Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 539-540 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbert I, den helige - Engelberti, Andreas - Engelbertsz, Cornelis - Engelbrecht, Theodor - Engelbrecht, William Edmund Isidor - Engelbrecht, Anna Maria Elisabet (Anna Lisa) - Engelbrechtsdatter, Dorthe - Engelbrechtsen, Cornelis - Engelbrekt Engelbrektsson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"E. der heilige" (1853), och Stoffel,
"E. der reichsverweser" (1893).

Engelberti, Andreas. Se Bure 2.

Engelbertsz., Cornelis, nederländsk historiemålare,
f. omkr. 1468 i Leiden, d. där 1533 och mest bekant
såsom Lucas van Leidens lärare. Om hans lif är
för öfrigt föga mer med säkerhet kändt, än att han
1499 tillhörde Leidens borgargarde. Äfven hans tre
söner Pieter, Cornelis och Lucas Cornelisz voro
målare. Hans fullt säkra arbeten - de igenkännas
bl. a. på de smärta figurerna med sirliga rörelser,
fantastiska och sällsamma, rikt smyckade dräkter i
bjärta färger - äro sällsynta. De pålitligaste och
förnämsta ses i Leidens museum, såsom Korsfästelsen
och Nedtagandet från korset. Flertalet eljest i
skilda museer honom tillskrifna verk torde böra
betraktas såsom verkstads- eller skolarbeten. Så är
bl. a. förhållandet med en honom numera tillerkänd
målning i Nationalmuseum, Kristus på korset.
O. G-g.

Engelbrecht, Theodor, läkare, pomolog, f. 1813 nära
Braunschweig, d. där 1892, blef med. doktor 1836
och professor i fysiologi vid kirurgiska institutet
i Braunschweig 1844. E. författade bl. a. det
framstående verket Deutschlands äpfelsorten (1889).
C. G. D.

Engelbrecht. 1. William Edmund Isidor E.,
skådespelare, f. 13 april 1855 i Stockholm, d. 26
sept. 1904 i Sundsvall, var anställd vid Stora
teatern i Göteborg 1874-79, vid olika större
scener i Stockholm 1879-98, undantagandes åren
1886-89 och 1892-95, då han förde eget sällskap
i landsorten, samt sedermera flera år vid Svenska
teatern i Helsingfors. E. var utrustad med en
särdeles klangfull stämma och gjorde lycka som
Faust (i Goethes drama), Mäster Olof, Posa i "Don
Carlos", Axel i "Axel och Valborg" och Stockman i
"En folkets fiende". - 2. Anna Maria Elisabet (Anna
Lisa) E., den föregåendes hustru, skådespelerska,
dotter till Elise Hwasser, f. 16 aug. 1861 i
Solna församling, Stockholms län, debuterade 1879 med
framgång å K. dramatiska teatern såsom Dora i Sardous
liknämnda komedi, var 1879-80 anställd vid K. teatern
och 1880-86 vid Nya teatern i Stockholm, hvarefter hon
å olika orter uppträdt jämte sin make, med hvilken hon
ingick äktenskap 1881. Fru E. har ådagalagt betydande
gåfvor för karaktärsskådespelet och går på djupet med
sina uppgifter. Bland dem må framhållas Margareta
i Goethes "Faust", Emilia Galotti, Fru Inger till
Östråt, Lona Hessel i "Samhällets pelare" Arria i
"Arria och Messalina" samt Florizel i "Ett besök".

Engelbrechtsdatter, Dorthe, norsk skaldinna,
f. 1634 i Bergen, d. 1716, gifte sig vid aderton
års ålder med magister Ambrosius Hardenbeck
och blef änka 1683. Hennes religiösa dikter,
hvilka utkommo i samlingarna Själens sangoffer
(1678) och Taareoffer for bodfärdige syndere
(1685), äro enkla och hjärtliga. Några af dem
förekomma ännu i norska psalmboksupplagor.
Y. N.

Engelbrechtsen, Cornelis, nederländsk målare. Se
Engelbertsz., Cornelis.

