Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ericson, Nils - Ericson, John Filip - Ericson, Karl Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bifallit en k. proposition att icke några
järnvägsstambanor i Sverige finge anläggas och
utföras annorlunda än genom statens försorg och på
dess bekostnad, hvarjämte anslag beviljades till att
börja arbetet på sådana banor. Oaktadt E. icke hade
någon erfarenhet i dylika arbeten, kallades han att
blifva chef för statens järnvägsbyggnader, och detta
med den mest vidsträckta fullmakt. På grund däraf
utarbetade han en plan för stambanornas anläggning,
hvilken plan visserligen icke i sin helhet genast
vann riksdagens bifall, men likväl slutligen kom
till utförande, ehuru efter hårda strider, i hvilka
E. deltog såväl genom broschyrer och tidningsartiklar
som genom utredningar å ämbetets vägnar. I april 1855
började arbetena på Västra och Södra stambanorna,
och redan 1 dec. 1856 öppnades de första bandelarna,
Göteborg–Jonsered och Malmö–Lund, samt 1862 hela banan
mellan Göteborg och Stockholm. Af Södra stambanan var
då delen Malmö–Elmhult färdig. E. hade nu fullgjort
det viktigaste af det svåra uppdrag, som blifvit honom
anförtrodt; och därjämte hade under hans ledning flera
yngre ingenjörer blifvit utbildade, hvilka värdigt
kunde fortsätta hvad han börjat. Men man insåg alltmer
det betänkliga uti att lägga en så stor makt som den,
hvilken blifvit E. tilldelad, i händerna på en enda
person, huru utmärkt denne ock vore, och troligen
insåg han själf befogenheten af det allt högljuddare
knot, som däröfver lät sig förnimma. Han begärde och
erhöll vid slutet af år 1862 sitt entledigande från
chefskapet för statens järnvägsarbeten. Vid Karl
XV:s kröning (1860) erhöll han friherrevärdigheten,
hvarjämte han sedermera hugnades med flera bevis på
den tacksamhet landet var honom skyldigt för de stora
tjänster han gjort detsamma. Bl. a. anslogo rikets
ständer 1862 åt honom en lifstidspension af 15,000
kr. årligen.
E., som 1866 lämnade äfven sin befattning vid
Trollhätte kanalverk, kunde likväl icke fullkomligt
afstå från utöfvande af det yrke, åt hvilket
han med så varm kärlek och så stor framgång egnat
sig. Sålunda biträdde han en af sina söner, hvilken på
entreprenad åtagit sig utförandet af Dalslands kanal,
samt upprättade plan för nybyggnad af Gäfle stad,
sedan denna 1869 blifvit till större delen ödelagd
af eldsvåda.
E. saknade visserligen en vetenskaplig
ingenjörsbildning, men egde i så mycket rikare
mått de egenskaper, som äro oundgängliga för den
praktiske ingenjören samt upphofsmannen till och
ledaren af stora företag. Man kan i själfva verket
anse det för en lycka för Sverige, att E. ställdes
i spetsen för de storartade byggnadsarbeten,
hvilka så hastigt skulle bringas till utförande
därstädes. Svårligen skulle någon annan kunnat
ersätta honom, och ingen svensk ingenjör har utfört så
betydande verk, som dem han skapat. – E. var ledamot
och hedersledamot af flera akademier och lärda
samfund, bl. a. Vet. akad. (1845). – Vid bröderna
E:s barndomshem, nära Långbanshyttan, restes 1867
ett tresidigt, med inskrifter försedt järnmonument,
utgörande på en gång ett äreminne öfver dem båda och
en vägvisare till den närbelägna folkskolan. E:s staty
(modellerad af J. Börjeson) restes 8 sept. 1893 i
Stockholm, invid Centralstationen. Jfr C. Adelskölds
biografi öfver E. i "Lefnadsteckningar öfver
k. sv. Vet. akad:s efter år 1854 aflidna led." (2:a
bandet, 1878–85) och uppsats af E. Nerman i
"Personhist. tidskr." 1903.
G. R. D.*
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
