Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enghien, Louise Antoine Henri de Bourbon - Enghien-les-Bains - Engia - Engiadina - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudpersonen i Georges Cadoudals (se denne)
sammansvärjning. Till ytterlighet retad af
rojalisternas hänsynslöshet mot hans egen person, lät
han, på tillstyrkan af Talleyrand, Réal m. fl., under
öppen kränkning af folkrätten genom franska soldater
häkta E. i Ettenheim 15 mars 1804 samt föra honom
till Vincennes. Trots såväl sin gemål Josephines som
sin broder Josephs förböner lät Bonaparte ställa honom
inför en af Murat utnämnd krigsrätt. Ehuru dennas
ordförande, general Hulin, och öfriga medlemmar voro
fullkomligt okunniga om hvarje slags rättsprocedur och
saknade ett fällande lagrum, ansågo de sig nödgade
att efter en ytterligt summarisk rannsakning döma
E. till döden, sedan han erkänt sig ha burit vapen
mot sitt land, stå i engelsk sold och beredd att i
det väntade kriget ånyo kämpa mot Frankrike. Hans
af Hulin beviljade anhållan om personligt företräde
hos förste konsuln förvägrades genom Savary, som
i största hast - en half timme efter domen - lät
arkebusera E. i Vincennes’ slottsgraf kl. 3 f. m. 21
mars och föra hans lik till en på förhand uppkastad
graf i närheten. (Därifrån fördes det 1816, efter
restaurationen, till Vincennes’ slottskapell.) Den
länge omtvistade skulden för detta politiska mord
torde nu allmänt anses hvila hos Bonaparte, hvars
önskan att statuera ett afskräckande exempel ännu i
hans testamente på det skarpaste häfdas, ehuruväl alla
de däri medskyldige, Talleyrand, Savary, Hulin m. fl.,
togo emot nådevedermälen för sin mer eller mindre
direkta delaktighet däri. Den sympatiske furstens
olyckliga öde förorsakade en oerhörd förbittring
såväl inom en del kretsar i Frankrike som framför
allt i det öfriga Europa - kanske mest hos Gustaf IV
Adolf, som då vistades hos sina släktingar i Baden och
däraf tog sig anledning att inveckla Sverige i dess
ödesdigra fiendskap mot Napoleon - och påskyndade i
hög grad utbrottet af den tredje koalitionens krig
mot Frankrike. "Mordet på hertigen af E." visade
sig, såsom någon (måhända, ehuru ej sannolikt,
Fouché) yttrat, vara "värre än ett brott, ty det
var en dumhet". Se bl. a. de Charlot, "Mémoires et
voyages du duc d’E." (1841), och Welschinger, "Le
duc d’E. 1772-1804" (1888) samt där nämnd litteratur.
E. A-t.
Enghien-les-Bains [äga’ lä bä]. Se Enghien 1.
Engia, ö. Se Egina.
Engiadina. Se Engadin.
England (eng. England, lat. Anglia) är den största
delen af det förenade konungariket Storbritannien
och Irland. Ordet användes än i vidsträcktare,
än i inskränktare betydelse, näml. dels 1) såsom
hela det brittiska riket (The british empire),
d. v. s. Storbritannien och Irland jämte alla
dess europeiska och utomeuropeiska besittningar och
kolonier, dels 2) såsom brittiska riket i Europa (utom
Gibraltar och Malta), d. v. s. Storbritannien och
Irland, dels och vanligast 3) såsom södra delen af ön
Storbritannien, noggrannare "E. och Wales", dels och
slutligen 4) såsom det egentliga E., d. v. s. södra
delen af ön Storbritannien med undantag af Wales. (Om
uppkomsten af namnet E. se Enge1ska språket,
sp. 574.)
