Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1563, 1564, 1565 och 1568, inen visade sig vara
hvarken hjälte (han mottog med synnerligt välbehag
och efterkom uppmaningar att ej blottställa sig
genom att följa armén, utan "spara sitt lif") eller
härförare. Han teoretiserade visserligen mycket i
krigskonsten, men hans befallningar voro till den
grad omständliga och ledo af sådana motsägelser,
att de förlamade befälhafvarnas handlingskraft och
stundom voro "rent omöjliga att efterkomma". Dessa
omständigheter och E:s täta ombyte af befälhafvare,
liksom bristen på dugliga fältherrar, vållade,
jämte annat, att kriget till lands gick mindre
lyckligt. I systematisk grymhet torde han öfverträffat
fienden, och befallningarna att fara fram med eld
och svärd upprepades i en afskräckande mängd och
enformighet. Flottan, om hvars utrustning E. inlade
stora förtjänster och hvars rörelser voro mera
undandragna hans inblandning, spelade däremot
en lysande roll.
E:s förfarande mot Johan blef
ödesdigert. E. misstänkte, att han ådragit sig den med
Johan besläktade högadelns hat. Hans rufvande oro,
underhållen af Göran Persson, som planmässigt sökte
förödmjuka högadeln, gaf sig luft i hans beteende mot
en medlem af landets yppersta släkt, Nils Sture, en
ädling, i hvilken han trodde sig se den i stjärnorna
antydde ljushårige man, som skulle stöta honom
från tronen. Sture dömdes, på obevista anklagelser
för högförräderi, till döden af Konungens nämnd, en
öfverdomstol, som E. inrättat (1561) för afhjälpandet
af oefterrättlighetstillståndet inom lagskipningen,
men som urartat till ett förföljelsemedel i hans
hand. Men då Göran Persson märkte krigsfolkets
sympatier för den olycklige ädlingen, lät han en
dag gripa honom, hvarpå han fick hålla ett skymfligt
tåg genom Stockholms gator (15 juni 1566). Ett par
dagar därefter skickades Sture såsom E:s ambassadör i
friarärenden till Lothringen! - Efter sina misslyckade
friarförsök hos Elisabet hade E. vändt sina blickar
till Maria Stuart. Hans giftermålsförslag till henne
främjades af Per Brahe och Charles de Mornay i början
af 1562, men då framgången ej följde dem, öppnade E. i
juli 1562 giftermålsunderhandlingar med prinsessan
Kristina af Hessen. Då dessa i febr. 1564 afbrötos,
genom upptäckten af ett E:s kärleksbref till Elisabet,
anmälde han sig såsom friare hos prinsessan Renata
af Lothringen, en dotterdotter af konung Kristian
II, icke utan afsikt att genom henne vinna arfsrätt
till danska länder. - Genom förgripelsen mot Nils
Sture trodde sig E. i ännu högre grad ha åsamkat
sig adelns hat. Han betogs af fruktan för arfrikets
bestånd - en lättförklarlig fruktan hos fursten af
en uppkomlingsätt och gemensam för Gustafs alla
söner. Göran Persson åtog sig att samla bevis på
en adelssammansvärjning, som skulle gå ut på att
till hämnd för Stures behandling störta E. från
tronen. Inför Konungens nämnd anklagades (maj 1567)
flera stormän, bl. a. Nils Stures fader, grefve
Svante, en man af frestad, men omutlig trohet mot
Vasahuset. De anklagade sattes i fängelse i Uppsala,
där en riksdag samlades att fälla dom öfver dem. 16
maj 1567 kom E., tydligen i förvirradt tillstånd,
till Uppsala. Nils Stures oförmodade ankomst dit
(han medförde Renatas ja) 21 s. m. ökade förvirringen
i hans själ. 22 skref han ett försonligt bref till
grefve Svante och besökte honom 24 i fängelset samt
bad om förlåtelse för sitt handlingssätt. Antagligen
