Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erasmus, Desiderius - Erasmus Laetus - Erasmus Montanus l. Rasmus berg - Erasmus Nicolai - Erastfer l. Errestfer - Erastianism - Erastus - Erastus, Thomas - Erato - Eratosthenes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reformatoriska rörelsens egentlige upphofsman och
ledare vid sidan af Luther och själf vid många
tillfällen gifvit uttryck åt sin väsentliga
öfverensstämmelse med reformatorerna. Men i
samma mån som reformationen utvecklade sig
till en folklig rörelse, drog han sig tillbaka
därifrån. Luthers våldsamma uppträdande hade för
honom, den förnämt tillbakadragne kosmopoliten,
alltid haft något motbjudande. De frågor, som det
här gällde, borde, menade han, diskuteras bland
de lärde, men ej för tidigt bringas ut bland
folket. Det får vid E:s bedömande ej förbises,
att mellan honom och reformatorerna från början
bestått en af den gemensamma motsatsen till en
tid öfverskyld, djupgående differens i själfva
grundåskådningen. E:s opposition var mera en det
nyktra förståndets än de religiösa lifsbehofvens
sak. I kritiken gick han stundom längre än Luther,
men för dennes religiösa grundtankar saknade han
förståelse. Kristus var för honom väsentligen blott
förebilden och vishetsläraren, till hvars enkla
sedelära man från skolastikens spetsfundigheter
borde gå tillbaka. Tillika sammanhängde emellertid
otvifvelaktigt hans förändrade hållning nära med vissa
grundbrister i hans karaktär, som under dessa kampar
allt tydligare blottades: en fåfäng äflan efter de
mäktiges och förnämes ynnest och en räddhågad omsorg
om den egna tryggheten och arbetsron. Till en början
sökte han, under allahanda tvetydigt dubbelspel, att
åt sig bevara en neutral ställning, men drefs dock
allt afgjordare öfver i motreformationens läger och
lät sig slutligen af sina mäktige katolske gynnare
öfvertalas att framträda med ett öppet angrepp på
Luther. Detta skedde i skriften De libero arbitrio
(1524), af Luther segerrikt besvarad i "De servo
arbitrio" (1525). Äfven under de följande åren
fortsatte E. sin polemik mot såväl de tyske som de
schweiziske reformatorerna, men lyckades dock aldrig
helt från sig själf aftvå misstanken för kätteri. Ej
heller under sina senare år lät han sig hindras att
underkasta den katolska kyrkans missbruk en ganska
skarp kritik och gaf i flera skrifter (särskildt i
Ecclesiastes, 1535) nya uttryck åt sina kraf på en
enklare lära och förkunnelse. Därjämte fullföljde
han alltjämt oförtröttadt sina filologiska arbeten
(De recta lalini græcique sermonis pronun-ciatione
dialogus, 1528, Ciceronianus seu de optimo
genere dicendi, s. å., o. s. v.). Reformationens
genomförande i Basel tvang honom 1529 att lämna
denna stad och bosätta sig i Freiburg (i Breisgau),
där han tillbragte återstoden af sitt lif. Beatus
Rhenanus utgaf den första samlingen af E:s
skrifter (3 bd, 1540-41); den bästa uppl. af dem
ombesörjde Le Clerc (10 bd, 1703-06). Till svenska
öfversattes 1612 E:s "Trogna förmaning til alla
christna, att the skole... vyrda Gudz H. ord." I
Rotterdam restes 1662 E:s bronsstaty. Jfr Seebohm,
"The Oxford reformers" (2:a uppl. 1869), Drummond,
"Erasmus, his life and character" (1873), Froude,
"Life and letters of Erasmus" (1895), och Lezius,
"Zur charakteristik des religiösen standpunktes des
Erasmus" (s. å.). C. v. F. (E. Bg.)
Erasmus Lætus, latinisering af den danske författaren
Rasmus Glads (se denne) namn.
