Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stämningen visar sig äfven däri, att man i den
berättande dikten griper tillbaka till de gamla
stafrimmade versformerna. Så är fallet i en hel
rad af romaner, hvars ämnen dock oftast ännu äro
franska och romantiska. Det är t. ex. fallet med
Joseph of Arimathea, William and the werewolf
och Sir Gavain and the red knight, den vackraste
af alla engelska Artur-dikter. Typisk för denna
tids diktning är äfven dess allegoriska karaktär,
hvilket sammanhänger med inflytande från Frankrike
och Rosenromanen. Allegorisk är "The vision of Piers
Plowman" (Per Plöjares syn; 1362), som skrefs af
W. Langland (f. omkr. 1332). I denna dikt, som är
stafrimmad, uppträder en man af folket och kämpar
för religiös och social pånyttfödelse. Munkordnarna
och den härskande kyrkans korruption angripas, och
såsom den enda vägen till ett lyckligare tillstånd i
världen anvisas bättring och omvändelse. Den djupa
religiösa väckelse, som efter de franska krigen,
då nöden var stor, skatterna höga och digerdöden
gjorde folket vildt af fasa, gick igenom tiden, fick
ett mäktigt uttryck i detta arbete, med hvilket en
äkta engelsk nationaldiktning åter inledes. I mångt
och mycket präglas den af samma puritanska anda, som
sedan utmärkte Bunyans och Miltons diktning. Samma
religiösa rörelse, som i poesien får sitt uttryck
i Langlands diktning, representeras i prosan af
J. Wyclif (d. 1384), hvilken angrep påfvedömet och
nattvardsläran och genom resepredikanter spred
sina åsikter öfver hela England. Betydelsefullt
i litterärt afseende är, att Wyclif föranstaltade
en bibelöfversättning (själf öfversatte han nya
testamentet och delar af gamla). Hittills hade all
engelsk litteratur varit skrifven på dialekter,
men nu segrade af dessa The east midland dialect,
på hvilken Langland och Wyclif skrefvo. Chaucer
fixerade detta språk. Det var det språk, som användes
i Oxford och Cambridge och som talades vid hofvet:
"the king’s english" blef således nu riksspråk. I
G. Chaucer (se denne och E. Björkman, "G. Chaucer",
1906) påträffa vi slutligen Englands störste skald
före Shakspere. I sina ungdomsarbeten tillhör han
ännu den äldre allegoriserande franska skolan, och
han öfversatte t. o. m. en del af Rosenromanen,
men efter en resa till Italien visar sig i hans
diktning ett starkt inflytande af detta lands
skalder, särskildt af Boccaccio. Hans hufvudarbete är
Canterbury tales, där han med älskvärd kvickhet och
humor tecknar typer och berättar för oss historier,
fyllda af omedelbar friskhet och lifsglädje -, och
allt är utfördt med en skildringskonst, som var
obekant för medeltiden. Liksom Langland och Wyclif
förebåda reformationen, så är Chaucer den förste
renässansmannen; han är en föregångare till Spenser
och Shakspere.
4) Litteraturen under l400-talet. Den renässans,
som Chaucer inledt, skulle utan tvifvel fortsatts
och tillväxt, om icke det följande seklet varit
så politiskt upprördt: 1400-talet är uppfylldt
af de båda rosornas strid i England. Därför är
litteraturen obetydlig under hela århundradet. De 100
år, som följa, äro de ofruktbaraste i den engelska
litteraturen, och de upptagas nästan uteslutande
af Chaucers efterföljare, hvilka dock icke uppnå
hans storhet, utan snarare återsjunka till den
döende medeltidens allegoriska diktning. Högre står
diktningen i Skottland. Under denna tid når äfven
dramat en stor utveckling.
Däremot framskrider endast långsamt humanismen,
antikstudiet och vetenskapernas pånyttfödelse.
Till Chaucers samtida hörde J. Gower
(d. 1408). Han stod ännu under starkt franskt
inflytande och författade sina didaktiska och
allegoriska dikter för en aristokratisk publik. Gower
var en lärd man i äkta medeltidsstil. Han är
en af de siste engelske skalder, som skrifvit på
franska. Han påverkades senare af Chaucer. Bland den
senares efterföljare äro de förnämste Th. Occleve
(omkr. 1369-omkr. 1450), som skref en furstespegel
("The governail of princes", omkr. 1412), och
J. Lydgate, den mångsidigaste och produktivaste af alla
seklets författare. Han var öfvervägande didaktiker
och har författat Trojaboken, Theberomanen, Furstars
fall m. fl. Tidens förnämste prosaskriftställare
var R. Pecock (omkr. 1395-omkr. 1460), den förste
ortodoxe teolog, som använde engelska i sina skrifter
för att därigenom i så mycket vidare kretsar kunna
bekämpa wyclifianismen. - Folkvisor af olika slag
hade sjungits i England sedan äldsta tider, och hvarje
stånd hade haft sina. Hela cykler af dylika ballader
hade småningom samlat sig kring vissa legendariska
namn, t. ex. Robin Hood. Sådana funnos redan på
1200-talet. Det är emellertid först från slutet af
1300- och 1400-talet, som man har bestämdare uppgifter
om dylika dikter. I början af 1500-talet tryckas de
gärna i samlingar. Så t. ex. hafva vi två om Robin
Hood samt en om "The nutbrown maid". - Af stor
betydelse för den kommande renässansen var W. Caxtons
verksamhet. Han utgaf nämligen från trycket (från
1474) en stor mängd medeltidslitteratur, hvilken sedan
på olika sätt inspirerat de förste renässansskalderna,
så att traditionen mellan gammalt och nytt icke
afbröts. Så t. ex. tryckte han Chaucer, Lydgate
och Gower samt sir T. Malorys "Morte d’Arthur",
en sam-arbetning af en stor mängd Arturromaner,
hvilken sedan inverkat på bl. a. Spenser.
Af större poetiskt värde äro i allmänhet
tidens skotska skalder. Den skotska poesien
hade först vaknat till lif under striderna för
det nationella oberoendet, och ett kraftigt
nationaldrag präglar äfven såväl dess folkvisor
(sånger om William Wallace och Robert Bruce)
som den egentliga konstdiktningen. I slutet af
1300-talet uppstod i Skottland en litteratur,
bland hvars förste representanter var J. Barbour,
hvars poem, "The Bruce" (1375-77), återger hela denna
strid mellan England och Skottland, som slutade vid
Bannockburn. Hos hans efterföljare, Blind Harry,
som omkr. 1461 besjöng William Wallace, framträder
ännu skarpare nationalhatet mot engelsmännen. -
Med Jakob I (d. 1437), som i 19 år varit fången
i England, börjar inflytandet från Chaucer. Han
beskref i ypperliga verser, mera välljudande än
någon annan skalds före Spenser, sin kärlek till
lady Jane Beaufort i "The king’s quair" (Konungens
bok). R. Henryson skref "Testament of Cresseid" i
anslutning till Chaucers "Troilus". De förnämste bland
skottarna äro G. Douglas och W. Dunbar. Den förre
är Skottlands förste humanist. Han öfversatte Ovidius’
"Ars amandi" och 1513 "AEneiden", den första öfv. af
en antik författare efter klassiskt original till
engelska. Denna öfversättning inledes af fyra mycket
berömda naturbeskrifningar öfver de olika årstiderna,
de bästa före Thomsons. William
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
