jaktstycket, djurporträttet och den komiska eller humoristiska illustrationen till djurfabeln. Framställningen af det döda djuret (vildt, fiskar o. d.) bildade öfvergången till "stilleben". — Dessa karakteristiker och klassificeringar torde emellertid för den nutida konsten knappt hafva mer än kuriositetsvärde. — Bland mer eller mindre berömda europeiska djurmålare i äldre och närvarande tid — japanerna intaga annars såsom djurmålare en hedersplats - må nämnas: i Tyskland A. Adam, Ridinger, Fr. Voltz; i England Landseer, Ansdell; i Frankrike Rosa Bonheur, Oudry, Ph. Rousseau, C. Troyon, H. Vernet; i Belgien Snijders, P. de Vos, Rubens, Jordaens, Ommeganck, E. Verboeckhoven; i Holland Berchem, G. Camphuysen, A. Cuijp, K. Dujardin, Hondekoeter, Potter, J. Weenix, Wouwerman; i Danmark Bache, Bögh, Gebauer, Lundbye; i Norge Arbo, Askevold, Bö, S. Dahl; i Finland tre konstnärer med namnet Wright; i Sverige O. Anderson, Arsenius, Brandelius, Ehrenstrahl, Holst, Kjörboe, Lönnroth, Wahlbom och, främst, Liljefors, som, börjande med "idyllen", sedan höjt sina djurframställningar till af samtida konstnärer ouppnådd monumentalitet. (O. G—g.) Djurornamentik. Se Ornamentik. Djurplågeri har under senare tider i de flesta länder blifvit föremål för strafflagstiftarnas uppmärksamhet, och mångenstädes hafva s. k. djurskyddsföreningar varit ytterst verksamma för undanröjandet af detta onda. Såsom något brott mot djuret kan djurplågeriet icke uppfattas, enär rätten ej erkänner djur såsom rättssubjekt och någon rättskränkning således ej kan begås mot sådana. Men det påkallar dock straff, emedan det utgör ett sårande af andra människors sedliga känslor och dessutom är en råhet, egnad att förvilda sinnena och därigenom inverka menligt på folkkaraktären. De bestämmelser, hvilka de särskilda strafflagarna innehålla i detta ämne, äro af ganska olika omfattning. Det är endast de svårare formerna af misshandel, som pläga vara belagda med straff. Flerstädes inskränkes också straffskyddet till de s. k. husdjuren. I några länder är gärningen straffbar, endast då den sker offentligt eller är på annat sätt förargelseväckande (så enligt Tyska rikets strafflag). Den svenska strafflagen stadgar böter för den, som i "behandling af egna eller andras kreatur visar uppenbar grymhet". Äro omständigheterna synnerligen försvårande, kan straffet höjas till fängelse, högst sex månader. J. H—r.* Djurriket, zool. Se Djur. Djurröd, socken i Kristianstads län, Gärds härad. 2,992 har. 790 inv. (1905). Annex till Träne, Lunds stift, Gärds kontrakt. Djursagan, en saga, i hvilken djuren framställas såsom egande talförmåga och tankeförmåga. Uppkomsten af denna saga är att hänföra till den förhistoriska tiden. En poetisk bearbetning af densamma (djurepos, djurfabel) framträdde först i den indiska litteraturen, i "Hitopadesa" (vänlig undervisning), och detta verk blef sedan efterbildadt på flera af Österns språk, bl. a. på arabiska, i "Kalila va dimna" (den dumme och den illistige schakalen). Till Europa kom den österländska djurdikten på samma väg som den österländska fabeldikten (se Fabel), och den anslöt sig i vår världsdel med lätthet till redan befintliga traditioner. Hos frankerna förekomma tydliga spår af djursagan redan i 7:e årh. (Fredegars krönika), hos bajrarna från slutet af 10:e eller början af 11:e årh. Från de förre vandrade djursagan öfver Rhen till Lothringen, Flandern och norra Frankrike, och i dessa trakter fick den sin förnämsta utbildning och poetiska behandling. De äldsta af dessa behandlingar äro på latin, nämligen "Ecbasis cujusdam captivi" (på hexameter, sannolikt från början af 10:e årh.), "Isengrimus" (på disticha, från början af 12:e årh.) och "Reinhardus vulpes" (likaledes på disticha, från omkr. 1150). Omkr. 1170 gjordes, såvidt man vet, den första medelhögtyska bearbetningen af djursagan: "Isengrîmes nôt", hvilken i början af 13:e årh., utan ändring af innehållet, omsmältes i den från Heinrich von Veldekes tid härskande renare versformen. I norra Frankrike undergick djureposet ("Le roman du renart") i 13:e och 14:e årh. mångfaldiga bearbetningar. Sin mest konstnärliga gestaltning erhöll sagan (sannolikt omkr. 1250) i Flandern, där den framträdde under titeln "Reinaert de vos". Författaren till denna saga är ej känd (enligt J. Grimm var hans namn Willem de Matoc, enligt andra hette han Willem Utenhove). En jämförelsevis underlägsen bearbetning och fortsättning af "Reinaert de vos" verkställdes omkr. 1350, försågs i 15:e årh. med en prosaisk glossa af Hinric von Alkmar och utgafs 1498 på trycket, i plattysk öfversättning, under titeln "Reineke de vos" (ett unikt exemplar af denna paleotyp förvaras i Wolfenbüttel). Såsom öfversättare gällde länge Nikolaus Baumann; men i senare tid har Zarncke sökt bevisa, att äran tillkommer Rostock-boktryckaren Hermann Barkhusen. Ifrån denna plattyska form af dikten härflyta alla andra bearbetningar. Sådana finnas på de flesta språk, bl. a. på högtyska (redan 1544; mest känd är Goethes hexametriska bearbetning "Reineke Fuchs", 1794), på danska (1555), svenska (1621; en nyare öfv. utgafs 1827 af L. Hammarsköld), engelska (1681) och holländska (1694). R. G. Djursdala, socken i Kalmar län, Sevede härad. 7,560 har. 986 inv. (1905). Annex till Södra Vi, Linköpings stift, Tunaläns och Sevede kontrakt. Djursholm. 1. Förr frälsegods, beläget i Stockholms län, Danderyds skeppslag, var ursprungligen af stort omfång (det omfattade bl. a. hela Lidingön), men bestod slutligen endast af 2 mtl frälsesäteri och 4 3/4 mtl frälse med därunder lydande torp och lägenheter. Godset egdes under 1400-talet af riksföreståndaren Nils Jönsson Oxenstierna och hans son Erik, öfvergick för en kort tid till släkten Tott och omkr. 1500 till riksrådet Nils Eskilsson Banér samt tillhörde sedan ända till 1813 (från 1731 såsom fideikommiss) släkten Banér. Den gamla hufvudbyggnaden ("slottet") af sten med ända till 1,5 m. tjocka murar, uppförd under loppet af 1500-talet, förstördes af vådeld 1656, men återuppbyggdes i ståtlig barockstil för riksrådet frih. Svante Banérs (d. 1674) räkning. (Fig. 1 visar dess utseende på 1680-talet, sådan som dess anläggning framställes i Erik Dahlberghs Sueciæ-verk och åtminstone delvis kom till utförande. Slottets prakt förföll i hög grad under de följande 200 åren.) 1877 blef brukspatron R. N. G. Montgomery-Cederhielm innehafvare af D., och hans arfvingar sålde 1889 godset till J. H. Palme och O. Ekman, hvilka s. å.