Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Espartero, Baldomero - Esparto, Halfa, Alfa - Espe - Espedalen - Espence, Claude d´ - Esper, Eugen Johann Christoph - Esperanto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frågan om kronans ärftlighet på kvinnolinjen,
förklarade sig E. 1833 för Isabellas rätt till
tronen och kämpade under de följande åren mot
carlisterna. Sedan han 1836 lyckats rädda Madrid
från ett carlistiskt öfverfall, utnämndes han
till befälhafvare för nordarmén, vicekonung
af Navarra och generalkapten i de baskiska
provinserna. 1837 tillbakaslog han ånyo ett
carlistiskt anfall mot Madrid, vann slaget vid
Luchana och undsatte Bilbao. S. å. fick han titeln
grefve af Luchana. Under de följande åren fördes
kriget med samma lycka, och 31 aug. 1839 förmådde
E. carlistgeneralen Maroto att kapitulera i Vergara,
till följd hvaraf don Carlos nödgades fly till
Frankrike. 1840, då upproret var fullständigt
kufvadt, utnämndes E. till grand och hertig af
Victoria ("Segern"). Men då ministären Narvaëz ville
genom en lag inskränka municipalförfattningen
och änkedrottningen-regentinnan Kristina gillade
detta steg (juli 1840), satte E. sig i spetsen för
de missnöjde och tågade till Madrid, hvarefter han
utnämndes till ministerpresident. Änkedrottningen
nedlade regeringen (10 okt. 1840), och faktiskt
kom då högsta ledningen af Spaniens angelägenheter
i E:s händer. 8 maj 1841 valdes han formligen
af cortes till landets regent och Isabellas
förmyndare. Såsom sådan förde han styrelsen med
energi. Men genom den hänsynslöshet, hvarmed han
uppträdde mot hvarje själfsvåld, gjorde han sig hatad
af alla partier. Republikanerna förenade sig 1843 med
progressister (exaltados) och moderados (änkedrottning
Kristinas anhängare); Katalonien, Andalusien och
Aragonien reste sig; en i Barcelona bildad "junta"
proklamerade (13 juni 1843) E:s afsättning samt
Isabellas myndighet, och den provisoriska regeringen
af 1 juli 1843 förklarade E. för fäderneslandets
förrädare. Narvaëz, som stod i spetsen för upproret,
intågade 22 juli i Madrid, och 30 s. m. steg
E. i Cádiz ombord på ett fartyg, som afgick till
England. Där mottogs han som en furste, men i hans
hemland fråntog man honom genom dekretet 16 aug. 1843
hans titlar och värdigheter. Genom ett dekret af
drottningen återfick han dessa i början af 1848, och
han återvände då till Spanien samt intog sin plats
i senaten. Men då han märkte, att han där saknade
allt inflytande, drog han sig tillbaka till sina
gods i Logroño (prov. i Gamla Kastilien). Därifrån
gaf han sig sedan endast en gång ut i den politiska
världen, nämligen vid 1854 års upprorsrörelse. Sedan
de upproriske vunnit seger, höll E. ett glänsande
intåg i Madrid. Drottning Isabella måste då söka
hans bistånd, och han ingick som konseljpresident
i en ministär, hvars krigsportfölj lades i händerna
på O’Donnell, upprorets egentlige tillställare. Denne
eftersträfvade dock högsta makten, och två år förflöto
under partistrider och intriger, hvarefter E. 14 juli
1856 afgick ur ministären och ånyo drog sig tillbaka
till Logroño. Efter Isabellas fördrifvande (1868)
föreslogs han två gånger (i maj 1869 och i maj 1870)
i cortes till Spaniens konung, men han afböjde hvarje
sådant anbud. Under de senare åren af sin lefnad var
E. högaktad och uppburen af alla partier och stod på
vänskaplig fot både med konung Amadeo, presidenten
Castelar och Alfons XII. Han dog 10 jan. 1879 i staden
Logroño. Jfr Mariano, "La regencia de B. E." (1870).
