Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 781-782 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. den helige, E. IX - E. Knutsson, E. X - E. Eriksson, E. XI - E. Magnusson, E XII

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riksbaneret kallades under medeltiden S:t Eriks baner
och utlånades från domkyrkan, när riket var utsatt för
anfall af mycket farliga fiender. Hans bild insattes
i det svenska rikssigill, som förfärdigades, när
man på Engelbrekts tid frigjorde sig från Eriks
af Pommern regering. Hans bröstbild sattes på
flera af de mynt, som under unionstiden slogos af
riksföreståndarna. Stockholm, som från början hade
i sitt sigill bilden af en befäst stad, utbytte
denna mot bilden af E:s hufvud. Många snidade och
målade bilder i våra kyrkor framställa det svenska
nationalhelgonet - med svärd i handen (se fig.),
eftersom han blef halshuggen - och tilldragelser ur
dess lif. HsHd.

Erik den heliges bild på ett altarskåp från början af 1500-talet i Knifsta kyrka, Uppland. (Nu i Statens historiska museum.)

De flesta af traditionen accepterade
data i E:s historia förnekas eller ifrågasättas af
K. Stjerna, "E. den helige. En sagohistorisk studie"
(i "Lunds universitets årsskrift", 1898). Stjernas
på djärfva hypoteser rika inlägg i frågan har
framkallat en liflig historisk polemik, som
väsentligen rört sig om den s. k. Erikslegendens
(Vita Erici) trovärdighet, tidpunkten för Eriks
första dyrkande som helgon samt sannolikheten af
hans kristna nit och korståg till Finland. Bland
senare inlägg i denna strid märkas C. M. Kjellberg,
"E. den helige i historien och legenden (i "Finsk
tidskr." 1898), O. Janse, "De nyaste åsikterna
om E. den helige" (i "Hist. tidskr." s. å.),
K. Stjerna, "Påfvebrefvet om Sankt E:s korståg" (i
"Hist. tidskr." 1899), och O. Ahnfelt, "Ännu ett
bidrag till tolkningen af påfvebrefvet om Sankt
E:s korståg" (i "Hist. tidskr." 1901). Jfr äfven
C. A. Ossbahr, "S:t E:s skrin i Uppsala domkyrka"
(i "Medd. fr. Svenska slöjdföreningen", 1894) och
art. Eriks skrin. - Dramatiskt behandlades E. af
A. Hesselius 1740. V. S-g.

6. E. Knutsson, E. X, den föregåendes sonson,
konung Knut Erikssons son. Ensam bland Knuts söner
räddades E. undan blodbadet vid Älgarås (1205)
och återkom 1208 från Norge, dit han flytt. Han
fann understöd inom landet och besegrade den af
en dansk här understödde Sverker vid Lena (1208),
men kom först efter en ny seger, vid Gestilren
(1210), i obestridd besittning af makten. För att
betrygga sin ställning förmälde han sig med danske
konungen Valdemar Sejrs syster Rikissa. E. är den
förste svenske konung, om hvilken man med säkerhet
vet, att han låtit kröna sig. Han dog på Visingsö i
april 1216. Efter hans död födde hans gemål en son,
sedermera konung Erik Eriksson. E:s dotter Ingeborg
var gift med Birger jarl.

7. E. Eriksson, E. XI, kallad Läspe och halte,
den föregåendes son, föddes, efter faderns död, 1216,
och valdes 1222 till konung samt skref sig såsom sådan
den tredje. Knut Långe, troligen härstammande
från en sidogren af Erikska ätten, gjorde dock
uppror och besegrade Eriks här vid Olstra (1229)
i Södermanland. E. måste fly till Danmark och
återfick kronan, först sedan Knut Långe dött (1234).
Den verkliga makten utöfvades dock af hans jarlar,
först Ulf Fase, sedermera Birger Magnusson, bägge
folkungar. Ryska krönikor anföra, att svenskarna
1240 företagit ett krigståg mot Ladoga och blifvit
på Nevafloden slagna af ryske fursten Alexander,
som af denna seger erhållit tillnamnet Nevski.
Enligt svenska rimkrönikan åter skall Birger jarl
mot slutet af E:s regering företagit ett korståg emot
de hedniske tavasterna och anlagt Tavastehus.
Troligen har dock detta korståg egt rum under något af
de närmaste åren efter 1237, då påfven uppmanat till
ett dylikt, och möjligen har det stått i samband med
härtåget emot Ladoga 1240. - 1247 gjorde Knut Långes
son Holmger uppror, men öfvervanns vid Sparrsätra
i Uppland och afrättades 1248. Vid samma tid inföll
ock det viktiga kyrkomötet i Skeninge. - E. var en
allvarlig och rättrådig, om också ej synnerligen
kraftfull, konung. Han var förmäld med folkungen
Sune Folkessons dotter, Katarina. Med E:s
död, 2 febr. 1250, utslocknade Erikska ätten
på manslinjen.

8. E. Magnusson, E. XII, Magnus Erikssons
äldste son, f. 1339, valdes 1344 till tronföljare
i Sverige. Året förut hade hans yngre broder, Håkan,
af fadern utnämnts till konung i Norge, och 1355
öfvertog han styrelsen i detta land. Att Håkan
var själfständig konung och därtill herre öfver
ett arfrike väckte E:s afund och hans ovilja mot
fadern. De med Magnus’ styrelse missnöjde stormännen
begagnade sig däraf och företogo i förening med
honom en resning, hvilken till namnet var riktad
mot den mäktige gunstlingen Bengt Algotsson,
men i verkligheten lika så mycket gällde konungen.
E. utfärdade (18 okt. 1356) från Kalmar ett
manifest, hvari han antog fullständig konungatitel.
Han samlade en här, ryckte in i Halland och fördref
Bengt Algotsson samt intog dennes fasta borg,
Varberg. Ehuru E. i ofvannämnda manifest hade klagat
öfver de stora förläningar Bengt Algotsson
till kronans skada innehade, förlänade han själf
(1356) åt hertig Albrekt af Mecklenburg de viktiga
fästena vid Skanör och Falsterbo och åt hans söner,
Henrik och Albrekt (sedermera kon. Albrekt i Sverige),
södra Halland och två härad i Skåne att innehafvas
såsom ärftliga län. Med denne hertig Albrekt såsom
skiljedomare ingingo E. och hans fader förlikning i
Jönköping, 28 april 1357. Konung Magnus måste till E.,
hvilken nu tillerkännes konungatitel, afstå
södra Halland, Skåne med ön Hven, Lister,
Bleking, Kalmar fögderi, det öfriga Småland
(utom Finveden), Visingsö, Östergötland och
Finland. Bengt Algotsson och hans anhängare
skulle förvisas ur riket. Redan i okt.
1357 bröt E. fördraget och vidtog åtskilliga
åtgärder, hvilka gjorde intrång i hans faders
rättigheter. I nov. s. å. ingicks en ny förlikning,
genom hvilken fadern öfverlät åt E. Svealand och
Norrland, utom Närke samt Svartsjö kungsgård och län.
E. stod nu på höjden af sin makt. Konung Magnus,
öfvergifven af sina utländska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>