Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
partiet, ledt af hans egen förste minister Clarendon
(1660-67). Därför, då denne gjort sig impopulär genom
Dunkerques försäljning till Frankrike (1662) och ett
mindre lyckligt krig mot Nederländerna (1665-67),
lät Karl honom falla. Parlamentets motstånd mot
konungens dissenterlagförslag och dess njugghet
i bevillningsväg väckte hans längtan att göra
sig oberoende af detsamma. Detta syfte sökte han
vinna genom att stödja sig på Ludvig XIV, och han
ingick - ehuru han 1668 deltagit i den mot Ludvig
riktade trippelalliansen - 1670 med samme Ludvig
Dovertraktaten, enligt hvilken han förpliktade sig
till anfallsförbund med Frankrike, mottog betydande
subsidier och lofvade införa katolicismen i E. Hans
nya rådgifvarkrets, den s. k. cabalministären, var
honom behjälplig vid uppgörandet af dessa anslag mot
nationen. 1672 utfärdade konungen, nästan samtidigt
med krigsförklaringen mot Holland, ett toleransedikt
(Declaration of indulgence), som upphäfde
strafflagarna mot dissenters, men han nödgades 1673
af parlamentet, som högtidligt frånkände konungen
rätt till suspension af dylika lagar, att återkalla
ediktet samt att s. å. gifva sin bekräftelse åt
testakten, genom hvilken dissenters utestängdes från
alla militära och civila ämbeten. Toleransediktet
och Karls fortsatta förbindelse med Frankrike väckte
hos engelsmännen oro för katolikernas anslag, en oro,
som stegrades till panik genom Titus Oates’ falska
berättelse om en papistisk sammansvärjning med de
blodigaste syften (the popish plot, 1678). Konungen
måste afskeda alla katoliker ur sin tjänst, och
parlamentet antog en lag, som för framtiden utestängde
katoliker från riksförsamlingen. Det väcktes fråga
om att utesluta konungens broder, Jakob, en uppenbar
katolik, från tronföljden, och efter en häftig tvist
mellan konung och representation upplöstes parlamentet
(1679). I ett nytt parlament (s. å.) framställdes
åter en mot Jakob riktad "uteslutningsbill",
och man började tänka sig Karls oäkta son, den
populäre hertigen af Monmouth, såsom konungens
efterträdare. Karl förklarade sig då villig att göra
betydande eftergifter i sin makt, han undertecknade
habeas corpus-akten (1679), som gaf ytterligare värn
åt engelsmännens af regeringen vid flera tillfällen
våldförda personliga frihet; han lofvade, när i ett
nytt parlament (1680) "uteslutningsbillen" antogs
i underhuset, sin medverkan till skyddsåtgärder
mot papismen och gick vid det efter nya val
sammanträdande Oxford-parlamentet (mars 1681)
än längre i eftergifter. Men motståndarna till
tanken på en katolsk konung, whigs, fasthöllo
obevekligt vid uteslutningsbillen. Då gaf sig Karl
åter till Ludvig XIV:s pensionär och regerade utan
parlament. Förfäktarna af tronföljdens oantastlighet,
tories, slöto sig kring konungen, emedan de ansågo
själfva tronen i fara för whigpartiets angrepp. Under
påverkan af ett omslag i allmänna opinionen utsattes
whigs för våldsamma förföljelser. De mest exalterade
bland dem uppgjorde då mordanslag mot konungen
(the Rye-house plot, 1683), men sammansvärjningen
upptäcktes, och whigpartiet blef tillintetgjordt
(Russells och A. Sidneys afrättning, Monmouths
landsförvisning). Karls broder, Jakob II (1685-88),
förlorade inom kort torypartiets sympatier, hvilka
vid Monmouths och Argyles misslyckade upprorsförsök
(1685) på nytt lagts i dagen. Jakob - en jesuiternas
