Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elea (Velia) - Eleale - Eleasar - Eleasar Ben Hyrkan - Eleater - Electi - Electra - Electricum - Electroplate - Electuarium - Electus - Eleeson l. Eleison - Elefanta - Elefantdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om Pæstum. Det anlades omkr. 540 f. Kr. af
fokier. Ruiner finnas vid Castellammare della Bruca,
i prov. Salerno. I E. föddes filosoferna Parmenides
och Zenon, hvilka där utbildade den eleatiska
skolan (se Eleater). (J. F. N.)
Eleale, en ort ö. om Jordan, omtalad i förbindelse
med Hesbon, tilldelades Rubens stam, som befäste det
(jfr 4 Mos. 32: 3, 37). I Jos. 15: 4, 16: 9; Jer. 48:
34 anföres det som en moabitisk ort. Det motsvarar det
nutida El-ʿAl med ruiner från den bysantinska tiden.
E. S-e.
Eleasar (hebr.: "Gud har hjälpt"). 1. Arons son och
efterföljare i öfversteprästämbetet (jfr 2 Mos. 6:
23; 28: 1; 3 Mos. 10: 6 ff.; 4 Mos. 3: 4, 32; 20:
25 ff.; 25: 13). Alla dessa ställen tillhöra den
s. k. Prästkodex, enligt hvilken E. är stamfader
för den af Hesekiel (kap. 44: 15 ff.) såsom
enda berättigad ansedda prästsläkten Sadoks söner
(hvaraf sedan sadducéerna uppkommo); jfr 1 Krön. 6:
4–12. – 2. Son till Abinadab, som en tid höll vård
om Herrens ark i Kirjat-Jearim (jfr 1 Sam. 7: 1). –
3. En af Davids hjältar, son af Dodo (jfr 2 Sam. 23:
9; 1 Krön. 11: 12). – 4. Den fjärde i ordningen af
Mattatias söner; han föll i striden mot syrerna 162
f. Kr., då han nedgjorde en elefant, på hvilken han
trodde, att den syriske konungen satt (jfr 1 Makk. 6:
43–46; 2 Makk. 8: 23). – 5. En skriftlärd präst,
som led martyrdöden under Antiochos Epifanes (jfr 2
Makk. 6:18–31).
E. S-e.
Eleasar Ben Hyrkan den store, judisk
skriftlärd. Se Elieser ben Hyrkanos.
Eleater, anhängare af en filosofisk skola, som
existerade under 500- och 400-talen f. Kr. och hvars
egentliga stamhåll var Elea i Syd-Italien. Såsom
denna skolas populäre uppslagsman betraktas den
vandrande sångaren Xenofanes (se d. o.). Dess
huvudrepresentant är Parmenides (se d. o.), bland
hvars efterföljare märkas Zenon (se d. o.), från Elea
och Melissos (se d. o.).
S-e.
Electi, lat., "utvalda", benämning
på esoterikerna bland manikeerna och
andra gnostiska riktningar äfvensom på
katekumenerna i det sista undervisningsstadiet,
d. v. s. de, som voro färdiga att mottaga dopet.
(Hj. H-t.)
Electra. Se Elektra.
Electricum (af grek. elektron bildad latinsk form),
fys., det eller de hypotetiska ämnen, genom hvilka
man sökt förklara de elektriska fenomenen.
Electroplate [ile’ktråu-plei’t], eng., galvaniseradt
nysilfver.
Electuarium. Se Elektuarium.
Electus, lat., "utvald". 1. Se Evocati. –
2. Kyrkohist., inom katolska kyrkan en af vederbörande
valkorporation till biskop i ett stift utvald,
men i sitt ämbete ännu icke invigd person. Har den
valde blifvit af öfverordnad myndighet i sitt ämbete
bekräftad, får han titeln electus confirmatus. Ibland
kunde ganska lång tid förflyta mellan val
och vigning, liksom det ock kunde hända, att
vederbörande aldrig blef vigd. Så var t. ex. fallet
med Hemming Gad, som städse förde titeln "electus".
(T. H-r.)
