Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Debauche - Debay - Debba - De Belloy - De Besche - Debet - Debetsedel - Debidour - Debet - Debitant - Debitera - Debitor - Deblai - Deblayera - Deblockera - Dèbo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(fr. débauhier, egentl. locka en handtverkslärling ur
verkstaden, bauche), lefva liderligt och utsväfvande.
Debay [dobä], fransk konstnärsfamilj. - 1. Jean
Baptiste Joseph D., bildhuggare, f. 1779, d. 1863,
elev af Chaudet, utförde flera monumentala arbeten:
de tio statyerna på börsen i Nantes, Perikles (i
Tuileries-trädgården), Ludvig XIV:s ryttarstaty
(i Montpellier, 1829), Karl Martel (marmor,
Versailles) och Colbert (i Luxembourgpalatset),
grupper som Mercurius söfver Argus m. fl. -
2. Jean Baptiste Joseph D., den föregåendes son,
bildhuggare, f. 1802, d. 1862, var elev af fadern
och af Bosio, utförde flera statyer, bland dem
Marskalk Oudinols monument och Karl VIII i marmor
(1839; i Versailles-museet). Hans finaste verk är Ung
slafvinna. - 3. Auguste Hyacinthe D., den föregåendes
broder, bildhuggare och målare, f. 1804, d. 1865,
utförde Ärkebiskop Affres monument (i Notre-Dame),
statyer af Perrault och Claude Lorrain (båda för
Louvre), bilderna på S:t-Michel-fontänen i Paris,
gruppen Den första vaggan, framställande Eva med Kain
och Abel i sitt knä, m. fl. Han var äfven målare,
som sådan akademisk och syftande till stark dramatisk
effekt. G-g N.
Debba, ort i Nubien. Se Dabbeh.
De Belloy [da bällwa’], P. L. B. Se Belloy.
De Besche [da baj], adlig släkt af nederländskt
ursprung. I början af 1600-talet flyktade
Gillis D. d. ä., arkitekt och rik köpman, för
religionsförföljelses skull från Nederländerna
till Sverige, dit fyra hans nedannämnda söner före
honom begifvit sig på olika tider. Tre af dessa,
Welam, Hubert och Gerhard, blefvo genom sina söner
(naturaliserade resp. 1664, 1692 och 1698) stamfader
för svenska adliga ätter, Hubert genom sin son
Gillis D. (f. 1624 på Guldsmedshyttan vid Torshälla,
d. 1709), som ansågs vara sin tids rikaste bruksegare
i Sverige, den fjärde, Gillis, genom sin sonson
(naturaliserad 1692). Endast de från Hubert och
Gerhard härstammande ätterna lefva.
1. Gillis Gillisson D., Gillis D. d. ä:s son,
f. 1579 i Luykerland (biskopsstiftet Liège), i
Nederländerna, d. 1648 i Nyköping, fick efter sin
ankomst till Sverige anställning vid Nyköpings slott
och var där från 1603 verksam vid de omfattande
förändringar denna ståtliga byggnad undergick på
Karl IX:s tid. Det är sannolikt, att
han äfven gaf ritning till Vibyholms slott (numera
betydligt ändradt), hvilket uppfördes till änkesäte
åt Karl IX:s gemål Kristina och (att döma efter
teckningen i Dahlberghs "Suecia") var ett ståtligt
prof på nederländsk renässans.
2. Hubert D., den föregåendes broder,
f. 1582, d. 1664, inkallades till Sverige af Karl
IX och hade från 1613 anställning som byggmästare på
Stockholms slott. I hufvudstaden utförde han 1613
-18 ett ganska prydligt verk, Tyska kyrkans torn
(förstördt af brand 1878). Därjämte införde han
i Sverige den rätta styckgjutarkonsten och anlade
åtskilliga järn- och mässingsbruk.
