Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enskild bank l. Privatbank
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wallenberg väckt motion om ändring af gällande banklag
(1864 års k. förordn.) i sådant syfte, att de
enskilda bankerna skulle åläggas inlösa sina sedlar
(icke, efter eget val, med mynt eller sedlar, utan)
med mynt, när så påfordrades. Motionen afslogs båda
gångerna, och såsom skäl härför hade anförts 1869,
att förändringen innebure en fara för Riksbanken,
1870 att den vore farlig för bankerna själfva. Efter
införandet af guldmyntsystem i Sverige (1873)
framlades för riksdagen 1874 - med förklaring
af konungen, att han i en så viktig sak icke
ville vara ensam lagstiftare - en af K. F. Wærn
kontrasignerad proposition med förslag till Lag
ang. enskilda banker, hvilket förslag med några af
riksdagen gjorda ändringar sanktionerades. Den nya
lagen promulgerades genom k. kungörelsen 12 juni
1874. Såsom de viktigaste skillnaderna mellan denna
och 1864 års banklag må nämnas följande. Såsom
förutsättning för att enskild bank skulle få -
utöfver beloppet af deponerade grundfondshypotek och
på samma sätt deponerad reservfond - utgifva sedlar
till belopp motsvarande bankens fordringar intill
grundfondens halfva belopp, bestämdes 1874, att i
hufvudkontoret skulle finnas en kontant guldmyntkassa
motsvarande 10 proc. af grundfonden. Sedelmängden
skulle få ytterligare ökas med belopp motsvarande
i bankens hufvudkontor befintligt guld utöfver 10
proc. af grundfonden. Vidare bestämdes, att sedlar
af de två lägsta valörerna (5 och 10 kronor) skulle
få utgifvas endast "tillsvidare och intill dess Vi
annorlunda förordna"; och uttryckligen föreskrefs
offentliggörande i allmänna tidningar af års-
och månadsrapporter efter ett af bankinspektören i
Finansdepartementet upprättadt utförligt schema.
På grund af 1874 års kung. koncessionerades 23
okt. 1876 Oskarshamns enskilda bank (som 1889 uppgick
i Smålands) och 27 jan. 1893 Norrbottens.
Efter det starka affärsuppsvinget under 1870-talets
förra hälft följde ett bakslag, som gjorde årtiondets
två eller tre sista år till en ganska svår tid
äfven för enskilda banker. Deras "nödlidande"
fordringar ökades alltmer, och för en del af dem
var det särskildt bekymmersamt, att de sutto inne
med stora belopp af järnvägsobligationer. Tack vare
den solidariska ansvarigheten, förelåg väl ej verklig
fara, att någon af dessa banker skulle inställa sina
betalningar; men många hade kunnat nödgas väsentligt
inskränka sin utlånings- och växelrörelse, hvarigenom
en allmän kris af oberäkneligt omfång skulle kunnat
framkallas i vårt land. En äfven inom riksdagen,
speciellt i Andra kammaren, starkt representerad
opinion gjorde, tvifvelsutan med orätt, de enskilda
bankerna ansvariga för den bekymmersamma ställningen
i landet. En yttring af oviljan mot dessa banker
var väl ock riksdagens 1879 i enlighet med en
k. proposition fattade beslut, att (just under en så
ogynnsam period) de enskilda bankernas 5-kronesedlar,
hvilka voro utelöpande till ett belopp af omkring 13
mill. kronor, skulle successivt indragas och ej vidare
få utgifvas efter samma års utgång. Dock bifölls af
samma riksdag en k. proposition om upptagande af ett
statslån för att bilda en järnvägshypoteksfond å 23
mill. kr., ur hvilken "allmänna inrättningar, banker
och andra med af K. M:t fastställd bolagsordning
försedda kreditanstalter skulle kunna erhålla lån
på viss tid, dock
ej längre än till slutet af 1903, mot pant af
obligationer och skuldsedlar, utfärdade af svenska
järnvägsbolag, som före utgången af 1878 undfått
koncession". Genom klokt användande af dessa lånemedel
sattes äfven enskilda banker i stånd att låta sin
utlåningsrörelse fortgå utan ödesdigra inskränkningar.
Andra kammarens öfvervägande missnöje med de enskilda
bankerna berodde nog hufvudsakligen på, att man
betydligt öfverskattade vinsten å sedelutgifningen
och ansåg, att denna vinst rätteligen borde komma
statsverket - genom Riksbanken - till godo. Det
äfven i den vetenskapliga litteraturen gängse, ehuru
näppeligen afgörande argumentet för sedelutgifningens
monopoliserande för en mycket stark centralbank, att
en sådan skulle kunna i vida högre grad än ett flertal
mindre sedelbanker göra landet värderika tjänster,
särskildt i ekonomiskt (och äfven i politiskt)
kritiska tider, hade däremot mera verkat bestämmande
på de utlåtanden, som af tre olika bankkommittéer
afgifvits - åren 1860, 1883 och 1891. Men med förslag
om sedelmonopol för Riksbanken hade alla tre dessa
kommittéer förknippat såsom villkor, att riksdagens
envälde öfver Riksbanken skulle upphöra; och när
regeringens i hufvudsak med den senaste kommitténs
öfverensstämmande lagförslag af riksdagen 1892
förkastats, beviljade K. M:t ny oktroj för samtliga
27 dåv. enskilda banker till utgången af 1903.
Emellertid egde riksdagen ett medel att, äfven utan
K. M:ts medverkan, omöjliggöra enskilda bankers
sedelutgifning: beskattning af den utelöpande
sedelmängden. Sådan extra beskattning (utöfver
vanlig bevillning) hade redan 1862 påförts enskilda
bankerna, men blott med 2 rdr pr 1,000 af högsta
under året utelöpande sedelmängd, och höjdes 1888
till 3 samt 1893 till 5 kr. Slutligen berättigades
Riksbanken ensam att utgifva sedlar genom Lag
för Sveriges riksbank 12 maj 1897, hvilken dock
skulle träda i kraft först 1 jan. 1899. Enskilda
banker egde gifvetvis under den löpande oktroj en
(t. o. m. slutet af 1903) rätt att fortfarande utgifva
sedlar i enlighet med 1874 års lag. Lagstiftarna hade
ej förbisett, att afsevärda rubbningar i penning-
och kreditförhållandena inom landet kunde uppstå,
om samtliga enskilda banker komme att på en gång,
31 dec. 1903, upphöra med sin sedelutgifning. Till
förebyggande däraf bestämdes i 1897 års lag, 41 §,
att från början af 1899 till utgången af 1903 skulle
enskild bank, som, efter minst tre månader förut hos
chefen för Finansdepartementet därom gjord anmälan,
afstått från sin rätt att utgifva egna sedlar samt
icke indragit något af sina 1 jan. 1896 befintliga
afdelningskontor, ega att hos Riksbanken, dels, mot
godkänd säkerhet, begagna kassakreditiv till hälften
af det belopp, hvartill dess utelöpande sedlar vid
sistnämnda tidpunkt uppgingo, utan erläggande af
kreditivafgift och mot ränta, två proc. lägre än
gällande tre månaders växeldiskonto, dock ej under
två för hundra om året, dels likaledes till hälften
af nyssberörda belopp i Riksbanken rediskontera
växlar, som af fullmäktige godkändes, mot diskonto
icke öfverstigande två tredjedelar af det eljest i
Riksbanken gällande. Från början af 1904 till utgången
af 1908 skulle enskild bank, som icke indragit något
af ofvanberörda afdelningskontor, ega att intill 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
