Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Decentralisation - Decentralisera - Deception - De Cesare - Dechambre - Dechamps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bankväsendet vara decentraliseradt, om en mångfald af
själfständiga bankinstitut, finnas, framför allt om
de finnas å skilda orter. Såsom ett slags teknisk
term begagnas decentralisation i betydelse af ett
förvaltningssystem, enligt hvilket det största
möjliga mått af själfständighet är lämnadt åt
underordnade förvaltningsorgan. Decentraliseringen
kan bestå däruti, att underordnade, särskildt lokala,
ämbetsmyndigheter få ett stort mått af oberoende
verksamhet i förhållande till regeringen. Vanligen
menar man dock med decentralisation en begränsning af
både regeringens och ämbetsmannaorganens befogenheter
samt en därmed sammanhängande utsträckning af
kommunernas och de enskilde medborgarnas rätt
till verksamhet för samhällsändamålet. I de äldre
germanska samhällena var den individuella och
kommunala själfständigheten så stor, att man
kunnat kalla det hela ett förbund af ätter och
kommuner. Den decentralisation, som alltså kan sägas
hafva varit härskande där och hvilken sedermera, om
än under förändrade och mångartade former (feodalism,
kommunal själfstyrelse o. s. v.), fortlefde under en
stor del af medeltiden, åtföljdes af individuellt
själfsvåld, laglöshet, statens svaghet emot inre
och yttre fiender samt dess oförmåga att genomföra
sådana anordningar, som voro nödiga för det helas och
de enskildes väl - allt olägenheter, som förändrade
samhällsförhållanden gjorde så mycket kännbarare. Det
var därför ett verkligt behof, som var anledning
till att på kontinenten, under medeltidens senare
skede och början af den nyare tiden, samhällets
krafter och befogenheter mer och mer samlades i
centralregeringens hand. Där, såsom i Tyskland,
utvecklingen skenbart gick i motsatt riktning, blef
dock resultatet detsamma. De i förhållande till
den ursprungliga centralmakten allt själfständigare
delarna bildade faktiskt själfständiga stater,
inom hvilka förvaltningen centraliserades. Genom
den centralisation, hvilken sålunda försiggick,
sattes regeringarna i stånd att genomföra ordning och
laglydnad samt att från synpunkten af det allmänna
bästa ombilda samhällsinstitutionerna, särskildt i
syfte att sammansmälta till ett helt olika delar af
riket. Äfven möjliggjordes en stor kraftutveckling
emot yttre fiender. Såsom exempel på centralisation
plägar nämnas det franska förvaltningssystemet under
de mest skilda styrelseformer.
I England har emellertid sedan längre tid tillbaka
utbildat sig ett helt annat förvaltningssystem,
i riktning af decentralisation. Centralmakten -
monarken och representationen - har visserligen den
lagstiftande makten utan begränsning och kan till
alla delar förfoga öfver de erforderliga medlen för
statsändamålets vinnande; men förvaltningen besörjes
till väsentlig del af kommunala organ eller genom
frivillig verksamhet af enskilda medborgare. Därjämte
åtnjuta kommunerna ett stort mått af själfständighet i
lokala angelägenheter. Detta system af själfstyrelse
återfinnes, i modifierade former, i de samhällen,
som genom kolonisation utgått från England. Den
höga ståndpunkt i utveckling, makt och välmåga, som
anglosaxiska samhällen vunnit, har riktat kontinentens
uppmärksamhet på de engelska institutionerna, och
man har sökt att i någon mån efterbilda dem genom
bevarande af centralmaktens befogenheter i allt,
hvaruti enhet och samlad kraftutveckling äro af vikt,
men decentralisation i det öfriga.
Denna efterbildning har företrädesvis varit
en utveckling af kommunal själfstyrelse,
men äfven (särskildt i Preussen) medfört
folkvalda elements inordnande i den
statliga förvaltningsorganisationen. (Jfr
Centralisation och Själfstyrelse.)
C. G. H.*
Decentralisera (af lat. de, från, och centrum,
medelpunkt), egentl. flytta från medelpunkten. Se
Decentralisation.
Deception [dise’pjen]. 1. Ringformig, 19 km. lång ö
i Södra Ishafvet, under 62° 56’ s. br. och 60° 40’
v. lgd, tillhörande Syd-Shetlands ögrupp, består af
massor af lava och aska af ända till 550 m. höjd,
dolda under evig snö, genom hvilken 150 öppningar
ständigt utsända ångor och varmt vatten, ön är
tydligt randen af en af hafsvattnet fylld krater,
som bildar en med ett smalt inlopp försedd utmärkt
hamn, Port Foster. D. upptäcktes 1828 af Foster. -
2. (Emos) Liten ö bland Nya Hebriderna, belägen
i centrala gruppen, 20 kvkm.
De Cesare [de tjesare], Carlo, italiensk politiker
och nationalekonom, f. 1824 i Spinazzola, deltog
i de revolutionära sträfvandena 1849-53, erhöll
efter Italiens befrielse höga ämbeten i Neapel,
där han äfven utöfvat ett flitigt författarskap,
hvaraf må nämnas Della scienza statistica (1857),
Manuale popolare di economia pubblica (2 bd, 1862)
och Le nuove storie (1876).
Dechambre [d9jä’br], Amédée, fransk läkare,
f. 1812, d. 1886, uppsatte 1853 "Gazette hebdomadaire
de médecine et de chirurgie" och blef 1875 ledamot
af Académie de médecine. Mest bekant är D. genom
den värdefulla, af honom redigerade Dictionnaire
encyclopédique des sciences médicales, som i 100 bd
utkom under åren 1864-89. R. T-dt.
Dechamps [de Ja’]. 1. Adolphe D., belgisk
statsman, författare, f. 1807 i Melle, i Öst-Flandern,
d. 1875 i Manage, började sin politiska bana som
medarbetare i moderata katolska tidningar och
uppsatte tills. med Pierre de Decker tidskriften
"Revue de Bruxelles" (1837-50), där han talangfullt
förde de moderates talan. Han blef 1834 medlem af
representanternas kammare och fick snart anseende
för att vara en af landets främste talare. Såsom
"rapportör" i kammaren utöfvade han stort inflytande
vid organiseringen af folkskolundervisningen 1842 och
det katolska prästerskapets officiella deltagande
däri. D. blef s. å. guvernör i prov. Luxemburg
och 1843 minister för allmänna arbeten samt bidrog
som sådan kraftigt till utvecklingen af de belgiska
järnvägarna. 1845-47 var D. utrikesminister och blef
därefter ledare för den katolska minoriteten. Hans
försök att, när liberalerna vid valen 1864 miste
sin makt, bilda en ny regering misslyckades, och vid
de s. å. företagna nya valen till kammaren föll han
igenom. Han inlät sig därefter på vågsamma ekonomiska
företag, som kostade honom hans förmögenhet och hans
anseende. De förnämsta bland D:s många arbeten äro: Le
second empire (1859), L’empire et l’Angleterre (1860),
Jules César. L’empire jugé par 1’empereur (1865),
La France et 1’Allemagne (s. å.), La convention de
Gastein (s. å.), Les partis en Belgique et le nouveau
règne (1866) och Le prince de Bismarck et 1’entrevue
des trois empereurs (1873). Jfr L. Hymans, "Histoire
parlementaire de la Belgique" (5 bd, 1878 -82) och
"La Belgique contemporaine" (1884).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