E. W.
Esparto, Halfa, Alfa, bot., en växtfibcr,
som har stor användning till framställande af
gröfre väfnader, tåg, borstar, sandaler, papper
m. m. och erhålles ur de styfva och hårda bladen af 3
gräsarter, Stipa tenacissima (Macrochloa t.), Lygeum
spartum och Ampelodesmos tenax. De båda första äro
karaktärsväxter på stäpperna i Medelhafsområdet,
den sista förekommer i synnerhet i Algeriet
och användes i Italien till hattflätning. Se
vidare Beklädnadsväxter, sp. 1239, och Stipa.
G. L-m.
Espe. Se Espö.
Espedalen, en högt belägen sidodal till
Gudbrandsdalen i Norge, omsluter det långa
och smala Espedalsvattnet. I de omgifvande
fjällen, med en höjd af 1,200 m. ö. h., finnas
nickelgrufvor, hvilka tidtals bearbetats.
Y. N.
Espence [espa’s], Claude d’, fransk
teolog, f. 1511, d. 1571, valdes 1540 till
rektor för universitetet i Paris, bevistade
1560 ständerförsamlingen i Orléans och 1561
religionssamtalet i Poissy. Hans Œuvres (1619)
innefatta predikningar, hymner, kommentarer
öfver Paulus’ bref m. m. på latin samt åtskilliga
afhandlingar på franska.
Esper, Eugen Johann Christoph, tysk zoolog, f. 1742 i
Wunsiedel, d. 1810 som direktör för naturaliesamlingen
i Erlangen. Af hans flitiga, uteslutande
zoografiska produktion må framhållas Die europäischen
schmetterlinge (6 dlr, 1775-1805, ny uppl. 1829-39)
och Die pflanzenthiere (5 dlr, 1788 -1830, afslutad
af Hammer). L-e.
Esperanto (urspr, la lingvo internacia, "det
internationella språket") är ett s. k. konstgjordt
språk. Det har konstruerats i ändamål att såsom ett
neutralt, i alla afseenden oafhängigt språk erbjuda
ett lätt-tillgängligt meddelelsemedel, som kan sätta
en hvar i stånd att utan kunskap i en främmande
nations modersmål i tal och skrift göra sig förstådd
af dess medlemmar. Det är sålunda afsedt att vid
sidan af modersmålet vara allas andra litteratur-
och talspråk.
Esperantospråkets upphofsman är doktor Ludvig
Zamenhof (f. 15 dec. 1859 i Bialystok i västryska
guv. Grodno), praktiserande läkare i Warschau. Redan
1878 hade Zamenhof sitt språkförslag färdigt,
men det framlades först i en i juli 1887 på ryska,
polska, tyska, franska och engelska utgifven skrift,
som gaf en kort grammatik för "lingvo internacia"
jämte en lista öfver de viktigaste stamorden. Sitt
verkliga namn dolde författaren härvid och sedermera
några år framåt under pseudonymen Doktoro Esperanto
("doktorn, som hoppas"), hvaraf språket sedermera
fått namnet esperanto.
Esperanto har småningom vunnit stor
anslutning. 1888 bildades i Nürnberg den
första esperantoföreningen, och 1889 började
därifrån utgifvas den första tidningen på detta
språk. S. å. infördes språket i Sverige genom en
broschyr, "Dr Esperanto. Internationelt språk",
af G. Henriclundquist. 1891 bildades Uppsala
esperantoförening, hvilken under större delen
af 1890-talet intog en internationellt ledande
ställning. 1896-1901 utgafs i Uppsala tidningen
"Lingvo internacia". Efter världsutställningen i Paris
1900 har rörelsen skjutit starkare fart, särskildt
i Frankrike, och detta land har sedermera alltjämt
gått i spetsen för esperantopropagandan. 1905
samlades i Boulogne-sur-mer den första
esperantokongressen. Samtliga förhandlingar egde rum
uteslutande på esperanto, som därvid för första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>