Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Broen - Debrosses - Debry - Debucourt - Debuskop - Debussy - Debut - De but en blanc - De By - Dec. - Decade - Decadence - Decadents - Dècadi - Decaen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
guldgravörslära och lär ha gjort sina sceniska
lärospån hos Stenborg d. ä. på teatern i Humlegården
samt fick 1781 anställning vid K. operan. Hans
utmärkta spel fick ersätta hvad som brast
honom i sångröst. Samtiden beundrade honom i
synnerhet i operan "Gustaf Vasa", där han i
Severin Norrbys roll inlade mycken ädel värdighet
och känsla. Sedan K. Dramatiska teatern blifvit
upprättad (1787), erhöll D. ett lämpligare fält för
sin verksamhet. På denna scen var han ovedersägligen
den förnämste skådespelaren i karaktärs- och père
noble-roller. Gustaf III kallade honom "Sveriges
Garrick". "Han var alltid sann, ofta sublim",
heter det, och Benj. Höijer sätter honom öfver de
berömdaste aktörer i utlandet. Såsom anmärkningsvärdt
må nämnas, att D., ehuru han själf en tid öfverdrifvit
skattat åt det patos, som då förhärskade i den
sceniska konsten, ifrigt stred både i skrift och genom
exempel för naturlighet i tal och spel. Med Leopold
hade han häftiga tvister i detta ämne i anledning
af det sätt, på hvilket han återgaf titelrollen i
dennes "Oden". På detta område var han i vårt land
den förste vägbrytaren för natur och sanning. Bland
hans verkningsfullaste roller må ock framhållas Simon
Grundel i "Helmfelt", Axel Oxenstierna i "Drottning
Christina", Johan i "Gustaf Adolf och Ebba Brahe" samt
Öfverste Wildenheim i "Den okände sonen". - D. var
en i hög grad originell person. Af samtida skildras
han som ett brushufvud. Ständigt låg han i oenighet
såväl med de styrande vid teatern sona med sina
kamrater. Sommaren 1790 försökte han, såsom en sann
patriot och gustavian, upphetsa pöbeln mot personer,
hvilka han misstänkte för att ej vara nog konungskt
sinnade. Han dömdes därför till 28 dygns vatten och
bröd, men fick nåd. Af förmyndarstyrelsen erhöll han
privilegium för en teater på Djurgården samt lyckades
efter mycket besvär att få den uppförd. Den invigdes
sommaren 1801. Privilegiet innehades af hans barn
ända till 1863 (jfr Stockholms teatrar). Mot slutet
af sin lefnad träffades D. af den olyckan att förlora
minnet. Han dog 4 april 1804 i Linköping. - D. var
morfars far till skådespelerskan fru Betty Almlöf.
Debrosses [debrå^s], Charles, fransk författare. Se
Brosses.
Debry l. De Bry [debri], Jean Antoine, fransk
politiker och advokat, f. 1760, d. 1834, invaldes 1791
i lagstiftande församlingen och 1792 i konventet. Han
uppträdde med mycken hätskhet mot Ludvig XVI och hans
familj. 1795 blef han medlem af "de femhundras råd",
och 1798 skickades han, jämte Roberjot och Bonnier,
till fredskongressen i Rastatt. Vid de österrikiske
husarernas lömska anfall på de tre franska sändebuden,
28 april 1799, lyckades D., genom att låtsa sig
död, komma undan med lifvet. Efter statskuppen
18 brumaire (9 nov. 1799) anslöt han sig till
Napoleon Bonaparte. 1801-14 var han prefekt. Vid
restaurationen hyllade han Bourbonerna, men afföll
under "de hundra dagarna" och landsförvisades
1816 såsom "konungamördare". Han återvände 1830.
E.W.
Debucourt [debykör], Philibert Louis, fransk
genremålare och akvatintagravör, f. 1755 i Paris,
d. där 1832. Såsom målare elev af Vien, utförde han
i yngre år helt små, graciösa
genrestycken, men förvärfvade sedermera ett stort, ännu
oförminskadt anseende genom sina förträffliga, i färg
tryckta akvatintablad, som ibland kräfde ända till
ett tiotal plåtar. Dessa blad - till de berömdaste
höra Promenade de la galerie du Palais-royal och
Promenade du jardin du Palais-royal - ha, oafsedt sin
höga konstnärliga valör, ett stort kulturhistoriskt
intresse. Jfr Fenaille, "Catalogue de l’œuvre gravé de
P. L. Debucourt" (1899). O. G-&.
Debuskop [-skåp; efter uppfinnaren Debus och
grek. skopéin, se], fys., ett instrument, afsedt
att användas vid ritning af mönster till tryckta
l. väfda tyger o. d. Det är grundadt på samma princip
som kalejdoskopet och består af två silfverspeglar,
som äro ställda i 36° vinkel mot hvarandra samt
infattade i en nedtill öppen låda. Genom en öppning
i lådans lock kan man se mellan båda speglarna. När
lådan placeras ofvanpå en teckning, ser man i
speglarna flera bilder af teckningen, ordnade på ett
symmetriskt sätt, så att det hela bildar ett mönster.
R. R.
Debussy [da byssi], Claude, fransk tonsättare,
f. 1862 i S:t Germain en Laye, elev af Guiraud vid
konservatoriet, erhöll Rom-priset 1884 och har sedan
skrifvit ultramodern musik till symbolisternas dikter,
nocturner för orkester och damkör, en stråkkvartett
m. m. Han har väckt uppseende med sitt egendomliga
försök att göra harmonien rikare genom att däri direkt
införa primära öfvertoner.
Debut [-but, -by], fr. debut (egentl, första stöten
eller kastet i spel, tekning, af but, mål), början,
första uppträdandet (af en skådespelare, sångare,
författare o. s. v.). - Debutant, person, som
för första gången uppträder offentligt (t. ex. på
scenen), försökare, nybörjare inför offentligheten. -
Debutera (fr. debuter), uppträda för första gången;
göra början.
De but en blanc (fr.), midt i pricken. Se But.
De By., i botaniska namn förkortning för H. A. de
Bary (se d. o.).
Dec. (dec.), förkortning för December.
Décade [dekard], fr. Se Dekad.
Décadence [dekadä’s], fr. Se Dekadans.
Décadents [dekadä7], fr. Se Dekadenter.
Décadi [dekadi’], fr. (af grek. deka, tio, och
lat. dies, dag), den tionde dagen i den franska
republikanska kalenderns dekad l. tiodagsvecka,
var egnad åt hvilan och åt "öfningar i dygden" samt
motsvarade söndagen.
Decaen [dekä’], Charles Mathieu Isidore D., grefve,
fransk militär, f. 1769 i Creully, nära Caen,
d. 1832, deltog i revolutionskrigen, kämpade tappert
vid Rhen och i Vendée samt utmärkte sig särskildt
vid Ettingen, Hohenlinden och München. 1803-11 var
D. generalguvernör i Franska Indien och tillfogade
Englands handel mycket afbräck, men måste gifva
sig fången 1810. Befriad 1811, återvände han till
Frankrike, blef grefve och öfverbefälhafvare i
Katalonien. Efter Napoleons andra fall, 1815, drog
han sig tillbaka till privatlifvet.
2. Claude Théodore D., den föregåendes son, grefve,
fransk militär, f. 1811 i Utrecht, inträdde 1829 i
armén, kämpade 1830-31 och 1851-54 i Algeriet samt
1855 på Krim. Under sistnämnda krig avancerade han
till brigadgeneral. Sedermera deltog han i kriget
i Italien 1859
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
