Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 197-198 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elefantdjuren - Elefantfloden - Elefantfot - Elefanthäst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kämpade än mot andra vilda djur, än mot människor. Den
starka förbrukning af elefanter, som egde rum i Rom
närmast före och efter vår tidräknings början, är
säkerligen en af orsakerna till deras försvinnande
från nordvästra Afrika, där de anträffades ännu under
midten af 3:e århundradet, men hvarest de sedan ej
förekommit. Dock anses, att äfven de klimatiska
förändringar, som nämnda område genom skogarnas
minskning undergått, bidragit till deras utrotande
norr om Sahara.

Elefantens andliga egenskaper hafva stundom ej
så litet öfverskattats; åtminstone lära de vilda
elefanterna ej utmärka sig för någon större förmåga
af uppfinning eller att taga initiativ. Den tamda
elefantens bästa egenskaper äro lydnad, tålamod
och saktmod; i dessa dygder öfverträffas den ej
af något annat husdjur. De orientaliske furstarna
hålla elefanter i stor mängd och utveckla med dem
mycken ståt. De ljusfärgade eller ljusfläckiga,
kallade "hvita" elefanter, stå i särskildt stort
anseende och omhuldas flerstädes, t. ex. i Siam,
i präktiga, för dem uppförda palats. Elefanten jagas
för det dyrbara elfenbenets skull. Den afrikanska
elefantens kött smakar som oxkött, men är segare och
groftrådigare; hjärtat samt köttet å snabelroten
och hufvudet anses för delikatesser. På de jakter,
som njam-njam föranstalta, dödas stundom så många
elefanter, att flera byar få sitt köttbehof täckt
för många månader. Tungan af den indiska elefanten
prisas som välsmakande. Af naturen ett sällskapligt
djur, drager den vanligen omkring i hjordar af 10-
200 stycken. På planteringar anställa dessa hjordar
grufliga härjningar, i det de dels i stor myckenhet
förtära hvad som smakar dem, dels nedtrampa allt,
som kommer under deras klumpiga fötter. Elefanten
simmar lätt 6-7 timmar utan att hvila. Endast sällan
fortplantar sig elefanten i fångenskapen; blott
på några ställen i Burma och Siam lär detta vara
allmännare. Honans dräktighet uppgifves växla mellan
18 och 22 månader. Könsmognad uppnår elefanten vid
15 år, enligt andra uppgifter först mycket senare
(40 år). Den lär kunna uppnå en ålder af 150 år och
därutöfver. Litt.: Cherville, "Les éléphants: état
sauvage, domestication" (1895), Armandi, "Histoire
militaire des éléphants" (ny uppl. 1881).

Fig. 4. Mammut.

2. Paleont. Lämningar af flera utdöda
Elephas-arter hafva blifvit anträffade i Gamla och Nya
världens kvartära lager. Till de bäst kända af
dessa hör
mammuten (Elephas primigenius; se fig. 4). Denna var
i större delen af Europa under den äldre stenåldern
människans samtida. I Sibirien var den mycket talrik,
och dess betar utgöra en viktig handelsartikel;
där hafva ock ur tundrans frusna mark uppgräfts
fullständiga kadaver med bibehållna muskler, hud
och hår. Dessutom äro mammutlämningar funna i skilda
delar af norra Amerika. Mest liknar mammuten indiska
elefanten, men skiljer sig från denne bl. a. genom
något betydligare storlek och större betar (ända till
5 m. långa); hela kroppen var beklädd med tättstående
ullhår, bland hvilka långa borstlika hår voro spridda;
en lång man nådde från nacken ned till knäna.

Elephas antiquus, anträffad på flera ställen i Europa,
tillhör öfre pliocen- och kvartärsystemet och är
sannolikt det största landtdäggdjur, som någonsin
lefvat; dess kindtänder öfverensstämma närmast med
afrikanska elefantens.

Några elefantarter, som lefvat i södra Indien
och östra Asien under miocen-, pliocen- och
kvartärperioden, har man urskilt som ett särskildt
släkte (Stegodon), enär de bilda öfvergångsformer
mellan Elephas- och Masiodon-formerna.

Mastodon, ett släkte, som lefde från miocen- ända
in i kvartärperioden och var kosmopolit -
lämningar af dess arter äro funna på alla fyra
kontinenterna -, är det ursprungligaste af de
egentliga elefantdjuren. Kindtänderna äro enklare
(3-4 tvärrader knölar), lägre, med rötter; fram
tänder finnas äfven i underkäken och äro liksom de
öfre försedda med emaljlängsband; tandömsningen egde
rum i vanlig ordning; skallen var lägre än hos Elephas
o. s. v. Emellertid gäller det nu sagda företrädesvis
om de äldre Mastodon-arterna; de yngre närma sig och
öfvergå småningom i Stegodon-arterna.

Mera isoleradt står släktet Dinotherium (se d. o.),
på samma gång det intager den lägsta platsen bland
elefantdjuren. Kindtänderna voro fem i hvarje
käkhalfva, ömsades på vanligt sätt och hafva
likhet med den nu lefvande tapirens; två stora,
bakåt böjda framtänder finnas i underkäken; skallen
är längre än elefanternas, med små luftceller; högst
sannolikt var djuret försedt med snabel. Det öfriga
skelettet öfverensstämmer i sina hufvuddrag med
elefantens. Dinotherium, hvars största representant
(D. giganteum) i storlek öfverträffade de nu lefvande
elefanterna, förekommer i Europas och Syd-Asiens
miocena och pliocena aflagringar.

Nyligen har man i eocena lager i Egypten påträffat
former (Mærotherium och Palæomastodon), som närma
sig den vanliga hofdjurstypen och sannolikt höra till
elefantdjurens stamfäder. Litt.: F. Ameghino, "Linea
filogenética de los proboscideos"(1902), och M. Weber,
"Die säugetiere" (1904). L-e.

Elefantfloden. Se Olifantfloden.

Elefantfot, bot. Se Tamus.

Elefanthäst, benämning på en kolossalt stor, till
färgen svart, engelsk hästras, äfven kallad "the
old english black". I rasen ingår holländskt och
flamländskt blod, det förra importeradt till England
under Vilhelm III:s regering (1689-1702). Förr
uppföddes denna häst hufvudsakligen i Lincoln-,
Leicester-, Warwick- och Staffordshire och några
angränsande grefskap, men numera förekommer den nästan
uteslutande i Norfolk och Yorkshire och är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>