Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 817-818 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erker - Erkko, Juhani Henrik - Erkännande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(ett s. k. burspråk) på huset n:r 51 vid Kornhamnstorg
i Stockholm är afbildad i art. Burspråk. Vidstående
fig. visar en engelsk erker (oriel-window) i Oxford
(Baliol college).

Erker.

Erkko, Juhani Henrik, finsk skald, f. 16 jan. 1849
af bondesläkt på Eerakkala hemman (efter hvilket
han tog sig namn), Orimattila kyrkoby, Nylands
län, d. 16 nov. 1906, genomgick Jyväskylä
folkskollärarseminarium 1867-72 och blef 1874
föreståndare för Wilkeska
skolan i Viborg. Efter
dess upplösning var han en tid politierådman
i Keksholm och blef sedan kontrollant vid
utskänkningsbolaget i Tammerfors. - Efter att
ha utgifvit tre häften Dikter (1870, 1872, 1876;
ny tillökad uppl. 1881) och Nya dikter (1884)
framstod han med samlingen Havaittuani (Sedan jag
vaknat, 1886) som en lyrisk skald af rang med djup
uppfattning af människolifvet. I Kuplia (Bubblor,
1890) anslog han kraftigt fosterländska toner;
likaså i Ajan varrelta (Under tidernas lopp,
1896), Runoelmia ja ajatelmia (Dikter och satser,
1899), Pineän tullen (Vid mörkrets inbrott, 1900),
som innehåller äfven prosastycken, Nuorten runoja
(De ungas sånger, 1902) samt i Ilmojen lauluja
(Världarnas melodier, 1904).

Skaldens utveckling fick
dock sitt bästa uttryck i hans dramatiska arbeten:
sorgespelet Tietäjä (Siaren, 1887; belönt med
Finska lit. sällsk:s och statens pris), behandlande
israeliternas kamp mot moabiter och midianiter; det
mästerliga, genom en äkta finsk och folklig grundton
utmärkta lyriska dramat Aino (1893), behandlande den
bekanta kalevalacykeln af samma namn, det ej i samma
grad erkända dramat Kullervo (1895) samt Pohjolan
häät (Bröllopet på Pohjola), som uppfördes vid det
nya finska teaterhusets invigning 1902. På prosa
offentliggjorde E., utom två mindre häften noveller,
Kotoisia tarinoita (Berättelser från hembygden,
1881-83), en större berättelse, Uskovainen (Den
troende, 1890), skildrande en allmogemans öden under
inverkan af växlande religiösa impulser. E:s styrka
ligger egentligen i lyriken. Härligast besjunger
han den finska inlandsnaturen med dess skiftande
stämningar samt den unga kärlekens första låga. Hans
fosterländska dikter ha ej trängt så fullt igenom,
beroende på en viss dunkelhet i uttrycket och mindre
vidsträckta vyer. Genom känslans ursprunglighet,
värme och renhet samt formens
smekande behag är E. en af de förnämste representanterna
för den moderna diktningen på finska språket.
O. G.

Erkännande, jur., en förklaring, hvarigenom
en person vidgår något, som är för honom
ofördelaktigt. Erkännande kan hänföra sig antingen
till ett faktum, erkännande i trängre mening, eller
till ett anspråk, medgifvande. Anmärkningarna gälla
närmast erkännande i trängre mening. Man skiljer
mellan erkännande inför rätta och erkännande
utom rätten. När part afgifver ett erkännande
inför domstol i samma rättegång, i hvilken det
skall gälla mot honom, är erkännandet af förra
slaget. I alla andra fall är det ett erkännande
utom rätten. Till erkännandet inför rätta i civila
rättstvister anknyter sig inom rättsvetenskapen
hufvudintresset i detta ämne. Man är ense om att
tillägga detsamma en tvåfaldig karaktär: bevismedel
eller dispositionsakt. Erkännandet såsom bevismedel
är ett uttalande, hvars betydelse ligger däri, att
det verkar öfvertygande; det faktum, som uttalandet
afser, tages för godt, därför att uttalandet anses
vara med sanningen öfverensstämmande. Erkännandet
gör såsom bevismedel vidare bevis öfverflödigt. Såsom
dispositionsakt är erkännandet till sin innebörd en
förklaring af part, att han vill låta ett faktum
gälla såsom riktigt. Dess betydelse beror ej på
någon förmåga att öfvertyga, utan därpå, att parten
genom ett i erkännandet innefattadt förfogande öfver
något, som hemfaller under hans dispositionsrätt,
undandrager faktum domarens pröfning. Erkännandet
såsom dispositionsakt gör allt bevis öfverflödigt. Man
har inom teorien intill senaste tid nästan allmänt
ansett, att i civilprocessen erkännandet bör uppfattas
i främsta rummet såsom en dispositionsakt och att,
endast om förutsättningarna för en giltig disposition
saknas, erkännandets bevismedelsfunktion kommer i
betraktande. Detta torde icke vara riktigt. I och
för sig är erkännandet ej annat än en förklaring,
att ett faktum är riktigt. Berättigad till att i
denna förklaring inlägga mer än orden gifva vid
handen är man, endast om särskild anledning därtill
finnes. Allenast under denna förutsättning bör i
civilprocessen erkännandet tilläggas dispositiv
betydelse; i andra fall bör man ej däri se annat än
ett enkelt uttalande af hvad parten förmenar vara
sant. Ett tydligt exempel på dispositivt erkännande
erbjuder det fall, att part öppet förklarar, att
han icke har sig bekant, hur det förhåller sig,
eller t. o. m. att han tviflar på, att det förhåller
sig så, som motparten uppgifvit, men att han ändock
vill erkänna riktigheten af motpartens uppgift. Här
kan erkännandet icke vara bevismedel; den verkan,
det har, måste förklaras från den synpunkten, att
det innefattar en disposition. Grunden till att det
i civilprocessen öfver hufvud kan vara tal om att
tillmäta erkännandet af ett faktum en dispositiv
karaktär ligger däri, att civilprocessens föremål
är en privat rättighet, öfver hvilken parterna ega
fritt förfoga. För öfrigt råder ej inom teorien
någon enighet om hvad som vid det dispositiva
erkännandet utgör föremålet för dispositionen. Af
de olika framställda åsikterna torde den vara den
riktiga, som uppfattar erkännandet såsom innebärande
en medelbar disposition öfver själfva den materiella
rätten. Då parten erkänner, betyder detta, att han
förfogar öfver den materiella rätt, som framgår

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>