Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska isolationsämnen - Elektriska järnvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oledande ämnen, som användas för lindningar i
elektriska maskiner samt för elektriska ledningar
och apparater. Sådana äro för maskinlindningar
paraffineradt eller oljedränkt papper eller tyg,
linne eller siden, bomullsomspinning, fiber m. m. För
högre spänningar användes glimmer eller ett däraf
fabriceradt material, benämndt mikanit. För
transformatorer för hög spänning användes med
fördel flytande olja, då hela apparaten nedsättes
i en oljecistern. För ledningsmateriel användas
gummi, kautschuk eller oljadt papper (vanligt i
högspänningskablar), chatterton compound (ett
tjärhaltigt kitt) och andra kompositioner. För
plintar och apparatdelar nyttjas skiffer, marmor,
ebonit, stabilit, ambroin m. fl. kompositioner
samt för hög spänning porslin (någon gång glas).
A. E-m.
Elektriska järnvägar, större elektriska banor (se
d. o.), som till byggnad och trafikförhållanden äro
jämförbara med ångjärnvägar. Till skillnad från de
elektriska spårvägarna (se d. o.) äro de elektriska
järnvägarna anlagda på särskilda för dem reserverade
områden och vanligen utförda med banvallar eller dylik
speciell öfverbyggnad. Efter arten af den tillförda
elektriska drifkraften skiljer man mellan likströms-,
trefas- och enfasjärnvägar.
Likströmsjärnvägar äro de äldsta och de tills
dato i konstruktivt hänseende mest utbildade. Det
är i synnerhet i Amerika, som likströmssystemet
kommit till utveckling såsom en fortsättning
af den där tidigt utvecklade elektriska
spårvägstekniken. Likströmsjärnvägarna äro numera
så väl genomarbetade, att de tekniska detaljerna
blifvit i det stora hela standardiserade. De
karakteriseras ofta med beteckningen: "system med
tredje skena". Likströmsmaskiner hafva tills dato i
allmänhet ej utförts för högre spänningar än 1,000
volt, och för bananläggningar är spänningen 500-700
volt. Vid tung trafik, tåg om flera hundra ton, blir
med en relativt så låg spänning strömstyrkan så stor,
att man ej kan använda kontaktledningar, upplagda
i luften, utan måste lägga dem på konsoler å marken
mellan eller utanför skenorna. För enkelhetens och
billighetens skull använder man då till kontaktledning
en vanlig järnvägsskena, s. k. tredje skena, upplagd
på isolatorer utefter linjen. Strömmen öfverföres
från denna till vagnarna genom solida släpskor,
och genom att längs tåget anordna ett flertal dylika
kontaktskor kan man öfverföra energibelopp på flera
tusen hkr. Det är gifvet, att man med användning af
så betydande strömstyrkor och med de däraf förorsakade
ledningsförlusterna icke kan mata så särdeles långa
bansträckor från en enda station, utan ett flertal
strömkällor måste vid längre järnvägar placeras längs
linjen. Vid en längre elektrisk järnväg för likström,
med tredje skena, blifva då anläggningens hufvuddrag
i stort sedt följande. Från hufvudkraftstationen,
en ång- eller vattenkraftcentral, ledes den
elektriska energien i form af högspänd växelström,
vanligen trefasström, till de utefter linjen belägna
understationerna. Där sänkes spänningen medelst
transformatorer, hvarefter strömmen genom - vanligen
compoundlindade - omformare omsättes till likström af
500-700 volts spänning. Understationerna äro utrustade
med åskledare, maximalströmbrytare, kontrollinstrument
m. m. å växelströmssidan samt motsvarande apparater på
likströmssidan. Ofta finnes i understationen ett
ackumulatorbatteri med uppgift att utjämna
belastningsvariationerna. Understationerna äro
förbundna med ena polen till kontaktskenan och
med den andra till löpskenorna, hvilka hvar för
sig bilda en sammanhängande elektrisk ledning
utefter hela järnvägslinjen. Kontaktledningen är
dock uppdelad i sektioner, så att olika delar af
densamma kunna urkopplas vid reparationer eller
dylikt. Genom kontaktskorna öfverföres strömmen från
kontaktledningen till lokomotivets eller vagnarnas
apparater och motorer, hvarefter den genom hjulen går
tillbaka till den andra polen. Kontaktskorna äro fästa
vid vagnens underrede, vanligen vid lagerboxarna,
men elektriskt isolerade från dessa, och strömmen
ledes från dem genom en kabel upp till manöverhytten
(se fig. 1). Efter att ha passerat
 |
| Fig. 1. Kontaktsko och skena vid en likströmsjärnväg. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
