Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektrohomeopati - Elektrokemiska aktiebolaget - Elektrokemiska aktinometern - Elektrokemiska teorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
("dödens herre" - mot difteri), "lord"
(nafvelbråckmedel - namnet antaget af artighet
mot en engelsk lord). Äfvenså nämnes röd, gul,
blå, grön och hvit "elektricitet". Hvarje medel
motsvaras af en bokstaf; små siffror efter
bokstafven (S1, S2 ...) angifva utspädningen
(dilutionen eller potensen). Utspädningarna äro
ej så höggradiga som de Hahnemannska. De olika
medlen svara ej blott mot vissa sjukdomsformer,
utan äfven mot förändringar i vissa organ, så
t. ex. "antiscrofuloso" i första potensen (S1 mot
förändringar i magsäcken, S2 mot sådana i nerverna,
gallan och blåsan, S3 i ryggraden och huden etc. För
anbringande af "elektriciteterna" gäller ett schema
öfver människokroppen, hvarå vissa punkter äro angifna
med tecken i de olika "elektriciteternas" färg. Utom
små gryn och droppar användas salfvor m. m. - det
hela hemlighetsfullt och absolut obegripligt. För
ställande af sjukdomsdiagnoser anlitades ofta Péczelys
"ögondiagnos" (se d. o.). Om man af misstag använder
oriktig medicin, medför detta ingen skada - blott
förlust af tid och litet penningar; skulle en skadlig
verkan inträda, beror det på, att man användt rätt
medicin i för stor mängd. - Akuta sjukdomar, rätt
skötta, äro till gagn, ty de rena blodet. Börjas
behandlingen af en sådan sjukdom under första
dygnet, botas den alltid på 2-10 dagar - annars har
slarf vid behandlingen egt rum. Död i akut sjukdom
är vid bruk af Mattei-medel beroende antingen "på
olyckshändelse eller på Guds orubbliga vilja". De
kroniska sjukdomarna äro "bortfuskade" akuta sådana,
i allmänhet beroende på vanliga läkares ingripande,
på vaccination e. d. - Ryktet om Matteis kurer spreds
snart; en och annan läkare slöt sig till honom. 1867
kunde 20,000 behandlade fall publiceras. Mattei
tillhandahöll länge sin medicin gratis; på grund
af att andra förfalskade densamma eller sålde
den för höga pris, ansåg han sig böra taga någon
ersättning; hemlighetsfullheten försvarade han med,
att han endast genom den kunde skydda sina medel
mot efterapningar. Han ville hembjuda sin metod åt
italienska staten, men fordrade som vederlag, att på
alla apotek i landet endast Mattei-medicin skulle
tillhandahållas; erbjudandet afslogs emellertid. Han
förlade då hufvuddepån till Mangalore i Indien,
där ett sjukhus fanns för behandling af spetälska
med Mattei-medicin. Efter störtandet af påfvens
politiska makt 1870 började motgångar hopa sig
för Mattei: förföljelser, processer, höga böter
haglade - t. o. m. mordförsök lära ha förekommit. -
Han dog 1896. Åt hvem han anförtrott hemligheten
af sina läkemedels beredning, är ej kändt. Sin
efterlämnade förmögenhet anförtrodde han åt "de
70-åriges institut", äfven kalladt "Cesare Mattei";
antagligen har han lämnat äfven recepten åt samma
personer. Direktör för rörelsen blef snart en Matteis
adoptivson. - Elektrohomeopatien är nu spridd i många
länder och lär hafva många anhängare. Mattei har väl
snarare varit fantast än humbugsmakare. Att metoden
skulle ega något värde, finnes ingen anledning
att antaga. Jfr N. Liljequist, "Den homeopatiska
läkemetoden" (1895; 2:a uppl. 1898) och "Vägledning
i elektrohomeopatisk sjukdomsbehandling" (1900).
C. G. S.
Elektrokemiska aktiebolaget. Se Bengtsfors.
