Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egyptologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
geografiens fullständigande. J. Dümichen har
ock i sitt arbete "Geographie des alten Aegyptens"
(se Meyers "Geschichte des alten Aegyptens", 1887)
förtjänstfullt behandlat det gamla Egyptens geografi.
En arkeologien mycket närstående vetenskap är
konsthistorien, hvilken i Egypten företer en långt
rikare och fylligare utveckling, än det populära
föreställningssättet i allmänhet tyckes inrymma
däråt. "Kanon", "hieratisk" o. d. äro slagord, som man
ofta möter, då det talas eller skrifves om egyptisk
konst, men hvilka icke ega större berättigande i denna
än inom andra områden af konstens historia. Härmed
nekas icke, att den egyptiska konsten i vissa af sina
yttringar måste använda "konventionella" uttryckssätt,
liksom att den emellanåt skattade åt hvad man
kallar "maner". Men om hvilken konst i äldre eller
nyare tider gäller icke, till någon del åtminstone,
detta? Egyptiska konstens för oss största betydelse
ligger däruti, att den delvis förberedt och jämnat
vägen för den grekiska konsten, hvilken ingalunda är
autokton, men väsentligt, liksom den grekiska odlingen
i det hela, påverkats af de gamla österländska folkens
stordåd på detta som på andra odlingens områden.
Den egyptiska mytologien har, såsom naturligt
är, ett synnerligen betydande arbetsfält. Detta
framgår redan däraf, att egypternas litteratur är
väsentligen religiös, hvarigenom det material, som
måste sägas vara underlag för mytologisk forskning,
blir snart sagdt outtömligt - åtminstone för en
ensam forskare. Betecknande i detta afseende torde
ett uttalande af en fackman på egyptiska mytologiens
område, engelsmannen Le Page Renouf, få sägas vara:
"Jag har flere gånger börjat göra samlingar till en
egyptisk mytologisk ordbok, men hvar gång ganska snart
måst afbryta försöket på grund däraf att materialet
aldrig tycktes vilja taga slut".
Äfven metrologi, numismatik m. fl. tillhöra antalet
af egyptologiens underordnade vetenskaper, och de
forskare, för hvilka naturvetenskapernas historia
från en eller annan synpunkt utgör ögonmärket,
skola så till vida för visso hafva mycket att lära
af de forne egypterna på matematikens, astronomiens,
botanikens, zoologiens, kemiens, mineralogiens,
medicinens m. fl. vetenskapers områden.
Såsom redan af denna korta öfversikt torde framgå,
får egyptologien icke betecknas som något slags
specialvetenskap. Den bör sålunda icke, lika litet
som någon annan filologi - t. ex. den grekiska eller
latinska -, betraktas som en "specialitet". Allra
minst torde ett dylikt betraktelsesätt få
göras gällande vid en jämförelse med nyssnämnda
filologier. Ty om någon vetenskap, sammanställd
med de klassiska filologierna, måste förefalla
omfångsrik, så är det i sanning egyptologien. Dess
intima förhållande till grekisk filologi, liksom
till det semitiska språkstudiet, gör, att denna
unga vetenskap ingalunda kan sägas vara isolerad
i raden af vår tids humanistiska vetenskapsgrenar,
bland hvilka historien särskildt till densamma står
i största förbindelse. Egyptologien har ju skänkt
historien en tidrymd på ett par tusen år, hvilken,
innan man lärt de egyptiska monumenten att tala,
liksom företedde ett enda jättestort oskrifvet blad
i häfdernas bokrulle.
Egyptologiens historia. Sedan kunskapen om det
egyptiska språket och skriften en gång gått förlorad,
dröjde det ganska länge, innan något allvarligare försök
gjordes att genomtränga innehållet i
de egyptiska inskrifterna. Man träffar visserligen
redan under den klassiska forntidens gyllene
tid författare, som sysselsätta sig med Egyptens
fornkultur - en sådan mycket förtjänt är Herodotos,
"historiens fader" -, och vi kunna utan tvifvel
inrangera icke få på grekiska och latin skrifvande
forntidsskribenter under det gemensamma namnet
"antika egyptologer", så till vida nämligen, som de
studerat och skildrat mer eller mindre omfångsrika
delar af den egyptiska civilisationen. Men till
en på grundvalen af den egyptiska skriftens
och språkets studium hvilande kritisk forskning
öfver de gamle egypterna har det först varit det
19:e årh. e. Kr. förbehållet att komma. Till detta
århundrades gynnade läge med hänsyn till egyptologien
har väsentligt bidragit en rent yttre omständighet,
nämligen den rika tillgång på inskriftsmaterial,
hvilken tack vare den vetenskapliga bragd, som bär
namnet "den franska expeditionen till Egypten"
(1798), stod de lärde under de första decennierna
af förra århundradet till förfogande. Förut hade
man haft endast fåtaliga, svåråtkomliga, mer eller
mindre misslyckade afbildningar af egyptiska monument,
efter 1798 egde man talrika, lätt tillgängliga och
omsorgsfullt utförda sådana. Och framför allt, man
egde nu ett tvåspråkigt eller snarare trespråkigt
minnesmärke, som i sig innehöll liksom nyckeln till
hieroglyfernas gåta, eftersom en bland inskrifterna
(den grekiska) kunde tolkas af hvarje verklig
hellenist, nämligen den s. k. Rosettestenen, som
uppgräfdes 1798. Detta minnesmärke, som öfverst bar en
delvis illa fördärfvad hieroglyfisk text, därunder
en bättre bevarad demotisk inskrift och underst
den för båda gemensamma grekiska öfversättningen,
gjordes, så fort det blifvit kändt i Europa, till
studieföremål af en mängd lärde, tillhörande olika
nationaliteter. Svensken Johan David Åkerblad var
den förste, som (1802) lyckades framlägga något mer
betydande resultat af sin jämförande undersökning. Han
koncentrerade hela sin uppmärksamhet kring den andra,
bättre bevarade af de två egyptiska texterna, den
s. k. demotiska, och lyckades icke blott att i denna
återfinna åtskilliga mot vissa namn och grupper i den
grekiska texten svarande uttryck, utan snart äfven att
uppställa ett demotiskt alfabet, hvilket en senare
forskning funnit vara "förvånande korrekt, så långt
det går". Om Åkerblad sålunda med all rätt bär namnet
"den förste egyptologen", enär han är den förste i
nyare tid, som kunnat läsa egyptiska, så förblir i
alla fall den egentlige grundläggaren af egyptologien,
såsom vetenskap betraktad, fransmannen Jean François
Champollion le jeune. Dennes skarpsinniga
analys af hieroglyferna i Rosettestenens "Ptolemaios"
samt därefter af andra (på andra dels tvåspråkiga,
dels blott egyptiska monument förekommande)
grekisk-romerska personnamn, "Kleopatra", "Berenike",
"Arsinoe", "Cæsar", "Autokrator", o. s. v., hans
fortsatta undersökningar öfver såväl den egyptiska
skriften som språket i det hela hafva en gång för
alla lagt grunden till det rätta förståendet af det i
århundraden bortglömda egyptiska språket. Champollion
(f. 1790, d. 1832) bildar liksom en hel, afslutad
period för sig inom den moderna egyptologiens
historia. Han kan sägas representera denna vetenskaps
definitiva grundläggning och uppkomst. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
