Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrenstrahl, David Klöcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hofmålaren Juriaen Ovens. Emellertid kom E. till Venezia,
där han i två år sökte tillegna sig den venezianska
skolans härliga kolorit, och därpå till Rom, där
hans första arbeten synas ha blifvit väl anskrifna,
att döma däraf, att kardinal Landgraff lät honom bo
i sitt palats under alla de fem år, han vistades i
den eviga staden, och dessutom lät honom använda
sitt präktiga lusthus såsom ateljé. Under ledning af
den då mycket firade, ehuru manieristiske Pietro da
Cortona gjorde E. snabba framsteg, studerade äfven
andra konstnärers arbeten och använde öfver hufvud
taget sin tid väl. Han gjorde så stora framsteg,
att Karl X Gustaf redan i dec. 1659 i en skrifvelse
uppmanade honom att skyndsamt återvända till Sverige
för att där mottaga en förmånlig anställning vid
hofstaten. Förmodligen var det konungens snart därpå
inträffade död, som gaf E. anledning att förlänga sin
vistelse i Rom, där just vid denna tid hans färgkonst
och talang för kompositionen nådde sin mognad.
På kallelse af förmyndarstyrelsen lämnade han 1660
Rom och kom, efter att hafva besökt Frankrikes samt
Englands hof, hvarest hans konst vann allmänt bifall,
under senare delen af 1661 hem till Sverige och fann
där det gynnsammaste tillfälle att utveckla sin stora
begåfning. Den korta blomstring på alla konstområden,
som utmärkte de sista åren af Kristinas regering,
hade alltför snart försvunnit med drottningen själf,
och de konstnärer, hvilka af henne inkallats, hade
nästan genast efter hennes tronafsägelse åter lämnat
landet. Inom det högre måleriet fanns ingen, som
kunde göra E. främsta rummet stridigt. De kvarlefvor
af tysk konterfejarkonst, som då för tiden funnos -
t. ex. J. Elbfas och H. Münnichhofen -, veko som
skuggor för hans kraftiga, bländande pensel, och ett
par holländska konstnärer, hvilka ännu voro kvar -
G. Camphuysen och A. Wuchters -, synas ej heller
hafva egt så stort anseende, att det kunde bestå
i konkurrensen med den energiske E., som icke
tålde några medtäflare vid sin sida. Därtill kom,
att de svenske stormännens begär efter prakt och
deras förmåga att utveckla denna gått framåt med
jättesteg sedan trettioåriga krigets dagar. E. var
rätte mannen att ställa dessa fordringar till
freds genom sin på samma gång storståtliga och
fruktbara konstnärlighet. Också steg han hastigt
i anseende och samhällsställning. Han kallades 1661
till konungens "hofkonterfejare" med 600 dal. smt i
lön, som förpliktade honom att årligen utföra åtta
porträtt i bröstbild af konungen, och ingick ett
par år därefter ett rikt gifte med brukspatron Velam
Mommas dotter Maria, genom hvilken förbindelse hans
betydliga förmögenhet grundlades. Änkedrottning Hedvig
Eleonora, sin tids förnämsta mecenat, sysselsatte
honom särdeles flitigt, i synnerhet med porträtt,
och rikets store täflade om att låta sina anletsdrag
förevigas af hans hand eller att pryda sina nya palats
med plafonder från hans ateljé. Också är antalet af
hans verk otroligt stort. Sin bana såsom allegorisk
historiemålare började han egentligen med den stora
Plafondmålningen (Dygdernas rådslag) i Riddarhusets
samlingssal, om hvars utförande kontrakt slöts 1669
och som var färdig 1674. Den är hållen i den då gängse
stilen, men af stor effekt i sin helhet - i synnerhet
midtbilden, som framställer den i molnen tronande
Svea, omgifven af "dygder" och med två hvilande lejon
framför sig, en grupp med verkligt monumental hållning
- och i alla hänseenden ett arbete, hvartill man
dittills i Sverige ej sett ens en tillstymmelse. Med
dessa pompösa kompositioner och deras trots åren ännu
verksamma färgspel i gult af stor dekorativ kraft vann
E. så stort rykte, att han kom på tanken att genom
kopparstick mångfaldiga sina bästa verk, och för detta
ändamål anhöll han om kungligt uteslutande privilegium
på allt hvad han kunde på detta sätt sprida. Genom
k. bref 7 dec. 1671 beviljades honom denna förmån,
som säkerligen inbragte honom betydliga summor, och
1674 upphöjdes Klöcker i adligt stånd, då han antog
namnet Ehrenstrahl. Äfven därefter förflöt hans lefnad
under träget arbete och ständig framgång. Tid efter
annan fick han nya förmåner eller kunglig stadfästelse
å förut erhållna, såsom 1678 ny, förbättrad taxa å
de konterfej, som han för konungens räkning utförde,
och 1681 en gratifikation "i konsideration af den
förfarenhet och särdeles berömliga vetskapen",
som han ådagalagt, utom det att den honom förut
beviljade rätten att uppbära likvid genom afkortning
å strömsafraden samt tullen och augmentet från
Nyköpings af honom efter svärfadern ärfda mässingsbruk
ytterligare stadfästes. Vid denna tid (1680) förlorade
E., under det att han med anledning af det kungliga
bröllopet vistades i Halmstad, sin hustru, men gifte
året därpå om sig med fru Emerentia Baumann, änka
efter kyrkoherden Joh. Gerdes.
Det hopade arbetet föranledde E. att efter 1680
alltmer anlita sina lärjungars biträde vid utförandet
af de vanligare konterfejbeställningarna, och därför
äro signerade arbeten af honom jämförelsevis sällsynta
från senare delen af hans lefnad. Visserligen lade
han nästan alltid själf hand äfven vid de målningar,
i hvilka eleverna utfört de lättare partierna, men den
lifliga efterfrågan efter alstren af hans pensel och
hans kärlek till penningen förvandlade honom till en
rutinerad snabbmålare och drefvo till ren fabrikation.
E. hade redan 1670 och de närmast följande åren
utfört flera plafondmålningar på Drottningholm. Från
tiden mellan 1680 och 1693 härstammar större delen af
allegorierna därstädes i "gustavianska sängkammaren"
och "Ehrenstrahlska salongen". De förra utgöras
af två takmålningar och två väggmålningar, som
framställa Hedvig Eleonoras förmälning samt Karl
XI:s födelse och uppfostran. De senare bilda en
följd af sex väggmålningar, en takmålning och fem
smärre dörrstycken och skildra tillståndet under
förmyndarstyrelsen och en del af Karl XI:s regering -
svaga, tomma och tämligen handtverksmässiga arbeten,
godt komponerade, men öfverlastade med schematiska
figurer och tråkande ut åskådaren med sina förnumstiga
anspelningar, sina svårtydda emblem och sin falska
karnation. De visa E:s dekorativa konst stadd i
förfall. Bland mindre sådana allegorier och enstaka
allegoriska figurer märkas Historien och Ryktet,
Sanningen, upptäckt af Tiden och Försiktigheten (båda
först utförda 1677, men flera gånger repeterade, såsom
å Drottningholm, i Statskontoret, o. s. v.), Tron,
Hoppet och Kärleken (1676, på Gripsholm), Præmium
virtutis immortale (1680, på Gripsholm), Konstnärens
(allegoriserade) själfporträtt och Allegori öfver
konsten (Nationalmuseum). Själf lade målaren stor
vikt just vid sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
