Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
of Northampton (1176). Henriks sista regeringstid
oroades af krig mot Frankrike och af hans söners
uppror. Han efterträddes - äldste sonen Henrik, som
1170 krönts till konung och ett slags medregent,
hade aflidit 1183 - af sin andre son, Rikard I
Lejonhjärta (1189-99), folksagornas hjälte. Medan
denne kämpade i Heliga landet såsom deltagare i tredje
korståget (1189-92), begagnade hans yngre broder
Johan tillfället att göra uppror mot den af Rikard
tillsatte riksföreståndaren, William Longchamp, och
ingick förbindelse med Frankrike samt bemäktigade sig,
vid ryktet om Rikards död, regeringen. Vid Rikards
återkomst till E. (1194) - det var andra och sista
gången han aflade ett kort besök i denna del af sitt
rike - måste Johan träda tillbaka. Trots sitt lömska
beteende fick Johan utan land (1199 -1216) sedermera
efterträda sin broder på E:s tron, enligt dennes
eget förordnande. Men i Anjou erkändes Artur, son af
Johans äldre broder Gottfrid, hvilken genom gifte
förvärfvat hertigdömet Bretagne. Af fientlighet
mot Johan tog franske konungen Filip August Arturs
hyllning för samtliga engelska besittningarna
i Frankrike, och när Artur mördats (1203) samt
Johan, utpekad som mördaren, vägrat infinna sig
vid Filip Augusts domstol, bemäktigade sig denne,
stödd på pärernas dom, mördarens franska län, så
när som på Akvitanien. Kort därefter råkade Johan
med påfven Innocentius III i förvecklingar, hvilka
ledde till den engelska konungamaktens djupaste
förnedring. Johan vägrade att erkänna den af påfven
tillsatte ärkebiskopen i Canterbury, Stephen Langton,
och förgrep sig därjämte på kyrkans egendom, hvilket
hade till följd, att Innocentius förklarade Johan
afsatt och inbjöd franske konungen till E:s eröfring
(1212). Då Filip August redde sig därtill, skyndade
Johan att afvärja faran genom att förklara E. och
Irland vara den romerska stolens egendom och hylla
påfven såsom sin länsherre för dessa länder (1213). I
förening med kejsar Otto IV och andra kontinentens
furstar angrep Johan sedermera Filip August, men
led med dem ett förkrossande nederlag vid Bouvines
(1214). Vid hemkomsten möttes han af uppror och tvangs
medelst vapenmakt af sina förbittrade undersåtar,
mot hvilkas lif, rätt och frihet han oupphörligt
våldfört sig, att 15 juni 1215 (på ängen Runnymede,
mellan Windsor och Stan) underteckna Magna charta
l. det stora frihetsbrefvet. Detta satte en damm
för kungligt godtycke, framför allt genom att stadga
alla fria mäns säkerhet till lif, frihet och egendom
samt genom att legalisera väpnadt motstånd mot kronan,
om den bröte mot kartans bestämmelser. Magna charta,
på hvilken engelsmännen i senare tid vant sig att
med stolthet visa tillbaka och betrakta såsom sin
frihets grundval, var Johan ett olidligt tvång; han
lyckades få den upphäfd af påfven (s. å.), hvarpå
han skoningslöst rasade mot dess upphofsmän, som
blifvit bannlysta. Endast hans död förekom, att E:s
krona öfvergick till hans gamle fiende Filip Augusts
son, Ludvig, hvilken på de missnöjde stormännens
begäran landstigit i E. för att befria landet från
tyrannen. Kronan bevarades åt Johans minderårige son
Henrik III (1216-72) af earlen af Pembroke, William
Marshal, som 1216-19 var rikets "protektor" och
slog Ludvig vid Lincoln (1217). Henriks
motgångar i krig mot Frankrike (1242-43), den gunst
han visade utlänningar och de oerhörda utpressningar
påfvestolen tillät sig mot sitt "län" E. satte folket
och i synnerhet stormännen i jäsning. På en herredag
eller, såsom rikets allmänna rådsmöten vid denna tid
började kallas, ett parlament i Oxford 1258 ("the
mad parliament" l. "det galna parlamentet") beslötos
vissa stadgar, Oxfordsprovisionerna, som konungen
nödgades med ed bekräfta. Genom Oxfordsprovisionerna
lades all makten i baronernas händer. Då Henrik,
liksom sin far, lät påfven lösa sig från eden (1261),
utbröt ett inbördeskrig. En af franske konungen
Ludvig IX afkunnad skiljedom (Mise of Amiens, 1264)
respekterades ej, och oppositionens ledare, Simon af
Montfort, slog det kungliga partiet vid Lewes
(14 maj 1264) och tog konungen samt dennes broder,
Rikard af Cornwall, till fånga. Till det parlament,
som i jan. 1265 sammanträdde i London, lät Simon
konungen kalla, utom baroner och prelater, hvilka
dittills, utom i några få undantagsfall, ensamma varit
medlemmar af parlamentet, äfven ombud för grefskapen
(två riddare för hvarje) och städerna. Därigenom drog
han ett demokratiskt element in uti E:s politiska
lif, äfven om han ej, såsom länge varit fallet,
kan anses som skapare af det engelska underhuset
(the house of commons), hvilket först under Edvard I
kom att få sin organisation och fasta ställning inom
parlamentet. Montfort stupade vid Evesham redan samma
år (4 aug.); om Oxfordsprovisionerna blef ej vidare
tal, men Henrik bekräftade på nytt Magna charta,
och Simons af Montfort folkliga politik upptogs i
kronans intresse af hans besegrare, Henriks son och
efterträdare, Edvard I (1272-1307), hvilken under
sina strider mot fransmän och skottar sökte stöd
hos hela nationen, då han 1295 sammankallade det
s. k. "mönsterparlamentet" (the model parliament),
där - för att, som det heter i kallelsebrefvet,
"det som rör alla, också skulle gillas af alla" -
ej blott baroner och prelater, utan äfven ombud för
grefskapen, städerna och det lägre prästerskapet
mötte. Kort därefter nödgades konung Edvard af
skattebehof under kriget 5 nov. 1297 stadfästa
den ryktbara "Kartornas bekräftelse" (Confirmatio
chartarum), genom hvilken under konungens frånvaro
ett regentskapsråd några veckor förut (12 okt.) af
parlamentet tvungits att i stor utsträckning erkänna
dess skattebevillningsrätt. Andra statsakter ha
gjort Edvards regering frejdad i den engelska
lagstiftningens historia, t. ex. statutet De
religiosis (äfven kalladt Statute of mortmain,
1279), som betog kyrkan tillfälle till förvärf af
jordagods utan särskild kunglig tillåtelse, de båda
Westminsterstatuten (1275, 1285) om förvaltningens,
rättskipningens och jordeganderättens ordnande
samt statutet Quia emptores (1290), som förbjöd
sub-infeodation. Edvard satte sig till mål att förena
hela den brittiska ön under sitt välde. Han fulländade
i flera fälttåg (1273, 1282-83, 1294-95) eröfringen
af Wales och genomdref 1292 sitt erkännande såsom
Skottlands öfverherre, men icke nöjd därmed, sökte
han fullständigt underkufva detta land, hvars folk
emellertid genom hans angrepp drefs till en förtviflad
frihetsstrid (se därom Edvard I sp. 1378). Striden
slöts med att Robert Bruce d. y. omsider tryggade
sitt lands oberoende genom segern vid Bannockburn
(24 juni 1314) öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
