Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Epifyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och grenarna, utan att hämta sin näring från
desamma. Från de tropiska regnskogarna, den högre
epifytflorans egentliga bildningshärdar, ha de spridt
sig till de varmtempererade delarna af Nord-Amerika,
Argentina, Japan och Australien. I de tempererade
regnskogarna i Syd-Chile och på Nya Zeeland finnes
dessutom en inhemsk, fanerogam epifytflora.
 |
| Snedvuxen trädstam med epifyter på. |
Utanför
dessa områden utgöres epifytfloran af mossor, lafvar
och alger, som ha förmågan att fördraga uttorkning
under längre tid. De högre epifyterna utgöras i
främsta rummet af ormbunkar, orkidéer och i södra
Amerika af bromeliacéer (se Bromeliaceæ).
På grund af växtplatsens betingelser äro
epifyterna ofta utmärkta af egendomlig byggnad
eller andra anordningar, passande för lifvet på
trädgrenarna. Fröna äro mycket små, så att de med
lätthet fastna i barkens rämnor och springor. De
spridas antingen med djur eller med vinden, i hvilket
fall de utmärka sig för utomordentlig lätthet,
så att de kunna föras omkring af de mycket svaga
luftströmmar, som förekomma inne i den tropiska
urskogen. Af epifyterna har man urskilt fyra
olika typer, protoepifyter, som för sin näring äro
hänvisade till barken och den direkta tillförseln
från atmosfären, hemiepifyter, som gro och till en
början lefva på en annan växt, men slutligen nedsända
rötter i marken och taga sin näring från densamma,
nästepifyter, som ha särskilda inrättningar för
uppsamlande af humus och vatten, samt slutligen
cisternepifyter (cisternväxter, se d. o.), hos hvilka
rotsystemet är utbildadt som en häftapparat eller
helt och hållet saknas, och hos hvilka bladen upptaga
all näringen.
Såsom protoepifyter kunna nämnas dels en mängd
ormbunkar, som ofta kläda den nedre delen af stammarna
i urskogarna, men som vanligen icke utmärkas genom
några särskilda egendomligheter sin byggnad, dels en
stor mängd orkidéer, Peperomia-arter m. fl. Dessa
senare skydda sig mot vattenbrist genom utbildningen
af en särskild vattenbehållande väfnad, som utbildas
antingen i bladen eller
i stammen och under torrtid småningom afgifver sitt
vattenförråd till de öfriga delarna af
plantan. Mången gång är vattenväfnaden så kraftigt
utvecklad, att stammen är knöllikt uppsvälld,
såsom hos orkidéer, många gesneracéer, unga
fikusplantor m. fl. Särskildt egendomliga
vattenbehållare har släktet Dischidia (se
d. o.). Där äro vissa blad utbildade såsom
krukformiga vattenbehållare, hvilka uppsamla
regnvatten, och i dessa nedväxa rötterna
(se planschen). Hos de flesta epifytiska
orkidéer (se planschen) och några aracéer äro
dessutom rötterna mycket egendomligt utbildade, i
det att de lefva i luften och äro öfverdragna
af en starkt vattenabsorberande väfnad, velamen,
som liksom ett läskpapper i torrt tillstånd hastigt
uppsuper den minsta vattendroppe och sedan afger
densamma till det inre af roten. Ofta äro dessa
rötter klorofyllförande, och i ett fall, nämligen
hos den javanska Tæniophyllum Zollingeri,
äro de växtens enda assimilationsorgan. Till
hemiepifyterna höra många ståtliga, stundom
trädartade former. Den ståtligaste af dem alla
är det indiska banianträdet (Ficus bengalensis),
som gror och till att börja med lefver som epifyt,
men som snart nedsänder kraftiga sänkrötter
i marken. När värdträdet dör, hvilar det
på dessa rötter, och som det oupphörligt från
sina grenar, allteftersom dessa tillväxa,
utvecklar nya rötter, kan slutligen en enda
individ bilda en stor pelarsal, där pelarna
utgöras af sänkrötterna och där taket bildas
af grenverket. Såsom ett mycket märkligt exempel
på en nästepifyt kan anföras ormbunken Platycerium
grande, hos hvilken finnas tvenne slags blad, dels
breda, korta, oskaftade, som äro tryckta intill
stammen och med den bilda en nisch, i hvilken
humus lätt samlar sig, dels gröna, assimilerande,
gaffelformigt förgrenade blad, som hänga
slappt nedåt (se planschen). Cisternepifyterna
representeras hufvudsakligen af bromeliacéer,
hvarest de i rosett anordnade bladen med sin nedre
del bilda en vattentät cistern (se planschen). Bladen
äro dessutom vid basen försedda med egendomliga hår,
egnade att suga upp i cisternen befintligt vatten
med däri löst näring. Rötterna hos dessa växter
spela ingen roll för näringsupptagandet, utan
tjäna endast som häftorgan. En särdeles egendomlig
epifyt är bromeliacéen Tillandsia usneoides, som är
mycket utbredd i tropiska och subtropiska Amerika.
Den består af långa, trådsmala skott med
gräsliknande blad (se planschen). Endast
i första ungdomen har den rötter. Den är fäst
vid trädgrenarna endast därigenom, att skotten
vrida sig om desamma. Näringen tages uteslutande
ur regnvattnet, som uppsupes genom de otaliga små
hår, som kläda hela växten. - Hos oss
utgöras epifyterna endast af lafvar, mossor
och alger. På gamla trädstammar, där någon
jord samlats mellan några grenar, träffas ofta
en eller annan högre växt, som tillfälligt
förts dit med vinden eller fåglarna.
Några särskilda tillpassningar för ett epifytiskt
lefnadssätt finnas emellertid ej hos dessa, och
det är endast rent tillfälligt, som de kommit att få
sitt fäste på ett träd. - Litt.: A. F. W. Schimper,
"Die epiphytische vegetation Amerikas" (1888),
V. B. Wittrock, "Om den högre epifytvegetationen i
Sverige" (1895), G. Haberlandt, "Eine botanische
tropenreise" (1893), och Göbel, "Pflanzenbiologische
schilderungen", bd II (1893). H. Hn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:44:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbg/0371.html
