bilda en målarskola. De
två af hans lärjungar, som nådde något stort inom
konsten, Thorvaldsen och Eckersberg, öfvergåfvo helt
och hållet hans riktning. Af Abildgaards samtida
egde Jens Juel (1745-1802) ett berömdt namn som
porträttmålare, Pauelsen (1749-90), som sökte
göra sig gällande som historiemålare, verkade bäst
inom porträttet och genren. De bägge sistnämnde voro
emellertid de förste, som visade sig ha öppen blick
för återgifvandet af den danska naturen. Särskildt
målade Juel icke få, af poetisk stämning genomandade
danska landskap. - Slutligen egde denna period i
kopparstickaren Clemens (1749-1831) en konstnär
af framstående rang och med europeiskt rykte.
Abildgaards stil var för lärd och för mycket
grundad på formella forntidsstudier, för att den
skulle kunna vinna ett varaktigt lif. Med 19:e
årh. framträdde i hela Europa en ny, på en djupare
naturalism grundad konststil, som undanträngde den
föregående tidens formalism och fann väg till Danmark
med K. V. Eckersberg (1783-1853), som studerat i Paris
hos David. Eckersberg fick sin största betydelse genom
det allvar och den ihärdighet, hvarmed han studerade
naturen. Hans italienska och danska landskap, hans
porträtt och särskildt hans sjöstycken, med hvilka han
införde marinmålningen i sitt fädernesland, intaga
en betydelsefull plats i dess konsthistoria. En ny
målargeneration utgick under hans tid från akademien
och från hans egen anspråkslösa skola. Rörbye,
Bendz, Petzholdt, Küchler, A. A. Müller, Köbke,
Konstantin Hansen, Eddelien, Koed och Marstrand,
hufvudmannen i den tidens danska skola, slöto sig,
mer eller mindre såsom lärjungar, till Eckersberg
och hans principer. Vid sidan af honom sökte den
tidigt bortgångne Kratzenstein-Stub (1783-1816)
och J. L. Lund (1777-1867) att göra sig till
målsmän för en mera idealistisk konst, som likväl
icke kunde göra sig gällande med samma lifskraft som
den realistiska riktningen. Under lång tid framåt var
det den Eckersbergska kretsen, som gaf landets måleri
dess karaktär. Landskapsmåleriet representerades i
1800-talets början hufvudsakligen af J. P. Möller
(1783-1854), djurmålaren Gebauer (1777-1831)
och norrmannen J. K. Dahl. Delvis anslutande sig till
den ene eller den andre af dessa konstnärer, men alla
påverkade af akademien och, liksom Eckersberg, flitigt
studerande naturen, framträdde Sonne, Simonsen, Ernst
Meyer, Buntzen, Gertner, Schleisner m. fl.
Thorvaldsens lärjunge Freund (1786-1840),
som med kraft och karaktär behandlade äfven
nordisk-mytologiska ämnen, H. V. Bissen (1798 -1868),
som skapade sig ett namn i synnerhet genom sina
porträtt och sina nationella minnesmärken,
samt Jerichau bildade icke egentligen någon
skola i Thorvaldsens anda. De utvecklade sig ganska
själfständigt: Freund mera på grundvalen af den
grekiska antiken och Jerichau mera i relativt
modern realistisk riktning, hvaremot Bissen,
som i hufvudsaken höll medelvägen mellan dessa två
riktningar, blef den, som fick den största betydelsen
för det yngre konstnärssläktet. - Inom arkitekturen
representerade den i Tyskland födde Hetsch (1788
-1864) under en lång följd af år den antikiserande
byggnadskonstens envälde - han var empirestilens
målsman, äfven inom konstindustrien -, men icke
dess mindre vann den i Europa kraftigt blomstrande
eklekticismen hastigt insteg i landet. Om ock
Bindesböll (1800-56), i Thorvaldsens museum, med
förkärlek dröjde vid den grekiska konstens minnen,
förstod han likväl att med framgång nyttja andra
tiders stilarter för andra uppgifter, t. ex. rundbågs-
eller spetsbågsstil för kyrkor, renässansstil för
rådhus o. s. v. Bröderna Hansen, af hvilka den yngre,
Teofilus, var verksam i Wien, samt Herholdt och
Meldahl hafva med förkärlek anslutit sig till
renässansen i dess olika riktningar. N. S. Nebelong
har förtjänsten af Viborgs domkyrkas återuppförande
i ren rundbågsstil.
Måleriet hade sedan Eckersbergs tid haft en borgerlig
och folklig karaktär, det utmärkte sig ej genom
djärfhet, flykt eller större ansatser, men väl genom
ärlighet och uppriktighet. Det var en stillsam och
beskedlig konst för hemmen, "dagligstuekunst". Det
var alltigenom danskt till karaktären, äfven då
italienska ämnen och typer skildrades -, ty till
Italien reste alla de målare, som kunde komma
hemifrån, för att samla intryck och måleriska
motiv. Konsthistorikern Höyen väckte på 1840-talet
en nationell rörelse inom konsten, förbindelsen med
utlandets moderna riktningar blef hädanefter - äfven
af politiska orsaker - mindre än förr, den danska
konsten omgaf sig med en "kinesisk mur" och seglade,
utan öfvermod tillfredsställd med sig själf, i sin
egen sjö. Danska stämningar liksom bilder från kriget
med tyskarna målades af Sonne och Simonsen, landskapet
uppbars af P. C. Skovgaard, Rump, Kyhn, marinen
af de båda Melbye, folklifsbilden af Dalsgaard,
Exner, Vermehren. Den stora monumentala konsten
hade sina företrädare i Konstantin Hansen, som
bäst lyckades i klassisk-mytologiska bilder, Lorenz
Frölich, fantasifull sagotecknare och dekoratör - båda
behandlade de äfven nordisk fornsägen och gudasaga
- och på 1860-talet i Karl Bloch (historiska,
religiösa ämnen, äfven humoristiska genremotiv). -
Efter världsutställningen 1878 började unga danskar,
som insågo, hur deras lands konst blifvit efter i det
allmänna sträfvandet, söka undervisning i Paris, och i
tekniskt afseende vidtager nu en ny dag för det danska
måleriet. Den unga riktningen uppbäres i första rummet
af Otto Bache (djurmålningar), af Tuxen och framför
alla andra af Kröyer, som blir detta skedes
medelpunkt och mest lysande personlighet i Danmarks
konst. Denne upplifvades och visade stora framsteg i
förmåga att gifva uttryck åt naturiakttagelsen, men
den ändrade alls ej karaktär, den förblef till lynnet
liksom till motivvalet dansk och har aldrig uppgifvit
kontakten med hemlandet och folket - ej heller nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
