Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Roderick Random" (1748) och hvars bästa arbete
är "Peregrine Pickle". En säregen företeelse var
den humoristiske och sentimentale L. Sterne,
som skref "Tristram Shandy" och "Sentimental
journey", böcker utan all komposition, men med en
samling lustigt tecknade original och ett utsökt
"kleinmalerei". Den älskvärde 0. Goldsmith
skapade med "Vicar of Wakefield" (1766) den
idylliska novellen. Historien hade tre framstående
representanter i D. Hume, W. Robertson och
E. Gibbon. Äfven i dramat inträngde den borgerligt
sentimentala riktningen. Skaparen af den borgerliga
tragedien är G. Lillo med "The merchant of London"
(1731), som fick flera efterföljare. Utmärkta lustspel
af fin komik och god karaktärsteckning skrefvos af
G. Colman och 0. Goldsmith, hvilka dock i kvickhet
öfverträffas af R. Sheridan (1751-1816), en
engelsk Beaumarchais, författaren till "The school
for scandal" (1777). Efter denna tid har dramat icke
spelat någon större roll i den engelska litteraturen.
Samtidigt med att pseudoklassiciteten och
upplysningslitteraturen behärska sinnena, uppväxte
emellertid i tysthet en ny strömning, hvilken
småningom skulle upplösa pseudoklassiciteten. Denna
riktning representerar natur och känsla mot
förståndskyla, melankolisk världsuppfattning mot
ytlig glädtighet, folklig friskhet mot ensidig
hofkultur. Denna riktning, hvars första framträdande
sammanfaller ungefär med denna periods början,
sög näring ur många olika källor. Bakom den låg
en ny historisk uppfattning, i det man icke längre
betraktade människan såsom ett abstrakt väsen, lika
under alla tider och klimat, utan växlande efter
miljön. Likaledes fördjupades vid denna tid studiet af
antiken, och därmed förändrades äfven uppfattningen af
de författare, man dittills imiterat. Vergilius fick
vika för Homeros. I litteraturen framträdde denna
brytning först inom den naturbeskrifvande dikten,
i hvilken göres ett försök att komma bort från den
härskande abstrakta stilen. J. Thomson (1700-48)
skref den första af dylika dikter, "The seasons"
(1726- 30). En annan förnyare var Edw. Young, med
hvars "Nightthoughts" (1742-44) känslan, för att
icke säga känslosamheten, åter fick hemortsrätt i
poesien. Th. Gray och W. Collins omskapade sedan
lyrikens uttrycksmedel, i det att de gingo bort från
klassicitetens regelbundna versbyggnad till friare,
mera musikaliska rytmer. Ett betydelsefullt tidstecken
var det äfven, när D. Garrick började ånyo spela
Shakspere i närmare anslutning till urtexten, eftersom
det i hög grad var dennes ande, som lifvade den nya
tidens män. 1760-63 utkommo Macphersons "Ossians
sånger", som hänförde samtiden och mer än något annat
bidrogo att bortsopa förståndsdiktningen. Th. Percys
samling af gammalengelska folkvisor (1765) och
Th. Wartons historia om den äldre engelska diktkonsten
(1774-81) med dess varma framställning af Spenser
och i allmänhet af de Elisabetske skalderna verkade
i samma riktning. Om det nyvaknade intresset för
medeltiden vittna Chattertons och Irelands försök
att imitera dess stil. Slutligen vaknar i W. Cowpers
dikter (1780-talet) en ny lyrik till lif, och
i skotten R. Burns’ sånger slår en äkta folklig
stämning oss till mötes. Romantiken står i begrepp
att aflösa upplysningslitteraturen.
VIII. Romantiken 1789-1830.
Det var emellertid först efter den franska
revolutionen, som brytningen med den utlefvade
klassiciteten blef fullständig, och romantiken
kom med nytt innehåll och ny form. Fransmännens
och antikens författare upphörde nu att vara
uteslutande mönster, och i stället studerade man
med stor ifver gammalengelsk, spansk, italiensk och
tysk m. fl. tidigare föraktade litteraturer. Från
hoflitteratur blef diktningen nu allt folkligare,
ju längre århundradet framskred. Ett nationellt
drag utmärkte äfven romantiken, visande sig däri,
att den med förkärlek beskref landet och fördjupade
sig i dess historiska minnen, men också en stark
exotism, ty den älskade att uppsöka det aflägsna,
obekanta, det som väckte längtan och drömmar. Indiens
sagovärld, Persiens riddardikter, orientaliska
seder och landskap afgåfvo ämnen till många af de
nya dikterna. Äfven inåt vidgades nu området för
människans kunskapsbegär. Tiden var individualistisk,
begärde öfverallt personlig frigörelse, fördjupade sig
i "jaget", upptäckte känslo-och instinktlifvet. Under
intrycket af dessa nyväckta sträfvanden födes
och förändras vetenskapen: psykologien uppstår,
historien fördjupas, blir både mera pragmatisk
och mera deskriptiv, språkforskningen utvidgas
och omskapas. Hvad formen beträffar, infördes nu
en mångfald friare och mera omväxlande versformer i
stället för Popes och Drydens monotona rytmer; prosan
blef djärfvare, färgrikare, åskådligare. - Hela denna
engelska romantik står på fullt själfständig botten,
men emottog redan från början starka intryck från den
tyska romantiken. Särskildt betydande blef längre fram
Goethes inflytande (i synnerhet genom "Faust"). Den
engelska romantiken är emellertid långt mindre
spekulativ och långt mera verklighetstrogen än den
tyska, fast äfven i England rörelsen innesluter ett
icke obetydligt fantastiskt element såsom reaktion
mot den förra periodens förstånd och nykterhet. I
politiskt afseende voro att börja med flera af
romantikens anhängare gripna af revolutionens idéer;
därefter följde en reaktion i strängt konservativ
riktning, hvilken slutligen bröts och upplöstes af
Byron och Shelley.
Den engelska romantiken kan dateras från det
ögonblick, då W. Wordsworth och S. T. Coleridge
sammanträffade, påverkade hvarandra och 1798 utgåfvo
"Lyrical ballads". Wordsworths företal i 2:a uppl. af
denna diktsamling utgör i sin mån den nya skolans
program. Dessa båda skalder genomförde fullständigt
brytningen med den äldre retoriken. Wordsworth
sträfvade efter större naturlighet och mera
hvardagliga ämnen i dikten, och han utvecklade sig
till en mästare i engelsk landskapsbeskrifning,
uppnående hvad Thomson och hans efterföljare
försökt, men ej lyckats göra. Coleridge var en långt
fantasirikare natur. Hans dikter äro icke många,
men utmärka sig genom ett underbart välljud och ett
mystiskt filosofiskt innehåll. Särskildt efter den
resa, som han i Wordsworths sällskap företog till
Tyskland, blef han en ifrig förkämpe för detta lands
kultur; han verkade icke minst som kritiker. Såsom
den tredje i denna krets framstår R. Southey,
fast långt mindre betydande som skald. Han har gjort
sig bekant genom en rad af episka dikter. Alla
tre bodde en tid tillsamman vid de natursköna
Cumberlandsjöarna. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