Erasmus Montanus l. Rasmus Berg, en komedi af
L. Holberg.
Erasmus Nicolai, präst, d. 10 maj 1580, blef
1554 rektor i Arboga skola, graduerades 1560 i
Wittenberg, utnämndes s. å. till rektor i Västerås
skola och fem år därefter till kyrkoherde i samma
stad. 1567 blef han kyrkoherde i Tuna, 1571 domprost
i Västerås och 1574 biskop i Västerås stift. På
sistnämnda plats och såsom hofpredikant hos Johan
III arbetade han ifrigt för liturgiens införande
i sitt stift och fick den offentligen antagen
af stiftets prästerskap 18 febr. 1577. Skrifter:
Brevis ratio et methodus discendi theologiam in
usum studioset juventutis Sueciæ (1561), Catalogus
rev. virorum ex Suecia qui Wittebergce in artium
liberalium et philosophiæ magistros creati sunt
(tr. i K. bibliotekets "Tidningar om lärda saker",
1767) och Descriptio vitæ suæ ipsius.
Erastfer l. Errestfer (af lett. fer = ty. hof,
gård), gods i östra Livland, där ryssarna (12,000
man rytteri och något infanteri under Sjeremetjev)
30 dec. 1701 besegrade svenskarna (omkr. 2,200 man,
anförda af Volm. Ant. v. Schlippenbach), hvilka
förlorade 700 döda, 350 fångar och 4 kanoner. Ryssarna
själfva, hvilkas förlust dock steg till 3,000
man, kalla denna sin första större framgång
mot svenskarna "den förstfödde bland Rysslands
segrar". Jfr O. Sjögren, "W. A. v. Schlippenbachs
lifländska här" (i "Hist. tidskr.", XVI, 1896).
L. W:son M.
Erastianism. Se Erastus, Th.
Erastus (grek. "EgaoTos), en af aposteln Paulus’
följeslagare och medhjälpare (Apg. 19:22; 2 Tim. 4:
20). Denne är troligen icke densamme, som i Rom. 16:
23 omtalas som staden Korints kassaförvaltare eller
"stadskamrer". Enligt sägnen skall han senare ha
beklädt samma ämbete i församlingen i Jerusalem och
dött såsom biskop i Paneas.
Erastus, Thomas (eg. Liebler l. Lieber), tysk läkare
och teolog, f. 1524 (antagligen i Baden, i Aargau),
d. 1583 i Basel, blef 1558 lifmedikus hos kurfurst
Otto Henrik af Pfalz samt professor i medicin i
Heidelberg, 1580 professor i medicin och senare
därjämte i moral i Basel. E. var en af de förste,
som från naturvetenskaplig ståndpunkt protesterade
mot astrologiens och alkemiens vidskepelse (i strid
mot Paracelsus och andra), men uppträdde å andra
sidan själf till häxprocessernas försvar. Såsom
teolog stod han såväl i de teoretiska som de
praktisk-kyrkorättsliga frågorna på Zwinglis
ståndpunkt. Särskildt förde han en häftig strid mot
den kalvinska riktningens kyrkotuktsidéer, i hvilka
han spårade romersk-hierarkiska tendenser. En postumt
utgifven skrift af E. i detta ämne väckte stort
uppseende. Däraf förklaras det, att i England ännu i
dag den riktning, som fordrar kyrkans underordnande
under staten, plägar efter honom kallas erastianism.
(E. Bg.)
Erato (grek. 3E^arco), grek. myt.,
kärlekssångernas gudinna, en bland de
nio muserna eller sånggudinnorna.
A. M. A.
Eratosthenes (grek. ’EQaroö&svrjs), kallad Filologos
("vetenskapsälskaren"), grekisk polyhistor, f. 276
f. Kr. i Cyrene, d. 195, studerade i Aten och
kallades af Ptolemaios Euergetes till föreståndare
för biblioteket i Alexandria. Han blef på sin ålderdom
blind och skall af sorg däröfver ha hungrat sig till
döds. Sin ryktbarhet har E. vunnit företrädesvis
såsom astronom och matematiker. Han var den förste,
som sökte genom observationer finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
