Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 469-470 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embarras - Embaterion - Embelia - Embellera - Emberiza, Busksparfsläktet - Embla - Emblem - Emblica - Emboli - Embolus - Embonpoint - Emborg - Embothrium - Embouchyr

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Embarras [äbarra’], fr. (af barre, bom, rigel),
hinder, bryderi, förvirring, förlägenhet, besvär. -
E. de richesse [ctarijä^], bryderi l. förlägenhet
till följd af öfverflöd, brydsamt val mellan alltför
många föremål.

Embaterion (plur. embateria), grek.,
marsch l. krigssång särskildt hos spartanerna, hvilka
vid dessa toner tågade mot fienden. Berömd såsom
diktare af sådana sånger är i synnerhet Tyrtaios.

Embelia Burm., bot., växtsläkte af fam. Myrsinaceæ,
innefattande krypande eller nästan klättrande
buskar med små hvita blommor och små rundastenfrukter.
Frukterna af E. Ribes i Ostindien och
södra Kina, barabangfrukter, innehålla embeliasyra
och användas som maskfördrifvande medel samt stundom
till förfalskning af peppar, som de mycket likna.
G. L-m.

Embellera [äg-], fr. embellir, förskönas, blifva
vackrare, växa till sig.

Emberiza, Busksparfsläktet, zool., ett till
finkfåglarnas familj, Fringillidæ, hörande släkte,
som igenkännes på baktåns medelmåttigt stora och
krökta klo; öfvernäbben är smalare än undernäbben
och deras kanter sluta ej tätt till hvarandra,
utan lämna en öppning mellan sig; öfvernäbben
är försedd med en aflång knöl; stjärten är svagt
klufven. Dessa fåglar äro utbredda öfver alla delar
af jorden, men hufvudsakligen i de måttligt varma,
och vistas företrädesvis på eller i närheten af
odlade ställen på busk- och ängsmark eller vid
vatten. De lefva af insekter och frön. Alla
nordiska arter lägga vanligtvis sina bon på
marken. Deras sång består endast af några korta
strofer. De hafva ett välsmakande kött. I Sverige
förekomma sex arter. Den vanliga gulsparfven
(E. citrinella), 17-18 cm. lång, är på hufvudet gul
med mörkare fläckar och streck, på halsen, bröstet
och buken enbart gul samt på ryggen och skuldrorna
gråaktigt rödbrun med svarta fläckar. Honan har en
något dunklare färgteckning. Den förekommer allmänt
i skogs- och buskmark öfver hela Sverige, där den
stannar hela året om, och kommer på vintern icke
sällan fram till gårdar och boningshus. Den flyger
snabbt och sjunger något litet, men ej synnerligen
väl. Köttet är fett och smakligt. Sitt bo tillreder
den af gräs och dylikt, på marken eller i låga buskar
och lägger i detsamma 4 à 5 ägg. - Ortolansparfven
(E. hortulana) förekommer öfver hela landet, ungefär
på samma ställen som gulsparfven, ehuru icke så
allmänt som denne. Till färgen är den på hufvudet,
halsen och bröstet askgrå med olivgrön anstrykning,
på buken brunröd samt på ryggen gråaktigt rödbrun med
svartaktiga streck. Sitt bo tillreder den på marken
och lägger däruti 4 à 6 grönaktigt eller rödaktigt
hvita, med svarta fläckar och punkter försedda ägg. I
Sverige är den en flyttfågel och anländer dit under
förra hälften af maj. Sången liknar gulsparfvens,
men är mera afrundad, ren och djup. För det fina och
läckra köttet är den under sin vinterflyttning utsatt
för massförföljelser. - Kornsparfven (E. miliaria)
är ofvan af gråbrun färg, stötande i rostbrunt, under
hvitaktig med svarta fläckar och streck. Den finnes
hufvudsakligast i de sydliga och västra landskapen,
är allmän i Skåne, Halland och på Öland och har på
senare tider vandrat in i Västergötland och Bohus län,
där den numera förekommer talrikt; den trifves bäst
på jämna, odlade trakter, där den lefver af frön
och insekter. Den är betydligt större än den
föregående, omkr. 19 cm. lång. Sitt bo bygger den
i högt gräs, under buskar, i sädesgärden och på
ängar. Äggen, 4 à 6 till antalet, äro askgrå med mörkare
grå samt brunaktiga fläckar och streck. Sången är
kort och sträf.

Kornsparfven.

- Säfsparfven (E. schæniclus)
har liksom de följande en mindre gomknöl; kroppen
är ofvan svart med breda, brunaktiga fjäderkanter,
stjärten är svartaktig. Hufvudet och strupen äro hos
hannen svarta, med hvit halsring; honan har hufvudet
ofvan och örontäckarna småfläckiga af svart och brunt
samt saknar hvit halsring; de undre kroppsdelarna
äro hvita, sidorna med längsgående brunaktiga
fläckar. Längd 14-16 cm. Den finnes i hela Sverige
utom på Gottland, allmännast i fjälltrakternas björk-
och videområden. Den är flyttfågel. Boet lägges
på eller nära marken; äggen, 4-6, äro brungrå med
svartaktiga teckningar. - Videsparfven (E. rustica)
har längs hjässan ett hvitaktigt eller rostgult
band; skuldror, bakrygg och öfre stjärttäckare
äro rödbruna. Längd 12-14 cm. I Sverige är den
iakttagen vid Luleå och Haparanda. - Dvärgsparfven
(E. pusilla) är skjuten en gång i Skåne.
J. G. T. (L-e.)

Embla, nord. myt., den första kvinnan på jorden. Se
Ask.

Emblem [ar^blem], fr. emblème (af grek. emblema,
insatt, inlagdt stycke), egentl, inlagdt arbete;
hos forntidens greker och romare metallplattor i
högrelief, hvilka medelst bly inlöddes i silfver-,
guld- och kopparkärl. Tunnare plattor och ornament
i lågrelief, af romarna kallade crustce ("skorpor",
"skal"), fastlöddes på kärlens yta. Med emblem menades
äfven finare musiviska stycken, som voro inlagda i
mosaikgolf. Småningom har ordet emblem kommit att
betyda sinnebild, kännetecken på någon värdighet,
ett framställdt liflöst föremål, som sinnebildligt
antyder någontings bestämmelse. Jfr Attribut och
Symbol. - Uttrycket royauténs imposanta emblemer,
"konungavärdighetens vördnadsbjudande makttecken",
lär i den svenska tidningspressen först hafva blifvit
användt af "Argus"’ utgifvare, J. Johansson. -
Emblematisk, sinnebildligt antydande.

Emblica, bot. Se Phyllanthus.

Emboli, med. Se Blodpropp, sp. 732.

Embolus, lat. (af grek. embolos, kil, propp),
med. Se Blodpropp, sp. 732.

Embonpoint [an.båspwä7^, fr., egentl, en bon point, "i
godt stånd"], frodighet, godt hull, korpulens, fetma.

Emborg. Se Öm, kloster.

Embothrium, bot. Se Proteaceæ.

Embouchyr [ar^bojyr], fr. embouchure (eg. mynning,
utlopp, af bouche, mun). 1. Befästningsk., främre
delen af en skottglugg eller en embrasyr. - 2. Mus.,
dels munstycket på blåsinstrument, dels sättet för
"anblåsningen" och läpparnas ställning, hvaraf i
mycket tonens renhet och skönhet bero

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>