Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 85-86 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekeberg, Anders Gustaf - Ekeberga - Ekebergia - Ekebergit - Ekeblad - Ekeblad, Kristofer Johansson - Ekeblad, Johan - Ekeblad, Klas d.ä. - Ekeblad, Klas d.y.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kemist, f. 1767, d. 1813, blef student i Uppsala 1784,
filos. magister 1788, docent i kemi 1794 och kemisk
laborator 1799 samt ledamot af Vet. akad. s. å. Han
gjorde flera viktiga upptäckter, bl. a. af en metod
för tillverkning af ett slags mycket starkt, klart
och genomskinligt porslin. (Hemligheten af detta ämnes
sammansättning dog likväl med uppfinnaren.) Hans
flesta vetenskapliga uppsatser äro intagna i
Vet. akad:s handlingar.

Ekeberga, socken i Kronobergs län, Uppvidinge
härad. 17,646 har. 2,131 inv. (1905). Annex till
Lenhofda, Växjö stift, Uppvidinge kontrakt. Inom
socknen ligger Kosta glasbruk med omkr. 800 pers.

Ekebergia Sparrm., bot., växtsläkte af
fam. Meliaceæ. omfattande ett fåtal träd och buskar
med ofta sneda blad, förekommande i Afrika. Släktet
uppkallades af Sparrman efter K. E. Ekeberg (se denne)
G. L-m.

Ekebergit, miner. Se Skapolit.

Ekeblad, gammal svensk adlig ätt (med ett ekblad till
sköldemärke). Den introducerades på riddarhuset redan
vid dess upprättande 1625, fick 1711 friherrlig och
1719 greflig värdighet samt utgick på svärdssidan 1827
och på kvinnosidan 1833. Namnets sista bärare var den
1827 aflidne f. d. ryttmästare K. A. Ekeblads änka,
som afled 1864.

1. Kristofer Johansson E., krigare och skald, f.
1592 på Stola, i Strö socken, Skaraborgs län, deltog i
trettioåriga kriget och avancerade till öfverste samt
dog 1664. Han är namnkunnig mindre såsom krigare än
såsom författare af visor och tillfällighetsdikter,
af hvilka några blifvit tryckta i senare tider.
En del verser och anteckningar af E. samt hans
brefväxling förvaras, jämte andra Ekebladska papper,
i Lunds univ:s bibliotek (jfr "De la Gardieska
archivet", VIII, XI och XVI). (E. Wrgl.)

2. Johan E. (skref sig Ekebla), den förres
son, f. 26 juli 1629 på Skogen, Skaraborgs län, d. 12
jan. 1696 på Stola, i samma län, vardt
1651 hofjunkare hos drottning Kristina, var
1669-72 resident i Paris och 1689-95 bankofullmäktig.
E. var en flitig brefskrifvare, och de många
skrifvelser han efterlämnat - väsentligen skildrande
drottning Kristinas hof, London på Cromwells tid och
Paris - tillhöra denna tids bättre svenska memoarer.
Utdrag ur brefven finnas i "De la Gardieska archivet",
VIII och IX, samt i "Handl. rör. Sveriges hist.",
d. 20. Se O. Mannerfelt, "Johan Ekeblad" (1903).


3. Klas E. d. ä., den föregåendes
son, grefve, krigare, riksråd, f. 20 febr. 1669, d. 23
febr. 1737, ingick i krigstjänst 1683, blef 1686
fänrik och 1691 kapten vid Vellingks regemente i
Stade, tog 1697 transport till Faltzburgs regemente i
Malmö och blef 1701 öfverstelöjtnant vid Östergötlands
och Södermanlands tremänningar till fot samt 1704
öfverste för ett af honom själf värfvadt tyskt
regemente och kommendant i Elbing, 1710 generalmajor,
1711 kommendant i Stralsund, 1714 landshöfding
öfver Närke och Värmland samt 1719 riksråd. 1711
upphöjdes han i friherrligt och 1719 i grefligt
stånd. E. gaf lysande prof på tapperhet i flera af det
stora nordiska krigets (1700-21) hetaste bataljer,
såsom vid Klissow (1702) och vid Gadebusch (1712),
där han kommenderade vänstra flygeln. (L. W:son M.)


4. Klas E. d. y., den föregåendes son,
grefve, statsman, f. 30 mars 1708 i Elbing,
studerade i Uppsala och Åbo äfvensom vid några
utländska universitet, bl. a. Halle, samt började
1726 sin tjänstemannabana såsom extraordinarie i
Riksarkivet. 1728 blef han kanslist i Kanslikollegium
och 1730 kanslijunkare. Under den på 1730-talet
upplågande partistriden slöt sig E., liksom de fleste
yngre adelsmännen, till hattarna. Sin politiska bana
började han egentligen vid 1738-39 års riksdag,
då han var medlem af sekreta utskottet; vid 1741 års
riksdag var han redan en af hattarnas bästa krafter,
som i sekreta utskottet, mindre sekreta deputationen
och såsom kanslibiträde i sekretissimum deltog i de
allra hemligaste överläggningarna om krigsplanerna
mot Ryssland. Han utnämndes s. å. till kansliråd
och i febr. 1742 till K. G. Tessins efterträdare
såsom envoyé vid franska hofvet - den tiden
Sveriges viktigaste ministerpost i utlandet. 1744
rappellerades han på egen begäran från Frankrike,
där han, för att upprätthålla ambassadens glans, gjort
kännbara uppoffringar af sin enskilda förmögenhet. Vid
1746 års riksdag fick E. åter en plats i sekreta
utskottet. Vid det viktiga riksrådsvalet i
dec. s. å., då hattpartiet sökte samla sina yppersta
krafter i rådet, valdes han trots sin ungdom till
riksråd. Följande år utnämndes han till rikskansliråd,
kanslipresidentens närmaste man inom regeringen och
kansliet och 1750 därjämte till öfverstemarskalk. Vid
kanslipresidentsvalet efter Tessins afgång 1752
blef den något yngre A. J. v. Höpken föredragen
framför E., ehuru denne egde grundade anspråk att
komma i fråga. Utan att visa någon harm häröfver
kvarstannade E. på sin post och samarbetade troget
och utan slitningar med Höpken. När sedan denne
1761 tvangs att nedlägga kanslipresidentsämbetet,
var ändtligen E:s tur kommen, och han förmåddes af sin
pliktkänsla att öfvertaga en plats, som ej längre egde
någon lockelse, men desto större ansvar, alldenstund
räkenskapens och vedergällningens tid stundade för
det gamla hattpartiet. När så vid riksdagen 1765-66
partiets fall var oundvikligt, sökte E. mildra
efterräkningen med detsamma liksom den hotande
räfsten med hans egen ämbetsföring genom en frivillig
afskedsansökan (aug. 1765); den blef äfven beviljad,
ehuru utan att pension tillerkändes honom och utan att
hans ämbetsbröder i rådet därför skonades, såsom man
dock synes hafva förespeglat honom. Redan 1769 efter
mössregeringens fall återinsattes E. i rådet och på
kanslipresidentsplatsen. Han tillhörde numera dem,
som fått ögonen öppnade för vådorna af frihetstidens
statsskick och i en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>