3. Gerhard D., den föregåendes broder, f.
1585, d. 1656 på Forsmark, inkallades 1608 till
Sverige, där han snart gjorde sig så känd, att Gustaf
II Adolf 1613 åt honom anförtrodde uppförandet af
de båda tornspetsarna på Uppsala
domkyrka, med hvilket arbete han var sysselsatt till och
med 1619. Dessa tornöfverbyggnader förstördes genom
branden 1702, men deras utseende är bevaradt genom
ett kopparstick i Peringskiölds "Monumenta". De
voro visserligen icke hållna i annan stil än den på
D:s tid vanliga, men utmärkte sig genom vackra mått
och stor lätthet. De uppfördes af timmer och kläddes
med koppar. Kort efter 1615 byggde han jämte den
äldste, redan 1596 till Sverige inkallade brodern,
Welam D. (f. 1572, d. 1647) för kronans räkning
Forsmarks och Barkinge järnbruk i Uppland, hvilka han
sedan förpaktade och 1654 fick inlösa. -rn. (O. G-g.)
Debet, lat. ("han är skyldig", näml. att betala),
hand., skuldräkning, skuld. Jfr An, Bokföring
och Kredit.
Debetsedel, förv., en till den skattskyldige
ställd utmätningsbar räkning, som upptager
de skattebelopp, till staten eller kommunen,
hvilka han för ett visst år skall betala.
Kbg.
Debidour [-dö’r], Élie Louis Marc
Marie-Antoine, fransk historiker, f. 1847 i Notron» (Dordogne),
blef 1878 professor i historia vid fakulteten i Nancy,
där han grundade föreningen Société de géographie de
l’Est och tidskriften "Annales de l’Est" samt arbetade
med ifver på folkupplysningens höjande. Sedan
1890 är han generalinspektör för det franska
undervisningsväsendet. Bland D:s många och
betydelsefulla historiska arbeten må nämnas: Le
general Bigarré (1880), Histoire de Du Guesclin
(s. å.; 3:e uppl. 1890), L’impératrice Theodora (1885),
Études critiques sur la révolution, 1’empire et la
période contemporaine (1886), Histoire diplomatique
de l’Europé 1814-78 (2 bd, 1890; ett äfven i Sverige
flitigt användt arbete), Les chroniqueurs (2 bd,
1888-90; en samling gammalfranska krönikor) och
Histoire des rapports de l’église et de l’état en France
de 1789 à 1870 (1898).
Débit [-bi], fr. (af lat. debitum, skuld),
hand., minutförsäljning af en vara, afsättning,
afgång. - Debitant, varuafsättare, krämare. -
Debitera, uppsätta på skuldräkning, påföra. - Debitor,
gäldenär. Jfr An, Debet och Kredit.
Debitant. Se Débit.
Debitera. Se Débit.
Debitor. Se Débit.
Déblai [deblä], fr. (af débalayer, sopa, feja),
utgräfning vid jordarbeten; den vid sådant
arbete uppgräfda jordmassan. - Déblais et remblais
[-e rabla], krigsv., jordarbetena vid befästningars
anläggande, böra motsvara hvarandra, och måste
därvid nödig hänsyn tagas till den uppgräfda jordens
svallning. - Deblayera, bortskaffa uppkastad jord;
krigsv., igenkasta löpgrafvarna efter en belägring.
L. W:son M.
Deblayera. Se Déblai.
Deblockera (fr. débloquer, eg. befria från blockad),
boktr., borttaga och med de rätta typerna ersätta
"blockerade bokstäfver", d. v. s. stiltyper, som satts
omvända (?) och endast provisoriskt, när brist på de
rätta rådt.
Débo [debå’], sjö i landskapet Macina i nordvästra
Afrika, omkr. 240 km. s. v. om Timbuktu, upptager
från s. Niger (som där kallas Issa-ber) i två armar,
hvilka omsluta den omkr. 200 km. långa ön Bourgou
och af hvilka den västligare, mindre, heter Diaka. I
n. strömmar Niger ur sjön likaledes i två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