icke
öfvertygad om den gifna förlåtelsens uppriktighet,
förlorade han all besinning, störtade in till den
äfvenledes fångne Nils och stötte först sin dolk, så
ett spjut uti honom och lät sina drabanter fullborda
mordet. Gripen af bäfvan, flydde han ur staden,
gaf under vägen befallning om de öfrige fångne
herrarnas dödande och lät inför sina ögon nedhugga
Beurreus, som ilat efter för att lugna konungen. 27
maj anträffades han, förklädd och ännu från vettet,
i Odensala socken. Småningom blef han lugnare. Ånger
och fruktan drefvo honom att bedja Gud och människor
om förlåtelse. Han sökte försoning med de mördades
fränder och Sveriges öfriga adel samt befallde
biskoparna (aug. 1567) uppmana folket att genom
förböner afvända himmelens straff; han lät (hösten
1567) döma Göran Persson till döden, en dom, som
dock ej verkställdes. Under detta år, måhända redan
på sommaren, gifte sig E., till en början i tysthet,
med Karin Månsdotter, en soldatdotter, som 1565,
vid 15 års ålder, upptagits i hans harem och väckt
hos honom en verklig, djup kärlek. Mot slutet af
sommaren 1567 - "olycksåret", såsom E. kallade
det - återföll E. i vanvett, icke ett våldsamt,
utan ett stilla vanvett, fruktbart på fixa idéer:
han trodde sig vara afsatt och Johan konung samt
lösgaf sin fångne broder. Efter att under vintern
1568 ha legat i fält mot danskarna, som under
den allmänna förvirringen i riket framträngt in i
Östergötland, återfick E. på våren krafter och sitt
"gamla sinne". E. skänkte åter sitt fulla förtroende
åt Göran Persson, förklarade de i Uppsala mördade
herrarna skyldiga, återfordrade af deras fränder
penningar o. d., som han lämnat i försoningsgärd,
och började tala ur hotfull ton mot Johan. En allmän
oro bemäktigade sig sinnena med anledning däraf. E:s
stränga, men på lag stödda tillvägagående mot adeln
vid rusttjänstskyldighetens utkräfvande, hans (1563
upptagna) räfst efter de gods adeln olagligt tillegnat
sig vid reduktionen från kyrkan hade redan aflägsnat
aristokratien. Sturemorden, E:s 1568 ånyo vaknande
tyranniska böjelse och det högtidliga bröllopet med
Karin samt hennes därpå följande kröning som drottning
(juli 1568) bragte till mognad en revolution inom
adeln. De mördade herrarnes släktingar förenade
sig med hertig Johan, hvars maka E. (febr. 1567)
lofvat för fredens bevarande utlämna till tsar
Ivan den förskräcklige, och som jämte Eriks yngste
broder, Karl, 12 juli 1568 höjde upprorsfanan. 29
sept. s. å. gaf sig E., öfvergifven af alla sina
släktingar och förrådd af sitt folk, på Stockholms
slott fången åt sina bröder. En riksdag förklarade
1569, att E. och hans ätt voro Sveriges krona
förlustiga och att E. skulle hållas "i fängslig,
dock tillbörlig och furstlig förvaring". E. hölls
därefter fången på Stockholms (sept. 1568-juli
1570), Åbo (juli 1570-4 aug. 1571), Kastelholms
(aug.- nov. 1571), Gripsholms (nov. 1571-juni 1573),
Västerås (juni 1573-hösten 1574) och Örbyhus (hösten
1574-febr. 1577) slott. Anledningen till det täta
ombytet af vistelseort låg uti de, nästan alla från
de lägre klasserna utgångna, sammansvärjningar till
E:s förmån, som tid efter annan (1569, 1574, 1576)
upptäcktes och som väckte oro hos Johan, hvilken
efterträdt E. på tronen. Denna oro yttrade sig ännu
påtagligare i Johans beslut att taga E. af daga. Redan
i jan. 1572 framhöll Johan för sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
