Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sträng hushållning, reduktion af kronogods, handelns
och industriens främjande o. d. en fylld skattkammare
och gjorde sig sålunda oberoende af parlamentet (under
Henriks tretton sista år sammankallades parlamentet
endast en gång). Genom organiseringen af den ryktbara
domstolen Stjärnkammaren (Court of star-chamber),
hvilken utöfvade rådets af jury oberoende domsmakt,
möjliggjorde han ordningens snabba återställande
i landet, men gaf samtidigt också det kungliga
godtycket fritt spelrum under sken af lag. Hans andre
sons, Henrik VIII:s, regering (1509-47) är märklig
framför allt genom E:s lösslitande från påfvestolen
och begynnande anslutning till reformationen. I
början, då den ärelystne kardinal Thomas Wolsey
(kansler 1515-29) stod i spetsen för ärendena,
var styrelsens uppmärksamhet riktad företrädesvis
utåt. Utrikespolitiken var under inflytande af
konungens starka personliga impulser tämligen
hållningslös; om i densamma fanns någon ledande
tanke, var det den att försvaga Frankrike, där han
gjorde anspråk på de gamla engelska besittningarna. I
förening med Ferdinand den katolske, hvars dotter
Katarina, änka efter hans äldre broder Artur,
han äktade (1509), och såsom medlem af Heliga
ligan bekrigade han (1512-14) detta land och dess
bundsförvant Skottland (seger öfver fransmännen vid
Guinegate 1513 och öfver skottarna vid Flodden s. å.),
men utan nämnvärdt resultat. Han vann icke heller
någonting på sin allians med Karl V (Katarinas
systerson) i dennes första krig mot Frankrike
(Henriks infall i Picardie 1522, 1523). Däremot
gjorde han stora eröfringar inom sitt eget rike,
för sin egen makt. Henrik stod i början på god
fot med Rom och fick (1521) t. o. m. af Leo X som
lön för en stridsskrift mot Luther titeln "trons
försvarare" (defensor fidei). Men då Klemens VII
vägrade att upplösa Henriks äktenskap med Katarina,
hvilken konungen ville öfvergifva för Anna Boleyn,
skedde en fullständig brytning med Rom. Wolsey,
som fört de misslyckade underhandlingarna med
påfven, störtades 1529, och prästerskapet tvangs
1531 att erkänna konungen såsom engelska kyrkans
öfverhufvud. Äktenskapet med Katarina förklarades
(1533) ogiltigt af ärkebiskop Thomas Cranmer, hvilken
jämte den hänsynslöse Thomas Cromwell efter Wolsey
ärft platsen såsom Henriks förtrogne rådgifvare. 1534
bekräftade parlamentet högtidligen den kungliga
suprematien öfver kyrkan. Därefter skreds till en
reduktion af klostergodsen (som omfattade 1/5 af E:s
jord). På grund af parlamentsbeslut indrogos 1536
de mindre klostren - hvilket i norra E. framkallade
ett vidtutseende uppror, pilgrimage of grace -, och
sedermera indrogos under hand äfven de större. E. hade
fått sin Västerås recess och sin Västerås
ordinantia. Henrik VIII var i ännu mindre grad än
Gustaf Vasa en reformator af religiösa skäl. Hans
reformer afsågo uteslutande ett politiskt mål. Från
Roms öfvervälde lösgjordes den engelska kyrkan, men
själfva bekännelsen, sådan den fastställdes genom
1536 och 1539 års trosartiklar, afvek i synnerhet
i de sistnämnda (de sex s. k. blodsartiklarna) föga
från den romersk-katolska läran. Den, som förnekade
transubstantiationen, straffades icke mindre än den,
som vägrade aflägga supremateden. Cromwell lyckades
i någon mån hämma
förföljelserna mot protestanterna och sökte binda konungen
vid reformationens sak genom ett förbund med
Nord-Tysklands protestantiska furstar, men störtades
1540, då Henrik fann sig besviken på den nya brud,
Anna af Cleve, han på Cromwells inrådan äktat. Då
Henrik, som länge till följd af upplösningen af sitt
äktenskap med Karl V:s moster stått på spänd fot med
denne, nu åter förband sig med kejsaren (1543) mot
Frankrike och Skottland, fick det katolska elementet
öfvervikt äfven i den inre styrelsen. Kriget mot
Frankrike och Skottland - hvilket sistnämnda land
Henrik efter Jakob V Stuarts död hoppades kunna fästa
vid E. genom ett framtida giftermål mellan sin son
Edvard och Skottlands späda drottning, Maria Stuart -
fördes icke utan militära framgångar för engelsmännen
(Edinburghs eröfring, 1542; Boulognes intagande,
1544). Vid Henriks död (28 jan. 1547) hade det af
Cranmer och earlen af Hertford ledda reformpartiet
åter sedan någon tid öfvervikten. Medlemmar af
detta parti förordnades i Henriks testamente till
förmyndare för sonen Edvard VI (1547-53); både
Hertford, snart upphöjd till hertig af
Somerset och som Englands protektor febr. 1547-okt. 1549
styrelsens ledare, och dennes framgångsrike rival
om högsta makten i rådet, John Dudley, hertig af
Northumberland, gynnade den kyrkoförändring, hvilken
nu under Cranmers ledning egde rum och fick sitt
uttryck bl. a. i de af denne utarbetade "Fyrtiotvå
artiklarna" (1551). Den äregirige Northumberland
lyckades 1553 förmå den dödssjuke unge konungen att -
med förbigående af sina halfsystrar Maria och Elisabet
- till sin efterträderska utse Northumberlands
sonhustru, Jane Grey, systerdotters dotter till
Henrik VIII. Hon utropades också efter Edvards död
till drottning, men måste redan efter nio dagar
vika för Henriks och Katarinas dotter, Maria (juli
1553-nov. 1558). Med henne kom en våldsam katolsk
reaktion. Den reformerta kulten afskaffades genast,
och Henrik VIII:s kyrka återställdes. Det stannade
icke därvid. Knappt hade Maria (juli 1554) gift sig
med konung Filip af Neapel (efter 1556 Filip II af
Spanien), förrän den engelska kyrkan ånyo - enligt
ett parlamentsbeslut i nov. s. å. - lades under
påfvens lydno. Från 1555 till Marias död pågick
en fruktansvärd förföljelse mot protestanterna,
hvarunder bl. a. Cranmer samt biskoparna Ridley
och Latimer dödades; drottningen fick till följd
däraf vedernamnet "den blodiga Maria". Genom sin
gemål indrogs hon 1557 i ett krig med Frankrike,
under hvilket engelsmännen förlorade sin sista
fastlandsbesittning, Calais (1558). Efter Marias
död intogs tronen af hennes halfsyster, Elisabet
(1558-1603), Anna Boleyns dotter. I katolikernas ögon
var Elisabet illegitim och följaktligen oberättigad
till kronan, men däremot Maria Stuart af Skottland,
såsom Henrik VII:s dottersons dotter, den närmaste
tronarfvingen. Så framträdde Maria redan från början
såsom Elisabets vedersakare och förblef sedan alltjämt
medelpunkten för det romerska partiets förhoppningar
och konspirationer. Elisabet drefs därigenom att allt
fastare, om än med stor försiktighet, sluta sig till
protestantismen. Förbindelsen med Rom bröts genast,
den kungliga suprematien återupprättades, och kyrkan
ställdes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
