Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Einang skans - Einarr Helgason Skálaglamm - Einarr Skúlason - Einarsson, Gizur - Einarsson, Hálfdan - Einarsson, Baldvin - Einarsson, Indridi - Einar Tambaskälfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för spärrande af vägen från Meraker till
Trondhjem. Skansen förföll snart, men ännu på
1860-talet syntes tydliga spår af densamma.
L. W:son M.
Einarr Helgason Skálaglamm, isländsk skald på
900-talet. Som Hakon jarls hirdman deltog han
i striden mot jomsvikingarna vid Hjorungavåg
(986). Om hans lefnad är för öfrigt föga
kändt. Under en resa från Norge till Island
drunknade han i Breiðifjorden. Namnet Skálaglamm
(d. v. s. "skålklang") fick E. med anledning af ett
par spådomsviktskålar med klingande vikter, hvilka
Hakon jarl förärat honom. Han diktade två drapor om
Hakon, hvaraf Vellekla ("guldbrist") finnes delvis
i behåll. Jfr "Einar Skålaglams Vellekla, öfversatt
och förkl." af A. O. Freudenthal (1865) samt Finnur
Jónssons upplaga af "Heimskringla" (1893–1900)
bd I, jämte bd V ("Fortolkning til versene").
(R. N–g.)
Einarr Skúlason, isländsk präst och skald på
1100-talet. Han tillhörde Egil Skallagrimssons ätt,
eller de s. k. Myramännen. Sin mesta tid vistades
han i Norge, hos konungarna Sigurd Jorsalafare,
Harald Gille och den sistnämndes söner, särskildt
Östen, hvars stallare han blef. Efter Östens fall
(1157) diktade han till höfdingen Gregorius Dagssons
ära kvädet Elfarvísur (d. v. s. "älfvisorna"),
med anledning af nämnde höfdings seger vid Göta
älf öfver Håkan Herdebred. Den mest berömda af E:s
drapor är Geisli ("strålen"), om Olof den heliges
förtjänster om kristendomen äfvensom de under,
hvilka sades hafva timat efter hans död. Denna drapa,
hvilken E. kvad i Kristkyrkan i Nidaros i närvaro af
de tre dåvarande norske konungarna, Östen, Sigurd
och Inge, samt den förste norske ärkebiskopen,
Jon, är ett drottkväde och den äldsta drapa af
kristligt innehåll, som fullständigt bevarats. Jfr
"Geisli", utg. af G. Cederschiöld (1873), samt
Th. Wisén, "Carmina norrœna" (1886–89).
(R. N–g.)
Einarsson, Gizur, Islands förste lutherske
biskop, f. 1508, d. 1548, sändes af sin gynnare
biskop Ögmundur Pálsson att studera i utlandet,
blef i Hamburg bekant med Luthers läror samt
kom 1533 tillbaka till Island och höll under de
närmast följande åren predikningar i Skálholt. Genom
kätterska angrepp mot mässan och celibatet förtörnade
han Ögmundur till den grad, att denne under tre år
höll sin dörr stängd för honom. Men sedan Ögmundur
blifvit blind och ville hafva en medhjälpare,
kallade han (1536) E. till sig och korade honom
till sin efterträdare. 1539, före Ögmundurs död,
valdes E. af Skålholts stifts präster till biskop,
lät i Köpenhamn viga sig till luthersk biskop och
började genast införa reformationen i sitt stift,
Ögmundur, hvilken sökte lägga hinder i vägen därför,
blef, icke utan E:s medverkan, af en dansk fogde med
våld öfverförd till Danmark. Under starkt motstånd
af såväl befolkningen som prästerna, hvilka kraftigt
understöddes af den myndige biskopen i Hólar, Jón
Arason, arbetade E. därefter ifrigt för reformationen,
i synnerhet därigenom att han verkade för spridningen
af Oddur Gottskálkssons öfversättning af evangelierna
och psalmerna.
