Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 811-812 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erinyer l. Erinnyer - Eribotrya - Eriocaulaceæ - Eriocaulon - Eriodendron - Eriometer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jakthundar följa förbrytaren i spåren. De liknas
äfven vid snabba jägarinnor, hvilka med skarpt
öga och aldrig tröttnande fot förfölja sitt
byte, sjungande sin fasansfulla sång, hvilken
på den olycklige verkar sinnesförvirrande och
förlamande och sålunda omöjliggör hans flykt. Dock
förekomma erinyerna stundom äfven i en mildare
skepnad, näml. såsom välvilliga och skyddande
jordgudomligheter. Denna dubbla typ har gifvit
den mytbildande poesien anledning att framställa
en, vid särskilda tilldragelser fäst, öfvergång
och förändring af deras väsen. På ett synnerligen
gripande sätt, och med särskild hänsyn till erinyernas
i Aten af ålder befintliga helgedom och dyrkan,
är detta tema genomfördt af Aischylos i dramat
"Eumeniderna".

Erinys i jägarinnedräkt förföljande Orestes, Efter en antik vasmålning.

Orestes har mördat sin moder
Klytaimnestra och är således hemfallen åt
erinyerna, hvilka såsom blindt verkande
naturmakter ej beakta, att Orestes handlat på de
olympiske gudarnas egen befallning och utöfvat
en straffande rättvisa. Mot dessa blodshämndens
dunkla och oförsonliga naturmakter uppträder den
ljuse Apollon, representanten för en genom de
olympiske gudarna grundad högre världsordning,
inom hvilken ej mordhandlingen i och för sig, utan
ett förnuftigt öfvervägande af dess anledning och
berättigande, är det, som afgör mördarens fällande
eller frikännande. Åt den till förtviflan och vansinne
drifne Orestes gifver han en fristad vid sitt altare i
Delfi och för honom, efter verkställdt reningsoffer,
till Aten för att ställa honom till rätta inför
Areopagens heliga domstol under gudinnan Athenas eget
presidium, hvarvid Orestes frikännes genom gudinnans
utslagsröst. Då utbrista erinyerna i högljudd klagan
öfver, att de, som tillhöra den gamla gudastammen,
blifvit i sin rätt kränkta af de nye gudarna, och hota
att med borgerligt krig, missväxt och ofruktsamhet
hemsöka det land, inom hvilket denna orätt vederfarits
dem. Gudinnans milda, men allvarliga föreställningar
bringa dem dock slutligen till besinning och förmå dem
att nöja sig med hvad som skett samt att icke blott
återtaga sina hotelser, utan äfven, såsom stränga, men
välvilliga skyddarinnor af lag och rätt, bosätta sig
i landet, där Athena tillförsäkrar dem, att de under
all framtid skola åtnjuta en vördnadsfull dyrkan. Med
anledning däraf grundades deras helgedom vid foten
af borgklippan, i en af Areopagens bergsklyftor,
och från denna stund nämnas de ej
mera med det skräckinjagande namnet erinyer, utan heta
eumenider ("välviljarinnor") eller semnai ("de
vördnadsvärda"). Under dessa senare namn dyrkades
de äfven i en åt dem helgad lund vid det utanför
Aten belägna Kolonos, till hvilken plats Sofokles
förlagt den senare af sina båda Oidipusdramer. –
Konsten har på olika sätt framställt erinyernas
bild. Aischylos lät dem uppträda på scenen med
en om gorgoner och harpyjor påminnande utstyrsel,
såsom åldriga kvinnor med fasaväckande utseende,
med blodsprängda ögon, ormhår, hängande tunga, svarta
dräkter med röda gördlar. Euripides framställde dem
under gestalterna af unga bevingade jägarinnor, med
facklor och ormar i händerna; och denna typ har den
bildande konsten företrädesvis bibehållit. Emellertid
berättar Pausanias, att deras i Aten uppställda
bildstoder (ett verk af Kalamis och Skopas) alls
icke hade någonting skräckingifvande. – I romarnas
poetiska mytologi upptogos erinyerna under namnet
Furiæ (Furier).

Litt.: O. Müller, "Aeschylos’ Eumeniden mit
erläuternden abhandlungen" (1833), Kuhn,
"Zeitschrift für vergleichende sprachforschung"
(bd I, s. 439–470), Dilthey, "Archäologische zeitung"
(bd 31, s. 78 ff.), Rosenberg, "Die Eumeniden" (1874),
Rapp, artikeln "Erinys" i Roschers "Lexikon der
griechischen und römischen mytologie", I (1884–90).
A. M. A.

Eriobotrya Lindl., bot., växtsläkte af fam. Rosaceæ,
hvaraf en art, E. japonica, japansk mispel, loquat,
odlas öfverallt i varmare länder.

Eriobotrya japonica.

Det är ett litet träd med på öfversidan glänsande, på
undersidan ullhåriga blad. Frukterna, som till storlek
och färg likna aprikoser och innehålla flera stora,
kantiga frön, äro saftiga och mycket välsmakande;
de mogna i Italien i maj. G. L-m.

Eriocaulaceæ, bot. Se Farinosæ.

Eriocaulon (af grek. erion, ull, och kaulon,
stjälk), bot. Se Farinosæ.

Eriodendron, bot. Se Ceiba.

Eriometer (af grek. erion, ull, och metron, mått),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>