Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eskatologi l. Eschatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här har spekulationen om världsloppet icke, såsom i
Indien och Grekland, hamnat i det eviga kretsloppet,
utan den öfvertygelsen kommer till genombrott, att
"något sker i det som sker" (Geijer). Denna tanke,
såsom tro på Guds världsregering, eller på framtiden,
på framåtskridande evolution eller på en eskatologisk
katastrof, uppbär alla lifskraftiga riktningar i
den västerländska kulturen och utgör en af dess
väsentligaste åtskillnader från den indiska och den
östasiatiska. Föreställningen om ett kretslopp af
evigt återvändande världsperioder och världstillstånd
har i nyare tid framställts af bl. a. Blanqui, Gustave
le Bon, Nietzsche och (i "Världarnas utveckling",
1906) af Arrhenius.
II. Eskatologi användes äfven om föreställningarna
rörande tillståndet efter döden i allmänhet.
A. En fortvaro efter döden tänkes af alla
folk. Själen eller dubbelgångaren eller lifsvarelsen,
anden (andedräkten), som kan lämna kroppen t.
ex. i drömmen och i extasen, far sin kos i döden
och uppehåller sig på någon ort, tills den går
in i ett nytt foster, människa, djur eller växt.
(Se Dödskult, Själakult, Själavandring,
Totemism). Behandlingssättet af de döde,
utsättande, begrafning, skeppssättning, bränning har
påverkats af och sammanhängt med föreställningen om de
dödes fortsatta tillvaro (se Begrafning). Icke
alla komma fram till de dödes värld, till dödsriket.
Vägen dit är full af farligheter, odjur eller
troll, som kunna fånga och döda själen, brusande
strömmar och afgrunder, öfver hvilka endast
den vige kan rädda sig på dödsbron - känd
af Nord-Amerikas indianer, de gamle perserna och
många andra. Man måste känna vissa konstgrepp och
formler för att reda sig. Därom handla anvisningar
hos naturfolk och i högre kulturer, såsom de
orfiska guldplattorna, som påträffats i syditalienska
grafvar, och den egyptiska dödsboken (se d. o.). -
Ofta hindra hos indianerna vissa dödssätt, såsom
drunkning, skalpering, strypning och hängning,
den döde att komma till den andra världen. De ta sig
för illa ut, eller anden kan inte komma loss. Kineser
och andra, som tänka sig fortsättningen såsom ett
graflif, äro rädda för halshuggning och annan
stympning, såsom hinder för forttillvaron. - Eller ock
menar man, att endast vissa ha själ. Kvinnor sakna,
enligt vissa stammar, sådan, och följaktligen är det
slut med dem vid döden. På Fidjiöarna kallas det
simpla folket "män utan själar", som sakna förfäder,
gudar och kommande lif. Den välborne tongaern
är en gudarnas ättling och får bo i Buloto, men
vanligt folk delar maskarnas lott. De gamle
Virginiaindianernas präster och höfdingar begåfvo sig
efter döden till de västra bergen, men för de andra
var det slut med detta lif. Icke heller fortlefvandet
är evigt. Det förekommer en andra, en tredje död.
Till sist är det kanske slut, såsom enligt hovaerna
på Madagaskar. Den största lyckan är att slippa
dö, men däremot lefvande förflyttas till en salig
värld, såsom Menelaos, Ganymedes och andra gudarnas
gunstlingar. På åtskilliga håll känner man endast ett
dödsrike. Eljest två eller flera. De ligga under
jorden, på jorden när eller fjärran, alltefter lokala
förhållanden, i det land, dit solen går eller därifrån
den kommer. Eller andarna susa med vinden,
"Odins jakt",
dväljas i dimmorna öfver träsken, såsom hos
algonkinindianerna, gå till himlakropparna. Man
skiljer mellan likort och själarnas ort. Den döde
fördelas tilläfventyrs, efter sina delar eller
andar, på flera än två orter, såsom hos egypterna
och kariberna. När skillnad göres mellan två orter,
ligger den sämre ofta under jorden, den bättre i
fruktbara, halft okända ängder, såsom Aaluhotep vid
Nilens delta, i väster, dit solen går, såsom todaernas
Ananor, i öster, såsom mexikanernas Tlalocan, vid
världsoceanen, såsom de elyseiska fälten och den
babyloniska Sit-napisjtims tillflyktsort, på aflägsna
öar, såsom kelternas "ungdomsö" och kinesernas
"lifsöar", uppe i luftkretsen såsom romarnas coelum
eller på himlakropparna. Hans Egede blef mycket
förvånad öfver eskimåernas fruktan att efter döden
gå uppåt, medan de förlade den goda dödsorten i
jordens (varma!) innandöme. Stundom finner den döde
på andra sidan tvenne vägar, som skilja sig åt. Det
gäller att hitta rätt; ofta afgör dödssättet. Män,
som dödats i strid eller på jakt, eskimåer, som
omkommit under hvalfångsten, och kvinnor, som dött i
barnsnöd, komma till "paradiset" - medan babylonierna
utesluta kvinnor, döda i barnsäng, från dödsriket. -
Begrafningen är viktig. En comancheindian, som fått
med sig i döden en gammal hästkrake och usla plagg,
motas bort från de sälla jaktmarkerna. - I regel är
den olika dödsorten en fråga om samhällsställning
och anseende. Ju förnämare och rikare, dess bättre
situerad efter döden. För den ene som den andre behöfs
duglighet, "dygd". - Sällskapet skall vara vårdadt och
angenämt. Därför få bråkiga och våldsamma individer
icke komma till det goda dödslandet.
Delawareindianerna och andra utesluta äfven sådana, som förbrutit
sig mot stammen genom mord och stöld.
Vi se här en öfvergång till en verklig vedergällning
efter döden. Denna sker egentligen pä två vägar. 1:o
Privathämnden fortsattes till det kommande
lifvet. "Den illa gör, han illa far", gäller äfven
där. 2:o Gudarnas enskilda missnöje med det ena eller
andra drabbar människan äfven på andra sidan.
B. En verklig vedergällning efter döden tycks tidigast
förekomma i egyptisk gudstro. De fromme
 |
| Fig. 3. Ett aflidet äkta par mottager bröd af en gudinna i lifvet efter detta. Fornegyptisk grafmålning |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
