sidor om Carolaplatz det imposanta Finanzministerium (färdigt 1896) och Kultusministerium. D:s folkmängd utgjorde 1900 (utom senare införlifvade förstäder) 396,146 pers., däraf 349,145 lutheraner, 36,910 katoliker, 3,340 reformerta och 3,029 judar. 1905 hade den (med förstäderna) vuxit till 514,283 pers. D. har för sin uppkomst att tacka sin politiska och konstnärliga betydelse samt sitt vackra läge. Stadens industri var förr oansenlig, men har sedan 1860-talet kraftigt utvecklats, så att 1895 45,2 proc. af invånarna lefde af denna näring. Särdeles framstående är tillverkningen af lervaror, symaskiner, velocipeder och choklad; därefter följer fabrikation af cigarrer och halmhattar. D. har en fond- och en varubörs samt (utom flera filialer) nio aktiebanker, däribland Dresdener bank med 130 mill. mk aktiekapital. Trafiken betjänas af sex här till sju stationer sammanlöpande järnvägslinjer, hvarjämte på Elbe drifves en liflig sjöfart (1901 anlände 8,858 personångbåtar, 609 lastångare och 6,389 segelfartyg). I staden finnas elektriska spårvägar af 149 km. längd (1901). Tillströmningen af resande är mycket stor, årligen öfver 300,000. — I D. finnas en teknisk högskola (sedan 1828; 1,100 stud. 1905), en veterinärhögskola (180 stud.), ett kungligt och 4 stadsgymnasier, 2 realgymnasier, 4 realskolor, 2 kommunala och 13 enskilda flickskolor, 47 kommunala evangeliska och 5 katolska folkskolor, handels- och yrkesskolor, flera lärarseminarier, ett konservatorium för musik och teater; vidare ett institut för blinda och ett för döfstumma, en lägre byggnadsskola, en skola för konstslöjd, en anstalt för utbildning af gymnastiklärare, en storartad diakonissanstalt m. m. Gehestiftelsen (Gehe-stiftung), af den 1882 aflidne köpmannen Gehe testamenterade 2 mill. mk, underhåller ett statsvetenskapligt bibliotek (65,000 verk) med läsrum och föranstaltar afgiftsfria föredrag och kurser i statsvetenskap. Akademien för de bildande konsterna (stiftad såsom målarakademi 1705, utvidgad 1764) meddelar undervisning i målar-, bildhuggar- och byggnadskonst. På konstsamlingar (se ofvan) är D. så rikt, att det kallats "Tysklands Florens". Många vetenskapliga föreningar verka där. Staden har 12 dagliga tidningar. Den är säte för generalkommandot öfver 12:e (sachsiska) armékåren. Förvaltningen handhafves af en öfverborgmästare och 2 borgmästare, ett stadsråd (13 aflönade, 22 oaflönade medlemmar) samt 78 stadsfullmäktige. D:s namn är af slavisk rot (dręzga, skog). Det var ursprungligen en slavisk by på högra flodstranden och omtalas först 1206 samt såsom stad 1216. Det hörde under de följande årh. för kortare tider till Böhmen och Brandenburg, men kom i början af 14:e årh. till Meissen. När Sachsen 1485 delades, tillföll det den albertinska linjen, hvars residens det alltsedan varit. 1491 nedbrann staden nästan fullständigt, men återuppbyggdes snart. 1520—28 befästes den. Johan Georg II (1656—80) förskönade den på många sätt; men sitt nuvarande utseende fick D. under kurfurstarna Fredrik August I (1694—1733) och Fredrik August II (1733—63), hvilka ej skydde någon möda eller kostnad vid uppbyggandet af palats eller förvärfvandet af konstsaker. D. intogs 1745 af preussarna, och där slöts det andra schlesiska kriget genom freden 25 dec. s. å. Under sjuåriga kriget led D. mycket (det hölls 1756—59 ockuperadt af preussarna, intogs af rikshären sistnämnda år samt belägrades och bombarderades förgäfves af preussarna 1760). År 1813 var D. Napoleons hufvudstödjepunkt och försågs med utvidgade provisoriska befästningar. I slaget vid D. s. å. blef staden medelpunkten för fransmännens operationer. 25 aug. 1813 uppmarscherade den från söder kommande s. k. bömiska armén, under Schwarzenberg, mot D., som försvarades af endast 30,000 man under marskalk S:t Cyr. Anfallet uppsköts till dagen därpå, men under tiden kastade Napoleon så stora förstärkningar in i staden, att angreppet misslyckades. 27 s. m. anföllo fransmännen de förbundnes ställning på höjderna s. om D., upprefvo deras flyglar — hvarvid kavalleriet under Murat och Ney synnerligen utmärkte sig — och tvungo dem att, efter en mycket blodig strid, retirera bakom Erzgebirge. Efter Napoleons nederlag vid Leipzig (16—19 okt.) försvarades D. af S:t Cyr med stor tapperhet till 11 nov., då hunger och nöd tvungo honom att dagtinga. 1815 slopades D:s befästningar. — 1849 utbröt i D. ett uppror, som varade från 3 till 9 maj (se vidare Sachsen). — 1866 besattes staden af preussarna, som sedan anlade en gördel provisoriska verk och ej förrän i maj 1869 utrymde D. J. F. N. L. W:son M. Dress, eng., dräkt; sportv., den dräkt, som jockejen bär under kappridningen, särskildt tröja och mössa, hvilka göras i olika färger för hvarje ryttare, på det att åskådarna må kunna skilja de täflande åt under löpningen; t. ex. tröja blå- och rödrandig, mössa blå. Enligt Svenska jockejklubbens reglemente för kapplöpningar skola hästegarnas färger anmälas till klubbens styrelse. B. C—m. Dressera (fr. dresser, af mlat. directiare, rikta, leda, af lat. directus, rät, rak), inöfva i, göra skicklig till någon färdighet. Ordet nyttjas företrädesvis om djur (särskildt om hästar och hundar), och betecknar ett planmässigt utvecklande af nervsystem, rörelseverktyg eller andra organ så, att djuren blifva i stånd att utföra vissa särskilda förrättningar och subordinera under människans vilja. Vid inöfvandet, dressyren, gäller som allmän regel, att inöfvaren, dressören, skall börja med lättare öfningar och småningom öfvergå till svårare. Hvarje öfnings tidsutdräkt och grad af fulländning i utförandet måste rättas efter individens krafter och utbildningsstadium. Det skall vara system i dressyren, och man bör ej öfvergå till nytt, förrän det föregående är någorlunda inöfvadt. Med en och samma rörelse bör emellertid icke länge fortsättas. I omväxling ligger hvila, beroende af att andra kroppsdelar tagas i anspråk vid ombyte af öfning, äfven om denna i och för sig är ansträngande. Rätta behandlingen vid hvarje dressyr är vänlighet och mildhet, men den minsta vink, som man önskar att djuret skall förstå och följa, måste tillkännagifvas på ett bestämdt sätt, och om straff är absolut nödvändigt, skall det gifvas kort och bestämdt, på rätt tid och på rätt ställe. Med rå behandling skall man ej söka tvinga djuret att efterkomma sin vilja. Dressyr är konst, och där konsten upphör, vidtager våldet. Dressören måste vara herre öfver sig själf för att kunna behärska djuret, som han vill dressera. B. C—m.