Läge, storlek och folkmängd. Det egentliga E:s
sydligaste punkt, Lizard head, ligger 49° 58’ och dess
nordligaste, i trakten af Berwick, 55° 49’ n. br.,
dess östligaste, Lowestoft ness på kusten
af Suffolk, 1° 45’ ö. lgd och dess västligaste,
Landsend, 5° 44’ v. lgd (från Greenwich). Det gränsar
i n. till Skottland, i v. till Irländska sjön,
Wales och Atlantiska hafvet samt dettas hafsvik
Bristolkanalen, i s. till Engelska kanalen och i
ö. till Nordsjön. Ytinnehållet är 131,699 kvkm.,
och invånarantalet var 1901 30,807,243. E. och
Wales, eller hvad man vanligen menar med E., ha ett
ytinnehåll af 151,054 kvkm. 1901 var folkmängden
32,527,843 och beräknades 1906 till 34,547,016 pers.
För E:s naturbeskaffenhet, klimat,
befolkningsförhållanden, materiella kultur,
författning och undervisningsväsen redogöres
under art. Storbritannien. Om E:s förvaltning och
rättskipning se art. Borough, Common law,
County, County court, Court, Fredsdomare, Sheriff samt
Storbritannien. (V. S-g.)
E:s kyrkliga förhållanden äro mera invecklade än något
annat europeiskt lands. Beträffande den historiska
utveckling, som fört till den nuv. situationen,
hänvisas till artiklarna om Episkopalkyrkan,
Independenter, Puritaner och om de olika
sekterna. Här må blott de närvarande förhållandena
angifvas.
I. Den episkopala statskyrkan (The catholic church
of England, The established church of England l. The
establishment, The anglican church). Till denna torde
höra omkr. 72 proc. af E:s befolkning. Då officiellt
kyrklig statistik saknas, kunna icke exakta siffror
angifvas. Sista räkningen skedde 1851 och grundade sig
på kyrkornas bänkplatser och de kyrkobesökandes antal
en viss dag. 1903 beräknades emellertid sittplatserna
i statskyrkans gudstjänstbygguader till 7,165,000
och i frikyrkornas till 7,641,000. Af dop, vigslar
(66 % enl. statskyrkoritus, 16 % civiläktenskap)
etc. synes dock, att nära 3/4 af befolkningen
åtminstone nominellt äro statskyrkliga. På kyrkans
senaste stora kongress i Barrow 1906 uppvisades
dock, att antalet kyrkobesökare mycket sjunkit under
de senaste åren. Antalet (för vigselförrättning)
inregistrerade kyrkor och kapell tillhörande
statskyrkan utgjorde 15,442 år 1902. Statskyrkans
rättsnormer utgöras af kyrkliga lagar (canon laws),
rikets allmänna rättssedvanor ("Englands oskrifna
lag") och skrifna rikslagar, bland hvilka ingå Common
prayer book med dess kyrkorättsliga anvisningar
(rubrics) och rörande läran de 39 artiklarna (se
vidare nedan). En kodifiering af hela kyrkorätten
har flera gånger satts i fråga utan att hittills
ha blifvit verkställd. Kyrkans beroende af staten
är stort, men ej fullständigt. Regenten är kyrkans
högsta öfverhufvud. Men gentemot regeringen eger
biskopsstyrelsen stor själfständighet; och kyrkans
eller rättare de enskilda kyrkliga platsernas stora
förmögenheter förvaltas själfständigt. De fleste
biskoparna ega ock säte i öfverhuset; regeringens
makt ligger hufvudsakligen i rätten att utnämna
biskopar (se Biskop, sp. 483). Dessutom tillsätter
konungen (förste skattkammarlorden i konungens namn)
det stora antal högre och lägre kyrkliga platser,
som genom patronat tillhöra kronan (se nedan). I
beroende af staten kommer kyrkan i så måtto, att dess
högsta domstol numera är en hufvudsakligen af lekmän
bestående statsinstitution. Biskopsdomstolar finnas
fortfarande i stiften,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
