Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 347-348 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektrisk tågbelysning - Elektrisk tändare - Elektrisk ugn - Elektrisk uppvärmning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förstnämnda systemet). Vid elektrisk järnvägsdrift löses
uppgiften gifvetvis på ett mycket enkelt sätt. A. E-m.

Elektrisk tändare, elektrot., apparat för antändning
af gasblandningen i förbränningsmotorer eller för
sprängning af minor. Se Elektrisk antändning.

Elektrisk ugn, tekn., sådan ugn eller liknande
anordning, där den afsedda värmemängden eller
temperaturen alstras af elektrisk ström. Dessa
ugnar användas vanligen för uppvärmning af föremål
till höga, men lätt reglerbara temperaturer samt i
metallurgiskt syfte för smältning af metaller och
malmer, hvarvid äfven strömmens elektrolytiska
inflytande kan spela en viktig roll. Den i en
elektrisk ugn alstrade värmemängden är direkt
proportionell mot den använda spänningen och
strömmängden. Den erhållna temperaturen är däremot
beroende på de använda materialierna och på ugnens
konstruktion och isolering; högsta uppnåeliga
temperatur anses vara omkr. 4,000° C. De olika slagen
elektriska ugnar indelas lämpligen i:

A. Ugnar med elektroder eller poler (inledningsställen
för den elektriska strömmen). Dessa omfatta två
väsentligt skilda typer, näml. motståndsugnar och
ljusbågsugnar. I motståndsugnen passerar strömmen i
en oafbruten bana genom fasta eller smälta ämnen från
den ena elektroden till den andra. Största delen af
värmet och den högsta temperaturen ernås i den del
af ugnen, där motståndet för strömmen är störst;
i regel erfordra detta slags
ugnar relativt låg spänning, men stor
strömstyrka.

Fig. 1. Fig. 2. Fig. 3. Fig. 4.

Till denna grupp hör en del ugnar,
som afse tillfälliga upphettningar för laboratorie-
eller hushållsändamål: Heræus’ ugn (fig. 1) utgöres
af ett porslins- eller magnesitrör, strålformigt
omlindadt med ett tunt band af platina, genom hvilket
strömmen ledes. Inuti röret erhålles upptill 1,300°
temperatur. Kryptolugnen (fig. 2) kännetecknas däraf,
att strömbanan, där värmet alstras, utgöres af ett
svårsmält, kornigt material, s. k. kryptol. Föremålet,
som skall uppvärmas, kan placeras direkt på denna
massa. Typer af motståndsugnar för metallurgiska
ändamål visa fig. 3 och 4. Materialet, som skall
upphettas, packas här omkring motståndskroppen,
som vanligen utgöres af en kolstaf e. d., i direkt
beröring med densamma. Denna princip tillämpas af
Acheson m. fl. för framställning
af karborundum, konstgjord grafit etc. I flertalet
motståndsugnar ledes emellertid strömmen genom just
det material, som skall upphettas, i synnerhet om
detta är i smält tillstånd, och värmet bildas sålunda
inuti badet eller massan. Typer visas af fig. 5
och 6. Sådana ugnar användas för framställning af
aluminium, stål m. fl. metaller af Heroult, Hall,
m. fl. samt för framställning af kalciumkarbid.

Fig. 5. Fig. 6.

I ljusbågsugnarna är den direkta strömledningen
afbruten någonstädes i ugnen, hvilket ger anledning
till uppkomsten af en ljusbåge, som sålunda blir den
hufvudsakliga värmekällan, och hvarifrån värmet af
ugnstaket och väggarna reflekteras mot den smälta
massan. Dessa ugnar erfordra större spänning och
relativt mindre strömmängder. Moissans ugn (fig. 7)
är typ för en sådan ugn, där
ljusbågen bildas mellan tvenne kolelektroder och
värmet genom strålning öfverföres till det föremål,
t. ex. en degel, som skall upphettas; samma princip
tillämpas af Stassano vid framställning af järn och
stål. Medelst inverkan af en yttre magnet kunna åt
ljusbågen gifvas den form och riktning, som
önskas; i Birkeland-Eydes ugn (1904) för framställning
af salpetersyra för luftens kväfve har ljusbågen
formen af en cirkelrund tunn skifva.

Fig. 7. Fig. 8.

B. Ugnar utan elektroder, s. k.
induktionsugnar. De representeras bäst af Kjellins
ugn (1900) för stålframställning. Metallen
eller badet, som skall upphettas, bildar här
en sluten ring kring ena skänkeln af en sluten
elektromagnet. Elektriska strömmen för upphettningen
alstras i badet utan hjälp af elektroder genom
induktion från en kring elektromagnetens samma
eller andra skänkel lindad växelströmskrets.
J. O. R-s.

Elektrisk uppvärmning användes hufvudsakligen för
laboratorieändamål. Endast i undantagsfall kan
den elektriska kraften erhållas så billigt, att
uppvärmning därmed af lokaler eller i hushållet kan
ifrågakomma. Elektriska värmeapparater grunda sig på
användningen af elektriska trådspiraler eller ock af
någon massa, t. ex. en pulverformig substans,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>