Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 907-908 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Esmann, Gustaf - Esmarch, Heinrich Karl - Esmarch, Johann friedrich August von - Esmarch, Karl Bernhard Hieronymus - Esmarchs binda - Esmark, Jens - Esmark, Hans Morten Thrane - Esmark, Laurits Martin - Esmarkit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

känslosam. Han öfvergick emellertid snart till dramatiskt
skriftställen; af hans många arbeten för scenen kunna
nämnas I stiftelsen (1886; "I asylen", uppf. 1889),
Fra provinsen (1890), Den kære familie (1892; "Kära
släkten", uppf. s. å.), Magdalene (1893), Den store
maskerade (1895), Theatret (1897), Vandrefalken
(1898), Det gamle hjem (1899), Alexander den store
(1904) samt det postuma, af andra fullbordade Fader og
sön (1905, uppf. 1906; "Far och son", uppf. s. å.). I
allmänhet voro E:s dramer teatraliskt verkningsfulla,
hade en kvick dialog och höllo intresset vid lif
genom blandningen af rörande och humoristiska
element. E. hade också stor framgång med litterära
"konferenser" på varietétribunen. - 4 sept. 1904 sköts
E. af sin älskarinna. R-n B.

Esmarch. 1. Heinrich
Karl E., tysk rätts-lärd, f. 1792 i Holtenau vid
Kiel, d. 1863, blef 1830 medlem af den slesvigska
öfverrätten på Gottorp. I denna ställning utvecklade
han en betydande vetenskaplig verksamhet och inlade
särskildt förtjänster därigenom, att han var den
förste, som gjorde slesvigska rätten till föremål
för särskild bearbetning, medan den förut städse
behandlats i samband med den holsteinska. 1844-46
var han medlem af slesvigska ständerförsamlingen
och 1848-49 af tyska nationalförsamlingen
i Frankfurt. 1848 deltog han så ifrigt i det
slesvig-holsteinska upproret, att han 1851 uteslöts
från amnestien. Han blef därefter appellationsråd
i Preussen. Hans förnämsta verk äro Praktische
darstellung des strafverfahrens im herzogthum
Schleswig (1840), Handbuch des erbrechts im herzogthum
Schleswig (1842; 2:a uppl. 1852) och Das im herzogthum
Schleswig geltende bürgerliche recht (1846; 3:e
uppl. 1859). E. Ebg.


2. Johann Friedrich August von E., den förres
brorson, tysk kirurg, f. 9 jan. 1823 i Tönning,
blef 1848 med. doktor, 1857 kir. professor i
Kiel och var 1870-71 fältläkare vid preussiska
hären. Han upphöjdes i ärftligt adelsstånd 1887,
tog 1899 afsked från sin professur och erhöll då
titeln af excellens. En staty öfver honom har
rests i hans födelsestad. E:s betydelse ligger
framför allt i hans verksamhet på krigskirurgiens
område och i hans framgångsrika initiativ för
åvägabringande af samaritföreningar. Också behandla
hans skrifter till väsentlig del hithörande frågor,
såsom Der erste verband auf dem schlachtfeld (1869;
"Första förbandet på slagfältet", 1870), Über den
kampf der humanität gegen die schrecken des krieges
(1869; "Menniskokärlekens strid mot krigets fasor"
1870), Handbuch der kriegschirurgischen technik
(1877, 5:e uppl. 1901), Die erste hilfe bei
plötzlichen unglücksfällen (1882; "Den första
hjelpen vid plötsliga olyckshändelser", 1883),
hvilken sistnämnda skrift öfversattes till ett par
dussin olika språk. Vidare märkes hans införande
af konstgjord blodtomhet vid kirurgiska operationer
(Ueber künstliche blutleere bei operationen, 1873)
äfvensom hans i
förening med Kowalzig utgifna Chirurgische technik
(1892, 3:e uppl. 1899). Se vidare Esmarchs binda.
&. T-dt.

3. Karl Bernhard Hieronymus E., son till E. 1, tysk
rättslärd, f. 1824 i Sönderborg, d. 1887, kämpade
1848-50 i slesvig-holsteinska armén. 1855 blef han
professor i romersk rätt i Krakau och 1857 i Prag. Han
utgaf Römische rechtsgeschichte (1855-56; 3:e
uppl. 1888), Grundsätze des pandektenrechts (1859-60)
samt, anonymt eller under pseudonymen Karl von
Alsen, några poetiska arbeten: Der sieg von Bornhöved
(1847), Aus alten und neuen tagen (1861) och Knud
Laward (1865). E. Ebg.

Esmarchs binda, kir., en efter uppfinnaren,
J. F. A. von Esmarch (se Esmarch 2), benämnd apparelj,
som består af en ung. 6 cm. bred, mycket elastisk
binda, hvarmed man före operationer å extremiteterna
från handen eller foten i riktning uppåt starkt
omlindar lemmen långt förbi det ställe, där det
operativa ingreppet - äfven vid en amputation -
skall företagas. På sådant sätt drifves blodet ur
den omsnörda delen in i den öfriga kroppen. Ofvanför
denna binda omgifves extremiteten med en annan,
som är hårdt tillsnörande, på det att, när den
förra aftages för operationens utförande, intet
blod må komma tillbaka i den afstängda delen. På
detta sätt är det möjligt att utföra äfven större
operationer utan förlust af blod. När den cirkulärt
tillsnörande bindan sedan aftages, kan visserligen
efterblödningen blifva tämligen betydlig, men
dels kan man, genom ett sorgfälligt underbindande
af alla synliga ådror, taga försiktighetsmått mot
efterblödningar, dels kan det i många fall, äfven
om blodförlusten sedermera ej skulle vara särdeles
mycket mindre, vara en oskattbar fördel att under
själfva operationen ej besväras af blödningen.
Rsr.*

Esmark. 1. Jens E., norsk mineralog, f. 1763
i Jylland, d. 1839, uppehöll sig 1789-91 vid
bergsseminariet i Kongsberg, hvarest han aflade
bergsexamen, samt blef, efter en längre utrikes
resa, hvarunder han studerade för Werner i
Freiberg, 1797 assessor vid Overbergamtet och
1814 professor i bergsvetenskap vid Kristiania
universitet. Naturhistoriska och tekniska
afhandlingar af E. finnas spridda i åtskilliga
tidskrifter. Särskildt utgaf han bl. a. Reise fra
Christiania til Throndhjem ... samt en tour til
Jemteland (1829).

2. Hans Morten Thrane E., den föregåendes son,
mineralog, f. 1801, d. 1882 i Kristiania,
aflade teol. examen och var 1826-69 präst. E. var en
mineralog af stort anseende, hvilket han förvärfvat
hufvudsakligen genom sina undersökningar af den
intressanta trakten omkring Langesundsfjorden,
där han upptäckt många nya mineral.

3. Laurits Martin E., den föregåendes broder,
universitetslärare, zoolog, f. 1806, d. 1884 i
Kristiania, blef student 1827, universitetsstipendiat
i zoologi 1843 samt 1854 lektor och 1863 professor
i samma ämne. Från 1847 var han konservator
vid universitetets zoologiska samlingar, som han
betydligt förökade och öfver hvilka han sedan 1854
var intendent. 1879 blef han därjämte intendent
öfver universitetets zootomiska samlingar. E.
företog flera vetenskapliga resor till olika
världsdelar. Y. N.

Esmarkit, miner., namn på tre olika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>