Elektrokemiska aktinometern, fys. Se
Aktinometer.
Elektrokemiska teorien. 1. Fys., den åsikt
inom elektricitetsläran, enligt hvilken den
elektromotoriska kraften inom ett galvaniskt element
beror på den kemiska verksamheten mellan elementets
beståndsdelar. (Enligt kontaktsteorien beror kraften
på beröringen mellan de i elementet kombinerade
metallerna eller metallerna och vätskorna.)
2. Kem. I början af 1800-talet blef elektricitetens
inverkan på kemiska föreningar föremål för
undersökningar af Berzelius och Hisinger i Sverige
(1803) samt af Davy i England (1806). Att ett
nära samband mellan de elektriska och de kemiska
fenomenen förefinnes, insåg man snart, och flera
elektrokemiska teorier uppställdes för att förklara
sammanhanget. Davy uttalade 1806 (sedermera utförligt
1812) den åsikten, att de kemiska och elektriska
fenomenen måste bero af samma orsak. De elektriska
fenomenen visa sig, då kropparna inverka på hvarandra
i större massor; de kemiska fenomenen åter inträda
i kropparnas allra minsta delar. Stödjande sig
på Voltas åsikt, att olika metaller i kontakt med
hvarandra antaga olika elektrisk laddning samt på sina
egna försök, förklarade Davy, att denna elektriska
spänning visar sig hos alla kroppar med frändskap
till hvarandra och att spänningen är starkare,
i samma mån som frändskapen är större. Föreningen
sker därigenom, att, till följd af denna elektriska
spänning, de minsta delarna attrahera hvarandra. Vid
föreningen neutralisera de motsatta elektricifceterna
hvarandra, och en följd däraf är värme- och
ljusutvecklingen. Sönderdelning af en förening
genom den galvaniska strömmen beror därpå, att denna
meddelar föreningens beståndsdelar den laddning de
hade, innan föreningen uppstod. En annan elektrokemisk
teori uppställdes 1812 af J. S. K. Schweigger, som
antog, att alla kroppars minsta delar ega formen af
kristaller och att dessa "mikrokristaller" hafva lika
många elektriska poler som hörn. Så länge kroppen
befinner sig i det fasta och flytande tillståndet,
äro de motsatta hörnen laddade med oliknämniga
elektriciteter, till följd hvaraf dessa mer eller
mindre starkt attrahera hvarandra. Dessa olika
elektriciteter i de motsatta polerna äro icke i
jämvikt hos de fasta kropparna, men väl hos de
flytande, till följd hvaraf de minsta delarna hos
en vätska ej så fast attrahera hvarandra. Hos gaser
antogos alla polerna ega samma slags elektricitet,
hvadan en repulsion mellan de minsta delarna måste
uppstå. Schweigger påstod äfven, att olika kroppar
ha olika elektricitet i öfvervägande mängd: hos
syror t. ex. är den negativa rådande, hos baser
tvärtom. Enligt Berzelius’ elektrokemiska teori -
uppställd 1813, fullständigt genomförd 1819 - finnas
hos kropparnas minsta delar, atomerna, elektriska
poler med motsatta elektriciteter. Alltefter
den ena eller andra elektricitetens öfvervikt
vid endera polen är atomen elektropositiv
eller elektronegativ. Till följd däraf blifva
kropparna mer eller mindre elektropositiva eller
elektronegativa mot hvarandra. Af alla grundämnen
är syret mest elektronegativt och kalium mest
elektropositivt. Föreningen mellan tvenne ämnen
beror därpå, att ämnenas med motsatta elektriciteter
laddade atomer attrahera hvarandra, hvarvid genom
de motsatta elektriciteternas neutralisering värme
och ljus utvecklas. Sålunda uppkomna föreningar af
första ordningen kunna själfva vara polärt motsatta
och ingå nya föreningar af andra ordningen, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
