Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 331-332 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska säkerhetsapparater - Elektriska vågor - Elektriska ålen - Elektriska ägget - Elektrisk belysning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sätt att strömmen genomgår en spole, hvilken vid en
viss strömstyrka attraherar ett ankare, som utlöser
brytaren. Denna praxis synes vara på väg att blifva
allmän äfven i Europa. (Se Strömbrytare.) Äfven
för låg- och medelspänningsanläggningar användas
i vissa fall automatiska strömbrytare som skydd mot
för stark ström, t. ex. vid spårvägsanläggningar och
liknande. Här förekomma nämligen lätt tillfälliga
öfvergående strömstötar,
som, om smältskydd funnes, skulle förorsaka
tidsutdräkt vid dettas utbyte. Den automatiska
strömbrytaren däremot är genast färdig att med
ett enkelt handgrepp åter slås in (fig. 5).

Fig. 5. Automatisk maximiströmbrytare.

A. E-m.

Elektriska vågor, fys., stundom förekommande namn på
elektriska svängningar.

Elektriska ålen, zool. Se Darrålen.

Elektriska ägget, fys., apparat, afsedd
att åskådliggöra elektricitetens gång genom
förtunnad luft. Det utgöres af ett ellipsoidiskt
glaskärl, så inrättadt, att luften kan pumpas ur
detsamma, och försedt med två genom väggen gående
metalltrådar för elektricitetens tilledning.
(S. A-s.)

Elektrisk belysning, elektrot. Apparater för
alstrande af ljus med elektricitetens tillhjälp
grunda sig antingen på tillgodogörandet af den
elektriska ljusbågen (se d. o.) genom s. k. båglampor
(se d. o.) eller ock på användningen af strömmens
förmåga att utveckla värme vid genomgång af en ledare
med stort motstånd. Till den senare gruppen höra
glödlampor (se d. o.) af olika slag. På gränsen mellan
dessa båda slag af ljuskällor stå ett par andra, som
hafva historiskt intresse. Då på 1870-talet genom
dynamomaskinernas framträdande frågan om elektrisk
belysning för praktiska ändamål blef aktuell,
konstruerade
ryssen Jablochkov 1876 en lampa, som på sin tid spelade
en viss roll. Den bestod af tvenne uppåt riktade
parallella kolstafvar, åtskilda af en mellanvägg af
kaolin. En ljusbåge inleddes mellan kolen genom en
liten brygga, hvarefter kaolinet bringades i glödning,
utsändande ett intensivt ljus. För att de båda kolen
skulle afbrinna samtidigt, användes växelström. Med
denna lampa anställdes de första försöken till
elektrisk belysning i Stockholm 1878. Ungefär
samtidigt konstruerades äfven den s. k. kontaktlampan,
hvars hufvudsakliga del utgöres af en tunn kolstaf,
innefattad i en sorts tång eller klämma af metall och
stående i kontakt med ett stycke massivt kol. Den del
af kolstafven, som befann sig mellan klämman och det
fasta kolet, bragtes genom strömmen i glödning. De
följande försöken att åstadkomma en egentlig glödlampa
grunda sig på användningen af tunna metalltrådar
af svårsmält material, såsom platina o. d. Det
var emellertid först Edisons i en lufttom
glasballong inneslutna koltråd, som praktiskt löste
uppgiften och förde ut frågan om den elektriska
belysningen på ett bredare plan (1880). Sedan
hafva såväl båglampor som glödlampor undergått
ständigt fortskridande förbättringar. Båglamporna
hafva ständigt haft försteget af en god ekonomi,
d. v. s. liten energikonsumtion i förhållande till
ljusstyrkan.

Fig. 1. Båglampskandelaber.

De hafva dock hufvudsakligen nyttjats
för stora ljusstyrkor och
sålunda haft sin gifna användning för gatubelysning
samt för belysning af större lokaler, samlingssalar
o. d. Glödlamporna hafva trots sin sämre ekonomi (3,5
à 3 watt per hefnerljus) dock fått en vidsträckt
användning på grund af den möjlighet de bereda
till ljusets fördelning (enheter à 5-32 hefnerljus
vanliga). Stora ansträngningar hafva därför gjorts
att söka förbättra deras energiförbrukning. Genom
att anstränga koltråden mera lyckades man
uppnå ett bättre resultat med de först brukliga
110-voltlamporna; att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>