Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1439-1440 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - David, Västmanlands apostel - David från Augsburg - David från Dinant - David, skotska konungar - David, Gerard, holländsk målare - David. Jacques Louis D. fransk målare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

döpt de omvände. D. afled sannolikt 1082. Jfr
Reuterdahl, "Svenska kyrkans historia", I, s. 404.

David från Augsburg, en af franciskan-ordens
förste lärare i Tyskland, predikant med en
viss dragning åt mystiken, lefde först i Regensburg,
där han var lärare och vän till Bertold från Regensburg,
och vistades från 1243 i Augsburg, hvarest
han dog 1272. Utom en mängd latinska skrifter
författade han asketiska traktater på tyska, mönster
af tysk prosa (en del af dem utgafs af Pfeiffer i
"Deutsche mystiker des 13:ten jahrhunderts",
1845).

David från Dinant [dinã´], mystisk-panteistisk
skriftställare under medeltiden (omkr. 1200). Han
ansågs af samtiden hafva varit anhängare af den
neoplatonska teologi, som framställdes af panteisten
Amalrik af Bena (se denne). Synoden i Paris 1210,
som dömde Amalrik, angrep därför ock D., som likväl
räddade sig genom att fly från Frankrike. Hans
dödsår är okändt. Nyfunna skrifter ha visat, att han
ej tillhörde Amalriks åskådning, utan representerade
den nyupptäckte Aristoteles och dennes moriska
kommentatorer. Se A. Jundt, "Histoire du
panthéisme populaire au moyen âge" (1875).
Hj. H-t.

David [dei´vid], skotska konungar. Se Bruce
3 och Skottland.

David, Gerard, holländsk, i Brügge verksam
målare, f. i Oudewater (okändt när) och från 1483,
då han redan var en fullt utbildad konstnär, bosatt
i Brügge, där han dog 1523. Troligen var han elev
af Geertgen van Sint Jans i Haarlem, med hvilken
Crowe & Cavalcaselle på sin tid förblandade honom
och om hvilken han i synnerhet i behandlingen af sina
landskap lifligt påminner, men han påverkades i Brügge
af Hans Memling, Roger van der Weyden och Quinten
Massys. - D. var med andra ord en för intryck af andra
artister ganska mottaglig natur. Mest själfständig var
han i behandlingen af landskapet, som han utvecklade
genom att skarpare än sina föregångare betona de olika
planerna - förgrund, bakgrund o. s. v. - och på ett,
låt vara, rätt naivt, flitigt utpensladt sätt bemödade
han sig att karakterisera olika träds löfverk,
utan att dock försumma bladens massverkan. Hans
figurtyper åter äro, om än något mer storstilade
än Hans Memlings, lätt igenkännliga upprepningar
af dennes gestalter. Till hans märkligaste, ännu
bevarade bilder, om hvilkas kritiska sofrande James
Weale framför alla andra inlagt stor förtjänst, höra
Kambyses, dömande den orättfärdige domaren Lisamnes,
samt Apollon och Marsyas (båda omkr. 1498),
i Brügges museum, Den hel. Katarinas förlofning
(1500, i London), Kanonikus Salviati jämte tre helgon
(omkr. 1501), sammastädes, Bröllopet i Kana, i Louvre
(en gammal, fragmentarisk kopia i Nationalmuseum,
dit kommen från Gripsholm, där den sannolikt fanns
redan på Gustaf Vasas tid); flygelaltaret (1508) i
Brügges museum, särskildt berömdt för det härliga,
man kan väl säga epokgörande återgifvandet af den
landskapliga bakgrunden i midtbilden: Jesu döpelse;
Jungfru Maria med änglar och kvinnliga helgon (1509,
komposition af figurer i naturlig storlek), i Rouens
museum, och Korsfästelsen, i Berlins museum. - Litt.:
James Weale, "The portfolio" n. 24, och E. von
Bodenhausen, "Gerard David und seine schule" (1905).
O. G-g.


David, l. Jacques Louis D., fransk målare, f. 31
aug. 1748 i Paris, d. i Bruxelles 29 dec. 1825,
studerade för sin frände Boucher, hvars stil spåras
i hans tidigaste arbeten, och därefter för Vien, som
representerade tidens klassiska smak. Han täflade om
akademiens pris med ämnen i tidens stil, Minervas
strid med Mars (1771. Louvre), Senecas död (1773)
och Antiochos och Stratonike (1774, i École des
beaux-arts). Sistnämnda målning medförde akademiens
stora medalj, och han begaf sig i sällskap med Vien
till Rom. Där studerade han till en början renässans- och
barockmästarna, men hängaf sig ock åt studium
af fornlämningarna och af klassisk konst. Hans mest
representativa verk under detta skede är S:t Rochus
anropar madonnan om hjälp för de pestsmittade (1779,
i Marseille). 1780 återvände han hem till Paris samt
målade där Andromache vid Hektors lik och Den tiggande
Belisarius (i Louvre). 1784 blef han medlem af
akademien och målade s. å. i Rom, dit han återvändt
efter sitt giftermål, på beställning af konungen
Horatiernas ed (i Louvre; se fig.). Denna målning,
som i en stram "heroisk" stil visade de tre unge
kämparna, svärjande att segra eller dö för Roms ära,
väckte ofantligt uppseende både i Rom och i Paris
på salongen 1785. D. var nu ansedd som den antika
stilens pånyttfödare och främste målsman bland samtida
målare. Så följde Sokrates’ död (1787), Paris’ och
Helenas älskog (1788, Louvre) och Brutus, som ser
sina afrättade söner bäras bort (1789, därst.). I
dessa verk söker konstnären arkeologisk detaljtrohet
i förening med stor ideell stil och starkt patos.

"Horatiernas ed", målning af J. L. David.

D., som vid revolutionens utbrott var en medelålders
man, rycktes med af tidens idéer och blef en hänförd
och stortalig frihetens och republikens dyrkare. Han
blef så att säga republikens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>