de enskilda, som önska tjäna församlingens elända, samt icke minst hem för diakonissorna, hvarifrån de kunna påräkna råd och stöd och där de på ålderdomen finna en lugn fristad. Annan inskränkning i diakonissornas frihet, än som oundvikligen följer därmed, att de tillhöra ett gemensamt hem och stå under gemensam ledning, medför icke deras ställning till anstalten. Någon likhet mellan denna och ett kloster eller mellan den evang. kyrkans diakonissor och den katolska kyrkans nunnor förefinnes ej i verkligheten. Litt.: svensk: Diakonissanstaltens årsberättelser, i sht "Minnesskrift till sv. diakonissanstaltens 50-årsjubileum" (1901), O. Holmström, "Om kyrklig fattigvård" (1892), J. C. Bring, "Om diakonissaken" I—III (1895—97) och "Tal vid diak. anst:s högtider" (1901), samt O. Norberg, "Församlingsdiakoni och församlingsdiakonat" (1903). Utländsk: Th. Schäfer, "Die weibliche diakonie" (3 bd; 2:a uppl. 1887—94), "Praktisches christentum" (4 bd, 1888—1901) och "Im dienst der liebe" (3:e uppl. 1902), E. Wacker, "Der diakonissenberuf nach seiner vergangenheit und gegenwart" (2:a uppl. 1890), och N. K. Dalhoff, "Den danske diakonissestiftelse i dens förste 25 aar" (1888) och "Gak hen og gör du ligesaa" (1900). J. T. B. Diakova. Se Djakova. Diakovár. Se Djakovár. Diakris (grek. diakrisis, af diakrinein, urskilja, särskilja), urskiljande, igenkännande, iakttagande (i synnerhet af sjukdomsförhållanden). Diakritiska tecken (se Diakris), skriftecken, hvilka nyttjas antingen i förbindelse med bokstäfver, för att angifva, att dessa uttalas på ett från det vanliga uttalet afvikande sätt (t. ex. franska språkets cedilj, se d. o.), eller ock för att underlätta uppfattningen af någonting skrifvet, t. ex. interpunktionstecknen, klammer o. d. Diaktinism (af grek. dia, genom, och aktis, stråle), fys., förmåga att genomsläppa kemiskt verksamma ljusstrålar. Vissa ämnen, t. ex. bergkristall, färglös flusspat och bergsalt, hafva nästan fullkomlig diaktinism. Se Aktinograf, Aktinometer och Diaterman. L. A. F.* Dialekt (grek. dialektos, munart, af dialegesthai, samtala), munart, bygdemål (landsmål), språk, som är gällande inom ett visst, jämförelsevis mindre område (ett landskap, ett härad, en socken, en by), men utanför detta ej begagnas som allmänt meddelelsemedel; mera oegentligt äfven kalladt folkmål, allmogemål. Dialekt är sålunda ett territorialspråk; dess motsättning är riksspråk (se d. o.), hvarvid likväl är att märka, att nästan allt "riksspråk" är dialektiskt färgadt, d. v. s. innehåller ett större eller mindre antal provinsialismer (se d. o.). Eftersom de bildade klasserna i allmänhet söka undvika särskildt dialektala drag i uttal, ordformer och ordförråd, får en mer eller mindre utpräglad dialekt vanligen ett lägre stilvärde. Å andra sidan äro dialekterna en af de allra viktigaste källorna för skriftspråkets föryngring och utveckling. Dialektstudiet är en af språkvetenskapens yngsta grenar, men bedrifves för närvarande med stor ifver, särskildt inom de europeiska länderna. Jfr i fråga om dialekterna inom Sverige Svenska språket och artiklarna om Sveriges olika landskap. R—n B. Dialektal (se Dialekt), till en dialekt hörande, i en dialekt förekommande. Dialektik (grek. dialektike, af dialegein, plocka i sär, egentl. samtalskonst), filos., ett regelmässigt logiskt förfarande, hvarvid satser utvecklas till begrepp och dessa i tänkandet motsättas mot andra. I denna betydelse öfvade eleaten Zeno dialektik, och den utvecklades af sofisterna till en spetsfundig bevisningskonst. Hos Platon fick termen en ny betydelse, användes såsom beteckning för det filosofiska sanningssökandet, hvarvid man genom begreppens inbördes motsättande mot hvarandra sökte komma till uppfattning af tingens väsen, idéerna. Aristoteles kallade för dialektik det bevisningssätt, då man utgår från gifna satser. Kant använde termen i förklenande bemärkelse, betecknande därmed en falsk logik, en "skenets logik", enligt hvilken man icke lär något öfver kunskapens innehåll, utan genom den tomma logiska formen af tänkandets samstämmighet inom sig skaffar sig skenet af sann kunskap. Därför vill Kant använda termen dialektik i sitt system endast för att därmed beteckna "en kritik af det dialektiska skenet", och han kallar därför "den transcendentala dialektiken" den del af "Kritik der reinen vernunft", hvari han söker uppvisa, att förnuftet i betydelsen af en osinnlig tankeförmåga ej kan på den gamla metafysikens sätt skänka några verkliga kunskaper. Fichte kallar dialektisk den metod, med hvilken han i motsatta begrepp uppsöker det gemensamma. Hegel utvecklar närmare denna metod och tillägger den därjämte en real betydelse. Det ligger enligt hans åsikt i tänkandets natur att genomlöpa de dialektiska stadierna, tes, antites och syntes, och då "varat är tänkandet", så tror han sig därmed ock hafva kommit all verklighets innersta väsen på spåren. Dialektiken blir därför för honom sammanfattningen af allt verkligt vetande. S—e. Dialektlitteratur (se Dialekt), den på bygdemål författade delen af ett folks litteratur. I allmänhet är dialektlitteraturen föga omfattande och af jämförelsevis mindre litterärt värde. För den svenska dialektlitteraturen, som först vid midten af 1800-talet blifvit mera ymnig, finns redogjordt hos A. Noreen, "Vårt språk", I: 156 ff. (1903). Dialektolog (af grek. dialektos, munart, och logos, lära), dialektforskare; språkvetenskapsman, som särskildt egnat sig åt studiet af bygdemål. — Dialektologi, läran om munarterna. — Adj. Dialektologisk. Dialektordbok. Se Idiotikon och Ordbok. Dialemma (af grek. dialeipein, utelämna), patol., vid febersjukdom, den feberfria mellantiden. Diallag (af grek. diallage, olikhet, förändring, med anledning af mineralets olika glans på olika ytor), miner., ett till pyroxenernas grupp hörande, kristalliniskt mineral, som utgör en huvudbeståndsdel i bergarten gabbro. Dess färg är grönaktig (af olika nyanser), dess glans pärlemorartad på pinakoiden (100), fettartad på andra ytor. Tätheten = 3,2. Diallag utgör en blandning af två silikater Ca Mg Si₂ O₆ och Ca Fe Si₂ Oc. Det skiljer sig från vanlig augit genom sina pinakoidala genomgångar jämte de prismatiska. (Se Gabbro.) A. Hng. Diallel (grek. di allelon, genom ett annat), log., cirkelbevis (se Bevis). Dialog (grek. dialogos), samtal mellan två (eller flera) personer; i samtalsform författadt litterärt arbete. Den litterära dialogens historia går tillbaka