Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(2 dlr, 1579-80), hvilken uppnådde stor
popularitet och gifvit anledning till uppkomsten af ett
särskildt ord, euphuism, hvarmed betecknas den
preciösa stil, i hvilken detta arbete var skrifvet och som
trots sina antiteser, ordlekar och krystade liknelser,
icke var utan behag och fantasi. Denna stil går
sedan igen hos många af periodens skalder, t. ex. hos
Shakspere. Tiden var för öfrigt rik på romaner.
R. Greene skref flera ("Never too late";
"Groatsworth of wit"). Till tidens bästa prosaiska
arbeten höra för öfrigt Richard Hookers (1554-1600)
"The laws of ecclesiastical polity" och
lord Bacons essayer.
3) Dramat utgör emellertid den viktigaste och
förnämsta konstformen under denna period. Endast
det grekiska och spanska kan i rikedom och poetisk
kraft uthärda jämförelse med det Elisabetska dramat;
och i vissa afseenden, särskildt i karaktärsteckningen
och utmålandet af passionerna, står detta
oupphunnet. De fleste af denna tids dramatiska
författare voro unga män, som studerat vid universitetet
och där inhämtat tidens humanistiska vetande,
men af ekonomiska skäl sågo sig nödsakade att
skrifva för teatern. De måste därför taga hänsyn
till publikens smak; de hindrades därigenom att slå
in på den antikimitation, som Spenserska skolan
häfdade. Dramat blef därför icke lärdt, utan folkligt
till sitt innehåll och utgör i många afseenden en
omedelbar fortsättning af medeltidens drama, men
höjdes konstnärligt genom en viss anslutning till
renässansens estetik. Bland Shaksperes föregångare
är J. Lyly den tidigaste. Han författade åtskilliga
dramer, afsedda att uppföras vid hofvet. De äro
allegoriska och dunkla till innehållet, men de första,
i hvilka prosan användes med smak och urskillning.
Den mest framstående dramaturgen före Shakspere
är Chr. (Kit) Marlowe (1564-93), en kraftfull,
passionerad renässansnatur, men utan måtta och styrsel.
Han höjde karaktärsteckningen och är äfven den
förste, som förstår att på ett verkligt konstnärligt
sätt behandla blankversen (införd af Th. Sackville
i dramat), som sedan blef den härskande
för långa tider i det engelska dramat. R.
Greene (omkr. 1560-92), en vek och svag natur,
kompletterar i många afseenden den lidelsefulle
Marlowe. En frisk folklig fläkt genomgår hans
dramer, som äro fyllda af verklig humor. Han är
Shaksperes närmaste föregångare i lustspelet. Till
denna grupp höra äfven den mångsidige Th.
Lodge, G. Peele (1558-97), berömd för sin
välljudande diktion och mest lyckad i folkligt
humoristiska scener, Th. Kyd (1557-95), författaren
till "The spanish tragedy", den mest skräckfyllda
och bloddrypande af alla tidens Seneca-imitationer (i
vissa scener når han emellertid mycket högt i
tragiskt patos), H. Chettle (1564–omkr. 1607),
hvars "Hoffmann" äfven är fullt af blodiga scener,
A. Munda (1553-1633), som skrifvit två
dramer om Robert af Huntingdon, den satiriske Th.
Nash (1567-1601) m. fl. Höjdpunkten i denna
tids dramatiska diktning uppnås emellertid af
William Shakspere (1564-1616), hvilken genom
rikedomen och omfattningen af sitt snille, genom
djup, kraft och behagfullhet behärskar hela skalan af
mänskliga känslor och passioner. Han är den
moderna tidens störste dramaturg och en af de störste
skalder, som någonsin lefvat. Han är lika
framstående i komedien som i tragedien och universell
till hela sin läggning. Andan i hans dramer är i
många afseenden romantisk, men hans figurer äro
alltid genomförda med stor verklighetsstyrka och
lysande karaktärsteckning. Han har lärt af alla sina
föregångare, men han sammansmälter alla de olika
element, som han upptagit, på ett fullt organiskt
sätt.
V. Från Elisabets död till restaurationen.
Renässansens afslutning. 1603-60.
Under denna tidrymd fortsätter poesien i det stora
och hela i samma fåror, som under den Elisabetska
tiden. Den Spenserska skolans doktrinära åsikter
vinna nu i viss mån inträde i dramat och öfriga
diktarter, och man antikiserar således mera än förut.
Samtidigt öfverdrifver man det fantasifulla och
fantastiska, som i så hög grad utmärkte renässansen,
och slutar i tillgjordhet och bombast. Dessa
öfverdrifter understödjas af det spanska inflytandet, och
den s. k. jesuitstilen, barocken i litteraturen,
uppkommer. Emellertid kunna vi redan under denna
tid spåra en reaktion mot dessa företeelser.
Småningom sjunker litteraturen ned till obetydlighet, och
renässansskolan utdör under inbördeskrigen.
1) Dramat hade nått sin höjdpunkt med
Shakspere; dock finnas ännu många stora författare,
innan förfallet riktigt börjar. Redan hos Ben Jonson
(1573-1637) spåra vi en starkare antikiserande
riktning: i karaktärsteckningen lägger han an
på den typiska, och han vill ha endast en handling
i dramat; ett starkt moraliskt patos fyller hans
diktning, och hans blick på människorna är full af
förakt. Th. Dekkers (omkr. 1570– omkr. 1640)
lätta sedekomedier gifva utmärkta målningar ur tidens
lif, och hans romantiska komedier med deras
graciösa kvinnogestalter äro icke mindre utmärkta. G.
Chapman (omkr. 1559-1634) skref tragedier
med ämnen ur samtidens franska historia. F.
Beaumont (1584-1616) och J. Fletcher
(1579-1625) arbetade tillsamman. Något visst kvinnligt
utmärker deras produktion, och vid sidan om mycket
mästerligt spåras redan falsk sentimentalitet och en
viss sedeslöshet i deras uppfattning af mänskliga
förhållanden. Deras teknik och uppfinningsrikedom äro
emellertid ofta mästerliga och förråda spanskt
inflytande. Th. Middleton (1570-1627) är
likaledes en af de förste, hvilkas dramer stå under
spanskt inflytande. J. Marston (1575-1634)
röjer inflytande från Shaksperes föregångare. Th.
Heywood (omkr. 1575-omkr. 1650) har blifvit
kallad "Englands Lope de Vega" på grund
af sin rikliga produktion. Han utmärkte sig i det
borgerliga skådespelet, hvilket sedan under 1700-talet
nådde till sådan blomstring. J. Webster,
en af de förnämste efter Shakspere (omkr. 1580–omkr.
1625), älskar det fruktansvärda; hans egentliga
område är skildrandet af brottet. J. Ford
(1585–omkr. 1640) framställer med förkärlek
säregna känslor med starka kontraster, hvilka han
förstår att kläda i ett förtrollande språk. Ph.
Massingers (1583-1640) styrka ligger i
skildringen af finare själsrörelser. Såsom den siste
af de store dramaturgerna namnes J. Shirley
(1596-1666). Med honom utdör det Elisabetska
dramat. I dramat erhöll tiden sitt rikaste och
allsidigaste uttryck; samtidigt spred sig emellertid
puritanismen bland alla samhällsklasser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