lekboll och Frankrikes
understödstagare - ville till hvarje pris framflytta
sin makts gränser och bereda katolicismen rum i
E. Då parlamentet uttalade den önskan, att han,
enligt testakten, ej måtte använda katoliker i sin
tjänst, lät han en slafvisk domarkår tillerkänna
sig dispensationsrätt, tog katoliker in i
rådet, tillsatte en ny "hög kommission", hvars
egentliga uppgift var att vaka öfver det anglikanska
prästerskapet, och utfärdade slutligen (apr. 1687) en
indulgensförklaring, som befriade nonkonformisterna
från alla kyrkliga strafflagar, religionseder och
förbud mot offentlig religionsöfning. Därmed var den
anglikanska kyrkan bortdispenserad, och Jakob, som nu
hoppades vinna de protestantiske nonkonformisterna,
sökte få sin indulgensförklaring bifallen af ett
nonkonformistiskt parlament samt utträngde därför
genom godtyckliga åtgärder episkopalerna från de
för parlamentsvalen viktiga befattningarna inom
grefskapsförvaltningen och stadsstyrelserna. Då
konungen påbjöd, att indulgensförklaringen skulle
uppläsas i rikets samtliga kyrkor, gjorde sju af
högkyrkans biskopar en allvarsam föreställning däremot
(maj 1688), men de insattes i Tower. Misstämningen
i landet ökades, när födelsen af en kronprins,
hvars äkta börd betviflades, tycktes skola förlänga
tyranniet och från tronen utestänga Jakobs dotter,
Maria, som var gift med den nederländske ståthållaren
Vilhelm af Oranien, Ludvig XIV:s och katolicismens
förklarade fiende. Biskoparna anklagades inför King’s
bench, men frikändes af juryn (30 juni 1688). Samma
dag afsändes en af sju lorder, både tories och whigs,
undertecknad skrifvelse till Vilhelm med uppmaning
till honom att i spetsen för en armé landstiga i
E. för att hämnas nationens kränkta rättigheter
och skydda sin makas hotade arfsrätt. Vilhelm, som
länge med uppmärksamhet följt händelsernas gång i E.,
antog inbjudningen och började rusta. Oroad däraf,
sökte Jakob nu genom en plötslig omkastning i sin
politik vinna nationens förtroende och korsa Vilhelms
planer. Han skilde sig från Frankrike, lofvade
upprätthålla uniformitetsakten, afskaffade Höga
kommissionen och gaf upprättelse åt de korporationer,
mot hvilka han våldfört sig. Men - dispensationsrätten
ville han icke afhända sig. Hans eftergifter voro
sålunda icke fullständiga och kommo dessutom för sent.
Litt.: Macaulay, "History of England from the
accession of James II" (5 bd, 1848-61, i svensk öfv. 5
bd, 1879), och Stern, "Geschichte der revolution in
E." (2:a uppl. 1898).
E. efter 1688 års revolution. 5 nov. 1688 landsteg
Vilhelm i E., vid Torbay-viken, med 15,000 man, sedan
han i en proklamation förkunnat engelsmännen, att han
ej vore kommen att eröfra, utan endast för att få ett
fritt och lagligt parlament sammankalladt. Folk,
här och flotta sällade sig till Vilhelm; de få,
som icke öfvergåfvo Jakob, öfvergåfvos af honom,
ty sedan Vilhelm 18 dec. 1688 ryckt in i London,
flydde Jakob undan till Frankrike. En convention
sammanträdde på Vilhelms kallelse i London (jan. 1689)
och uppsatte efter skarpa meningsskiljaktigheter
mellan whigs och tories Declaration of rights (jfr
Bill 2) l. rättighetsförklaringen, i hvilken tronen
förklarades ledig, engelsmännens fri- och rättigheter
fastställdes och Vilhelm och Maria (d. 1694) erkändes
för konung och drottning af E. (febr. 1689). Vilhelm skulle i bägges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
