Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 17-18 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrenreich, Karl - Ehrenrettung - Ehrenschantz, Gerhard - Ehrenschild, Konrad Biermann von - Ehrenschiöld, Nils - Ehrenstam, Johan Fredrik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1858 lärare och 1864 professor vid Mus. akad. "Han var
en utmärkt instruktör på nästan alla blåsinstrument
och en god solist på klarinett. Flera af våra mest
framstående musikdirektörer och solister hafva varit
E:s elever, och hans mångfaldiga för militärmusik
arrangerade kompositioner vittna om smak och stor
kännedom af blåsinstrumentens karaktär och egenheter."

^{A. L.*}

Ehrenrettung [er-], ty., "räddning af (någons) heder",
(skrift e. d., som åsyftar) upprättelse åt någon mer
eller mindre misskänd historisk person.

Ehrenschantz, Gerhard, militär, f. 1663 i Stockholm,
d. 1703 i Warschau, studerade i Uppsala och ingick
1682 vid Fortifikationsstaten, där han 1687 blef
konduktör. Sedan han 1691 adlats (han hette före
adlandet Ernest), blef han s. å. utnämnd till
fortifikationskapten för de kungl. pagernas
information. 1693-94 tjänstgjorde E. såväl i
franska armén som i de allierades här, deltog 1697
i kampanjen i Brabant och var 1698 i Frankrike. 1699
blef han generalkvartermästarlöjtnant med inspektion
öfver Revals, Dorpats, Pernaus och Arensburgs
fortifikationer. Både Dahlbergh och Stuart gåfvo
E. goda vitsord, och han förvärfvade under sin
vistelse utrikes stor erfarenhet, särskildt i
fältingenjörtjänsten, hvarför Karl XII vid sin
ankomst till Livland 1700 genast förordnade honom
till generalkvartermästarlöjtnant vid sin armé,
och i denna egenskap utmärkte sig E. vid Narva,
där han rekognoscerade ryssarnas läger, innan
anfallet företogs. Han gjorde därefter tjänst som
generalkvartermästare i fält dels till Stuarts
ankomst på våren 1701, dels irån jan. 1702,
då konungen lämnade Kurland och inmarscherade i
Litauen. Vid Klissow (1702) tjänstgjorde E. hos Karl
XII personligen och medföljde sedan Rehnschiöldt
till Warschau, där han insjuknade och dog.

^{L. W:son M.}

Ehrenschild, Konrad Biermann von, dansk diplomat,
f. 1629 i Baden, d. 1698 i Hamburg, kom 1654 i
tjänst hos franska sändebudet d’Avaugour i Sverige
och sedan hos dennes efterträdare Terlon, med hvilken
han 1658 följde till Danmark, och gick 1661 i dansk
tjänst som sekreterare i tyska kansliet, där han
1670 vardt kammarsekreterare. 1679 var han med om
att sluta freden i Lund, adlades 1681 under namnet
von E. (han hette förut Biermann) och fick 1682 säte
i geheimekonseljen. Han arbetade ihärdigt, men utan
synnerlig framgång på att höja Danmarks maktställning
gentemot hertigen af Gottorp, bl. a. på kongressen i
Altona 1687–89. E. var tidtals den egentlige ledaren
af Danmarks utrikespolitik.

^{E. Ebg.}

Ehrenschiöld, Nils, sjöhjälte, f. 11 maj 1674 i Åbo,
d. 2 nov. 1728 i Karlskrona. Ifrån år 1700 deltog han
som skeppschef i krigen mot Danmark och Ryssland,
och i nov. 1708 led han med skeppet "Norrköping"
skeppsbrott vid Dagö, men lyckades efter två dygns
vistelse på vraket att genom ihärdig ansträngning
rädda besättningen. 27 juli 1714 blef E. – som då
var schoutbynacht och med sju skärgårdsfartyg intagit
position å Bengtsorfjärden n. om Hangö –, efter att
hafva tillbakavisat amiral Apraksins uppfordran att
kapitulera, anfallen af trettiofem ryska galärer,
hvilka dock vid den andra kraftiga salfvan tvungos
att retirera. Åttio galärer med friskt folk sändes
då att anfalla den lilla svenska flottiljen, som,
efter en blodig strid och ett hjältemodigt försvar,
slutligen öfvermannades. Af
20,000 ryssar blefvo 3,000 dödade och ett stort
antal sårade; af den svenska styrkan, 941 man,
stupade mer än en tredjedel, medan resten togs till
fånga. Af ryssarnas 115 fartyg voro vid stridens slut
ej fler än 25 i användbart skick; 35 kunde repareras
under loppet af en vecka. De öfriga voro sänkta eller
sönderskjutna. Den svenska styrkans tapperhet hade
hejdat ett planlagdt anfall mot svenska kusten öfver
Åländska öarna. Själf sårad och fången, blef E. af
tsar Peter bemött med stor välvilja.

E. befordrades 1716 till Viceamiral, frigafs 1721 och
blef s. å. amiral och direktör öfver amiralitetets
ekonomiverk i Karlskrona. E. är ett af svenska
flottans mest minnesvärda namn. Begåfvad, nitisk,
tapper, redbar och sitt fädernesland hängifven var
han i ovanligt hög grad. Han är ock besjungen af Oscar
Fredrik. En förträfflig skildring af E. har A. Munthe
lämnat i "Svenska sjöhjältar, III. Nils Ehrensköld" (1900).

^{O. E. G. N.
(H. W–l.)}

Ehrenstam, svensk adlig ätt, som härstammar från
bankosekreteraren Lars Eneroth (f. i Åmål 1681,
d. som hofrättsråd i Svea hofrätt 1744), hvilken 1719
adlades med namnet E. Ätten utgick på svärdssidan med
hans son, men hans dotterdotters man, öfverauditören
Samuel Gustaf Staare (f. 1768, d. 1834), adlades 1802
och adopterades på hans namn och nummer.

1. Johan Fredrik E., son af S. G. Staare, sedermera
adlad E., sjöofficer, statsråd, f. 30 dec. 1800,
blef 1818 underlöjtnant vid örlogsflottan, 1829
premiärlöjtnant, 1842 kapten och s. å. tygmästare
i Karlskrona samt 1847 öfverste och sekundchef för
flottans konstruktionskår. 1848 kallades han till
statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet. Den
verksamma del E. sedan 1840 hade tagit i
meningsstriden om sjövapnet jämte hans kända
redlighet, nit, arbetsförmåga och stora kunskaper,
särskildt i artilleri och mekanik, ingåfvo
förhoppning om, att han skulle kunna på ett
tidsenligt sätt ordna sjöförsvaret. Nyss förut
timade omstörtningar i sjökrigsväsendet samt en
mulen politisk himmel gjorde en sådan organisation
högst behöflig. Men E. dog, i Stockholm, redan 15
febr. 1849. Med talang och värme hade han kämpat för
den åsikten, att sjövapnet borde grundas på handel och
sjöfart. Han ville underhålla och småningom förkofra
den seglande flottan, men skärgårdsflottan betraktade
han endast som ett bihang till armén. I sin kritik af
kommendör Hjelms genomgripande reformförslag visade
han sig dock något för konservativ och benägen att
underskatta ångans och bombkanonernas inflytande
på sjövapnets utveckling. I sjöartilleriet införde
E. många viktiga förbättringar. 1839 utgaf han Lärobok
i det praktiska af sjöartillerivetenskapen (2:a
uppl. 1852), ett särdeles förtjänstfullt arbete, och
1841 Första grunderna till mekaniken (2:a uppl. 1851).

O. E. G. N.*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>