Engelbrekt Engelbrektsson, frihetshjälte, var af en
ursprungligen tysk släkt, som dock i tre generationer
före E. varit bosatt i Sverige. Hans farfarsfar,
Engelbrekt, hade fast egendom i Västerås, hans
farfar, Engliko, torde ha anlagt det nuv. Ängelsberg
(fordom Englikobenning) i Norbergs bergslag, hans
far, Engelbrekt, var med säkerhet 1367 bosatt på
Norberg och var frälseman, troligen den förste i
släkten. Själf var E. väpnare samt förde i vapnet en
af tre halfva liljor bildad triangel (se fig.).

Engelbrechts vapen (Tre halfva liljor.)

Bosatt
på Norberg, som vid denna tid hörde till Dalarna,
hade han tillfälle att se den nöd, i hvilken Eriks
af Pommern fogde på Västerås slott, Jösse Eriksson,
bragt dalamännen, och å deras vägnar begaf han sig
till Köpenhamn vapen för att inför konungen framlägga
de verkliga förhållandena samt
bedja honom om rättvisa. Då emellertid all förhoppning
om hjälp på detta sätt visade sig fåfäng, mottog han
1433 det höfvitsmannauppdrag, som dalkarlarna erbjödo
honom. Han satte sig under hösten detta år i spetsen
för en väpnad skara och tågade till Västerås, men
drog sig på föreställning af några rådsherrar åter
tillbaka; så äfven tidigt påföljande vår. Utbrottet
af det egentliga befrielsekriget egde rum först vid
midsommartiden 1434, sedan E. förlorat allt hopp om
ett verksamt inskridande hos konungen från svenska
rådets sida. Inom tre månader var landet fritt:
rådet hade blifvit tvunget att sluta sig till det
fosterländska partiet, och konung Erik hade förklarats
afsatt. I jan. 1435 blef E. vald till rikets
höfvitsman. Hans välde blef af kort varaktighet, ty
man lyssnade åter till konung Eriks löften om en
förbättrad regering, löften, som ej blefvo hållna. När
man hade fått klart för sig, att af konungen intet
godt kunde väntas, voro emellertid förhållandena
förändrade. Sverige hade sedan okt. 1435 en drots
och en marsk, tillsatta af konung och råd, och dem
tillkom det, i kraft af deras ämbeten, att i första
hand taga ledningen af rikets angelägenheter. E.,
som vid denna tid endast beklädde befattningen
af slottsherre på Örebro med underliggande län,
kunde dock ej sitta stilla. På hans uppmaning bröt i
början af 1436 en här upp mot Stockholm, som ännu höll
med konungen af fruktan för den danske höfdingen på
slottet. Själf deltog E. jämte marsken Karl Knutsson i
detta härtåg. Då med detta företag kriget uppblossade
på nytt, måste man välja ny höfvitsman för riket. Vid
valet erhöll E. allenast tre röster af trettio; de
fleste röstade på den högättade marsken. E. hade
dock ännu så stort inflytande, att man ej vågade
lämna utan afseende hans missnöje öfver valets
utgång. Han erhöll därför i uppdrag att, för andra
gången, befria landet från utländska slottshöfdingar,
och på mindre än fyra månader var detta hans uppdrag
i det närmaste fullbordadt. Han belägrade Axevall,
men måste begifva sig därifrån för att i hemmet på
Örebro slott söka bot för en sjukdom. Trots denna
sysselsatte han sig där med offentliga angelägenheter,
och när han erhöll kallelse till ett rådsmöte, bröt
han upp, ehuru så matt, att han icke kunde stiga
till häst. Han ämnade fara sjöledes till Stockholm,
men hann ej längre än till en holme i Hjälmaren,
i närheten af Göksholms den tiden befästa gård. På
denna holme blef han, aftonen 27 april 1436, på ett
lömskt sätt mördad af väpnaren Måns Bengtsson (af
ätten Natt och Dag). Dennes fader, riddaren Bengt
Stensson, hade som slottsherre på Tälje hus uppbränt
ett lybskt fartyg,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>