Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erbium - Ercilla y Zúñiga - Erckmann-Chatrian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom kallades ytterbiumoxid. Sedan detta
skett, fann Nilson, då han repeterade Marignacs
försök, i ytterbinjorden ännu en ny, högst intressant
och väl karakteriserad jordart, skandiumoxid.
Den egentliga, röda erbinjorden var således ännu
icke känd i rent tillstånd. Vid försök att framställa
densamma, lätt igenkänd på sin röda färg och det
vackra absorptionsspektrum, som utmärka salterna,
fann Cleve 1879 med biträde af Thaléns
spektralundersökningar, att den kvarvarande erbinjorden
måste bestå af minst tre, af olika absorptionsspektra
utmärkta jordarter, som benämndes tuliumoxid,
erbiumoxid och holmiumoxid. Redan ett
år före denna undersökning hade emellertid Soret
granskat absorptionsbanden hos de olika fraktioner,
i hvilka Marignac uppdelat erbinjorden, och med
bestämdhet påvisat tillvaron af en oxid, provisoriskt
betecknad x, som alldeles motsvarade Cleves
holmiumoxid och af Soret antogs möjligen kunna
vara Delafontaines philippiumoxid, hvilket den
emellertid visat sig icke vara. Soret och Marignac ha
således, framför Thalén och Cleve, prioriteten af att
ha visat tillvaron af holmiumoxid eller x. Soret
har äfven uttalat vissa tvifvel, att det absorptionsband,
som utmärker tuliumoxiden, kunde tillhöra
erbinjorden; men däremot framgår af Cleves och
Thaléns undersökningar med all visshet, att tuliumoxiden
är en från erbinjorden skild metalloxid. Den
gamla erbinjorden har således befunnits vara en
blandning af flera olika oxider, af hvilka hittills fem
äro urskilda, men säkert kunna uppdelas i ännu
flera, särskildt holmium. Ytterbin utgör dock
hufvudmassan och därnäst den egentliga erbinjorden,
som först 1880 i rent tillstånd framställdes af Cleve.
Erbinjorden är rent rosenröd och löses i värme
tämligen lätt af syror till salter, som äro vackert rosenröda.
Dess eg. vikt är 8,6. De röda lösningarna af
erbinsalterna utmärkas af ett lika praktfullt som
intensivt absorptionsspektrum, först upptäckt af Bahr.
Likaledes afgifva de vid stark upphettning ett
grönaktigt ljus, som utgöres af de ljussorter, som
motsvara de mörka banden i absorptionsspektret.
Erbiumoxiden är en seskvioxid, Er2O3, men det
oaktadt en mycket stark bas. Metallen erbiums atomvikt
är 166. Efter Cleve har ingen erhållit ett lika
rent erbiumpreparat. Cleves erbiumpreparat har
spektrpskopiskt undersökts af S. Forsling.
P. T. C.*
![]() |
![]() |
É. Erckmann. A. Chatrian. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>