C. R.*
Einarsson, Hálfdan, isländsk lärd, f. 1732,
d. 1785, rektor vid Hólars latinskola (på Island)
1755, utgaf, under titeln "Speculum regale" (1768),
en latinsk öfv. af "Konungs skuggsjá" (Konungaspegeln)
och skref en för den tiden förträfflig
isländsk litteraturhistoria:
Sciagraphia historiæ literariæ Islandiæ (1777, 2:a uppl. 1786).
C. R.*
Einarsson, Baldvin, isländsk skriftställare,
f. 2 aug. 1801, d. 9 febr. 1833, bondson, arbetade till
20 års ålder på sin faders gård, men bedref under
lediga stunder studier på egen hand och lyckades
vinna inträde vid latinskolan, därifrån han 1825
dimitterades till Köpenhamns universitet. Där
aflade han 1831 juris kandidatexamen och begynte
med understöd af offentliga medel bedrifva studier
vid Polyteknisk læreanstalt, hvilka afbrötos af
döden. I förening med Þorgeir Guðmundsson utgaf E.,
från 1829 till sin död, den folkliga årsskriften
"Ármann á alþingi eða almennur fundur Íslendinga"
("Ármann på alltinget eller allmänt möte af
islänningar". Armann var enligt folktron en mot
människorna vänligt sinnad bergjätte i Ármannsfell
vid Tingvallarna) i syfte att väcka intresse
för ett återupprättande af det forna alltinget på
Tingvallarna, främst för rådplägningar rör. landets
ekonomiska framåtskridande samt folkuppfostran och
folkupplysningen. Tidskriften, hvars första årg. var
skrifven nästan uteslutande af E., rönte betydlig
framgång. Med anledning af 1831 års förordning om
ständerförsamlingarna framhöll E. i
Om de danske provincialstænder med specielt hensyn paa Island (1832),
det orättvisa i att isländska frågor skulle behandlas
af de danska östiftens provinsialständer (där Island
hade två representanter) och påyrkade upprättandet af
en särskild isländsk landtdag. Äfven i "Ármann á alþingi"
dryftade han s. å. samma fråga. En afhandling om "Grágás"
trycktes efter hans död i "Juridisk tidsskr.", XXII, 1834.
E. började det nationella och politiska väckelsearbetet
genom tidskrifter, hvilket sedermera så framgångsrikt
fortsattes af utgifvarna af "Fjölnir" och "Ný fjelagsrit".
R. N–g.
Einarsson, Indriði, isländsk dramatiker,
f. 1851, är till yrket bankrevisor. Hans
skådespel – ehuru intet egentligen har något
större värde – räknas till det bästa, som på
Island i den vägen åstadkommits. Högst skattas
Nýjársnóttin (Nyårsnatten), där den isländska
folktrons "alfvar" spela en stor roll. Äfven
Hellismennirnir (Grottmännen), som handlar
om folksagans fredlösa röfvare i obygden, har
uppförts många gånger och vunnit popularitet.
R. N–g.
Einar Tambaskälfver (isl. Einarr Þambaskelfir),
Eindrides son, norsk storman, fick sitt tillnamn
efter sin båge Tamb, som han förstod att handtera
med ovanlig skicklighet. Vid aderton års ålder
kämpade han på Olof Tryggvessons sida i slaget vid
Svolder (1000). När hans båge var brusten och slaget
förloradt, sprang han i hafvet och räddade sig genom
simning. Senare förlikte han sig med segervinnarna,
jarlarna Erik och Sven, samt äktade deras syster
Bergljót. När Olof den helige gjorde anspråk på Norge,
blef E. en af hans häftigaste motståndare och måste
fördenskull slutligen lämna landet. Sedermera,
då ett norskt parti, som var missnöjdt med det
våldsamma sätt, på hvilket Olof införde kristendomen,
uppfordrade Knut den store att bemäktiga sig Norge,
slöt sig E. till de missnöjde; men då hvarken Knut
eller hans son Sven lyckades tillfredsställa honom,
inkallade han, i förening med Kalf Arnesson, Olofs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
