Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska folksången - Engelska högkyrkan - Engelska kanalen - Engelska komedianter - Engelska kyrkan - Engelska kyrkans trettionio artiklar - Engelska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vidare har den schweiziska folksången lånat melodien
af den engelska. A.L. (E.F-t.)
Engelska högkyrkan. Se Episkopalkyrkan, den engelska,
och England.
Engelska kanalen. Se Kanalen.
Engelska komedianter kallas vanligen de engelska
skådespelarsällskap, som i slutet på 1500-talet genom
sina teaterföreställningar i Tyskland utöfvade stort
inflytande på detta lands dramatiska konst.
Engelska kyrkan. Se Episkopalkyrkan, den engelska,
och England.
Engelska kyrkans trettionio artiklar. Se England
och Episkopalkyrkan.
Engelska litteraturen. Urinvånarna i England utgjordes
af keltiska folkstammar, de s. k. britterna. 55
f. Kr. inträngde romarna, och omkr. 85 e. Kr. var
en stor del af landet eröfrad och förvandlad till
en romersk provins. Det romerska väldet varade till
omkr. 400, då legionerna måste draga sig tillbaka. I
midten af 400-talet började den germanska invandringen
enligt traditionen bestående af angler, saxare och
jutar. Dessa eröfrade landet och tillbakaträngde
kelterna, hvilka därefter hufvudsakligen haft sitt
tillhåll i Wales, Cornwall, Skottland, Irland samt
på vissa öar. Kelterna hade en rikt utbildad kultur,
men den har icke spelat någon nämnvärd roll i den
engelska litteraturens utveckling: språkens olikhet
och hatet mellan de båda folkstammarna skilde dem
åt för århundraden. Icke heller efterlämnade den
romerska kulturen några djupare spår. Den engelska
litteraturen är således en rent germansk litteratur,
hvars historia börjar först med de germanska
stammarnas uppträdande. Den har sedan fortlefvat ända
ned till vår tid på samma språk, som dock naturligen
genomgått stora förändringar. Allteftersom det
engelska folket utbredt sig, ha litteraturer på
engelskt språk uppstått äfven utom moderlandet,
t. ex. den amerikanska. Här behandlas endast den
engelska i egentlig mening.
Den engelska litteraturen låter lämpligen indela sig
i följande perioder.
I. Den angelsaxiska perioden 450-1066.
De germanska stammar, som från midten af
400-talet strömmade öfver till England, stodo
på ungefär samma kulturståndpunkt som våra
nordiska förfäder. De voro hedningar och krigare,
och deras diktning besjöng naturen, striden och
religionen. Formen för deras poesi var den allmänt
germanska långlinjen, som genom en paus delas i två
kortverser och har fyra accentuerade stafvelser;
de oaccentuerade stafvelsernas antal är däremot
obestämdt. Kortverserna äro sammanbundna genom
stafrim (vanligen två i den första och ett i den
sista). Detta metriska system egde bestånd, tills
det efter eröfringen undanträngdes af det franska
med slutrim. Liksom i den isländska litteraturen,
om hvilken denna diktning i mångt och mycket erinrar,
förekomma kenningar. Egendomliga för den äro vidare
naturbeskrifningarna, som äro utförda med stor
kraft och känsla. Litteraturen under denna period
kan indelas i fyra grupper: världslig epik, kyrklig
epik, lyrik och prosa.
1) Världslig epik. Åtskilliga
af dessa dikter ha säkerligen författats i de
olika stammarnas hemort och färdiga medföljt till
England. Grundtonen i dem alla är hednisk, men i den
form, hvari vi ha dem, spåras kristna element. Den
äldsta af dessa
dikter är Widsith (Den fjärran gående), nästan
en katalog öfver de folk och länder, som den
vandrande sångaren genomfarit, och därför af värde
för kännedomen om denna tid. Dessutom ha vi två
fragment af Waldhere (sagan om Valter af Akvitanien),
fragment af Striden vid Finnsburg, en sammandrabbning
mellan danskar och friser, och Byrthnoths död, som
äfven ger en episod ur striderna med danskarna. Båda
dessa sista dikter utmärka sig genom förträffliga
stridsbeskrifningar. Den yppersta af dessa episka
dikter är emellertid Beowulf (se d. o.), författad
sannolikt omkr. 700 och enligt mångas åsikt af
nordiskt ursprung, hvarför ock de skildrade sederna
och landskapsbeskrifningens karaktär tala. En engelsk
forskare säger, att dikten bör vara helig för hvarje
engelsman, ty det är boken om folkets ursprung och
härstamning.
2) Under loppet af 600-talet kristnades England, och
i de nyanlagda klosterskolorna bedrefvos de
klassiska studierna med sådan ifver, att bildningen
under 700-talet stod högre i England än
annorstädes i Europa. Både Tyskland och
Frankrike fingo äfven sina första lärare därifrån.
I samband därmed uppstod under 600- och 700-talet
en rik kyrklig epik på engelskt språk. Som den
äldste kristne skalden nämner Beda Caedmon (se d. o.),
d. omkr. 680, af hvars diktning man endast känner
en hymn, som Beda i sin kyrkohistoria meddelar på
latin. Till denna tid höra diktfragmentet Judith
och verserna på Ruthwellkorset, hvilket ännu i dag
står på sydkusten af Skottland och beskrifver, själf
talande, Jesu korsfästelse. Alla nu uppräknade dikter
tillhöra den äldre episka skolan, hvilken utmärker
sig för en synnerligen fast form. Men det finnes
äfven en yngre, som blomstrade under senare hälften af
700-talet. Den är djupare kristlig i sin uppfattning
och väljer vanligen sina ämnen ur nya testamentet.
Den förnämste representanten för denna
senare diktning är Cynewulf (se d. o.), hvilken börjat
sin bana som världslig, kringvandrande sångare, men
slutade såsom munk. Man tillskrifver honom ett par
bibelparafraser: Apostlagärningarna och Kristus,
två legender ("Juliana" och "Elene") samt, ehuru med
tvekan, en samling gåtor ("Riddles"), en vid denna
tid både på latin och engelska mycket odlad diktart.
3) Lyriken under denna tid är föga betydande,
då kristendomen förstörde den hedniska och den
kristna nästan uteslutande består af öfversatta
hymner utan större intresse. The wanderer
(Vandraren), The ruin (Ruinen), The wife’s complaint
(Hustruns klagan) och The seafarer (Sjömannen) äro
emellertid fyllda med utmärkt naturpoesi, ofta af
en förvånansvärdt modern prägel, hvilket således
vittnar om, huru djupt och tidigt utveckladt den
engelska rasens natursinne varit. Hela denna lyrik
har episk form; endast Deor’s complaint (Deors klagan)
är strofisk.
4) Hela denna angelsaxiska poesi hade
uppblomstrat i Northumbria, men den finnes kvar
endast i västsaxisk öfversättning. (Ursprungligt
västsaxiska äro endast Slaget vid Brunanburh och
Byrthnoths död.) Detta visar, att kulturen under
denna period gått från n. till s. Orsaken till
denna förflyttning voro vikingarna, som från
början af 800-talet slogo sig ned på den
nordöstra kusten. Vikingatågen gjorde slut på
den uppspirande litteraturen, men under 900-talet
började den åter i s. på västsaxisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