Eleeson l. Eleison, grek., "förbarma dig". 5e
Kyrie eleeson.
Elefanta. Se Elephanta.
Elefantdjuren, Proboscidea, zool., intaga en isolerad
ställning bland öfriga hofdjur. Först under
de sista åren hafva några lämningar ur gammaltertiära
lager i norra Afrika och Patagonien kastat
något ljus öfver deras genealogi. De nu lefvande
elefanterna utmärka sig genom betydliga dimensioner
– de äro nutidens största landtdjur –, sin mycket
glesa hårbeklädnad, sin långa rörliga snabel,
sina stora, egendomligt byggda kindtänder och sina
väldiga betar. Bålen är kort och tjock, halsen kort,
hufvudet rundadt; öfverarm och lårben stå nästan
i samma lodräta plan som underarm och underben,
hvarigenom extremiteterna få utseende af pelare, som
uppbära bålens och hufvudets tyngd. De fem tårna äro
försedda med hoflika naglar och förenade med hvarandra
genom den förhornade fotsulan; i själfva verket äro
elefanterna ej hälgångare, såsom det yttre kunde
låta förmoda, utan tågångare, enär tålederna hvila
på ett tjockt lager af elastisk väfnad. Snabeln, en
förlängning af näsan och öfverläppen, innesluter två
rör, som fortsättas i de båda näskanalerna; i snabelns
spets finnas fingerlika utskott. Som ett mycket stort
antal ring- och längsmuskelknippen ingå i snabeln, är
denna i stånd att utföra en mängd mycket komplicerade
rörelser och hvarjehanda arbete: den tjänstgör både
som grip- och känselorgan, och när elefanten dricker,
fyller den snabeln med vatten och sprutar detta in i
munhålan. De nu lefvande elefanternas tandsystem är
mycket afvikande från alla andra djurs. Af framtänder
finnes blott ett par i öfverkäken, hvilka utbildats
till stora betar och växa under hela lifvet. Den
afrikanska elefantens betar uppnå en längd af öfver 3,
i allmänhet dock ej mera än 2 meter och väga enligt
en uppgift ända till 94, vanligen dock ej öfver
50 kg., sakna det hos vanliga tänder förekommande
emaljöfverdraget och bestå uteslutande af en art
tandben, det s. k. elfenbenet. Detta utmärkes genom
sin enastående elasticitet, hvarpå dess vidsträckta
användbarhet inom industrien hvilar; elasticiteten
beror på tandkanalernas utomordentliga finhet och
starka krökar. Öfvergången till hos däggdjuren mera
vanliga förhållanden påträffas hos några utdöda
elefantdjur, hos hvilka framtänder förekomma jämväl i
underkäken och emaljbeklädnad, om ock ofullständig,
finnes å alla framtänder. De nu lefvande arterna
hafva i hvarje käkhalfva sex (högst sju) kindtänder,
af hvilka dock på grund af deras betydande storlek
samtidigt aldrig flera än två eller en och en half äro
i bruk. När nämligen en tand börjar utnötas, utbildas
bakom och i öfverkäken ofvanför, i underkäken nedanför
densamma en ny, alltid större tand, hvilken växer allt
längre och längre framåt, undanträngande den dittills
fungerande kindtanden, som slutligen faller ut. Hvarje
kindtand består af ett större eller mindre antal
tvärstående skifvor, bestående af tandben, omgifvet
af emalj; mellanrummet mellan dessa skifvor utgöres
af cement. Äfven med afseende på kindtänderna erbjuda
de utdöda elefantdjuren ursprungligare förhållanden:
de äldsta elefantdjuren hafva nämligen kindtänder,
hvilka till form och byggnad ej väsentligen skilja
sig från kindtänderna hos vissa hofdjur (sluten rot,
låg krona med i 2–4 tvärrader stående knölar). Under
de geologiska tidsåldrarnas lopp har ur denna tandform
genom förstoring och förhöjning af tandkronan och
genom tandbeståndsdelarnas olika anordning steg för
steg utbildats den komplicerade tandform, som utmärker
våra dagars elefanter. Fig. 1 ger en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
