Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har i nyaste tid fått ett särskildt namn:
konstvetenskap; dit räknas äfven undersökningen af
konstens ursprung och utveckling samt af det tekniska
förfarandet.
Estetiken är som vetenskap af ungt datum. Men i
filosofiens utvecklingshistoria möta oss då och
då teorier äfven om det sköna och konsten. Så
redan under antiken. Platon skilde skarpt mellan
idéerna, det sant varande, det absolut goda,
och de sköna företeelserna, hvilka blott voro
afbilder af de förra; glädjen vid det sköna
fattas af Platon såsom lusten, som frambringas vid
intryck af det proportionerliga och symmetriska. På
liknande sätt satte Aristoteles det sköna som den
harmoniska jämvikten mellan det för stora och det
för lilla. För öfrigt gaf Aristoteles konsten en vida
högre betydelse än Platon gjorde. Hvad dess ursprung
och väsen beträffar, ansåg Aristoteles konsten som
en efterbildning af naturen ("mimesis"). Denna
efterhärmningsteori var allmänt gällande under
antiken samt ända långt fram i nyare tider. Den
platonska idealismen upptogs och utbildades sedermera
äfven på det estetiska området, t. ex. af Plotinos
Dessa platonska och aristoteliska åsikter,
liksom af latinska tänkare, t. ex. Augustinus, gjorda
reflexioner om det sköna och konsten lefde kvar under
medeltiden. Själf frambragte icke denna tid någon
egentlig skönhetslära; så icke heller renässansen,
trots all sin skönhetskult. Först under 1700-talet
börja undersökningar om åtskilliga estetiska frågor
att framträda, i Frankrike t. ex. af Batteux och
Diderot, i England af Hutcheson, Burke m. fl. I Tyskland
framställde A. G. Baumgarten den sinnliga förnimmelsen
såsom estetikens föremål; den vore nämligen såsom
kunskap förvirrad och oklar, blott ett förstadium
till logikens klara förnuftskunskap, det sköna vore
"den sinnligt åskådade fullkomligheten". Emellertid
gaf han genom sin "Æsthetica"
(1750-58) vetenskapen dess namn. Sulzer, Mendelssohn
o. a. sökte att fastställa det specifika för
skönhetsförnimmelsen, som de företrädesvis räknade
till känslans, icke förståndets område. Och Lessing
gjorde skarpsinniga undersökningar om olika
konsters egenart och gränser. Men först Kant lade,
genom sin "Kritik der urtheilskraft" (1790), grunden
till en verkligt filosofisk betraktelse af det sköna
och inrymde däråt ett särskildt själfständigt område
bredvid förnuftets värld och viljans. Kant utgick från
det subjektiva intrycket af det sköna. Han fastställde
det estetiska omdömet såsom allmänt och nödvändigt,
fastän "utan begrepp"; vid intrycket af det sköna,
"som behagar i blotta föreställningen", har man
icke föreställning om ett bestämdt ändamål, det är
"intresselöst" behagande och skiljer sig därigenom
från det reala lifvet och de praktiska behofvens sfär.
Oaktadt Kant själf var föga bevandrad på konstens
område, blef hans skarpsinne dock epokgörande äfven
för estetikens utveckling (jfr H. Cohen, "Kants
Ästhetik", 1889, och V. Basch, "Essai sur 1’esthétique
de Kant", 1896). Gentemot den formalism och abstrakta
idealism, hvaråt Kant tenderat, då han t. ex. satte
den idétomma arabesken öfver människokroppens skönhet,
framhöll Herder det sköna såsom uttrycksfullt och
genom sitt innehåll sympativäckande. Schiller, som
utgick från Kant och i sin
betraktelse af det sköna framhöll den fria "lekande"
verksamheten ("lekdriften") såsom för det estetiska
tillståndet betecknande och satte såsom konstnärens
uppgift att "genom formen förinta stoffet",
erkände dock det sköna vara enhet af realt och
idealt, sinnlighet och förnuft och betonade, att
den krafternas fulländade lek, som utgör konstens
väsen, till slut åsyftar människolifvets harmoniska
utbildning, då det sköna ytterst blir det sedligas
bärare. Från Schillers estetiska uppfattning samt
från Goethes, som i flera fall sammanföll med
denna, utgingo romantikerna, A. W. Schlegel
m. fl., hvilka dock, under inflytande af Schellings
identitetsfilosofi och hans framställning af skönheten
såsom den högsta lifssfären, gingo till öfverdrift i
afseende på konstens särställning och konstnärens,
geniets, suveränitet, som ställde honom öfver
moraliska och sociala begrepp (den konstnärliga
"ironien"). Den förnämste estetikern ur romantikens
skola blef Solger (d. 1819); för honom är det
sköna idéns förverkligande i en sinnlig företeelse
(symbol). Viktiga bidrag till de estetiska frågornas
lösning lämnades också af Jean Paul (Richter) och
Schleiermacher.
Från 1800-talets början utvecklades en liflig
verksamhet på estetikens område i samband med
framträdandet af de stora idealistiska systemen
inom filosofien; och detta århundrades förra del
blef den spekulativa estetikens blomstringstid. Det
gällde nu framför allt att begripa det sköna såsom
en sida af det absoluta; metafysiken blef det första
i den estetiska undersökningen. I spetsen för denna
spekulativa estetik gick Hegel, hvilken utförde ett
fullständigt genomarbetadt estetiskt system, bildande
dialektiskt en logisk utvecklingskedja. Konstverket
blir den högre subjektivt-objektiva enheten af
det sköna i naturen och det sköna i fantasien;
i konsternas serie står poesien högst såsom både
subjektiv och objektiv och såsom arbetande utan
sinnligt materiel. I Hegels anda bearbetades det
estetiska området mer eller mindre fullständigt och
med mer eller mindre själfständiga uppslag eller
afvikelser af Weisse, <sp>Fr. Th. Vischer<sp>, Ruge,
Eckardt, (jfr Solander, "Den teistiska estetiken i
Tyskland", 1866; från Eckardt är öfversatt "Theismen
såsom esthetikens grund i motsats mot pantheismen",
1870), Zeising, Carriere, Köstlin, M. J. Monrad
("Ästhetik", 1889-90). Det väldigaste arbetet utfördes
af Vischer, hvars system (1846-57) imponerar
icke blott på grund af den enhetliga genombildningen
och den skarpsinniga undersökningen, utan ock genom
det fina omdömet och den vida kringsyntheten på
litteraturens och konstens områden. Kärnpunkten är
också hos Vischer uppfattningen af det sköna såsom
enhet af idé och bild, "den till gestalt helt och
hållet vordna idén".
En afvikande ståndpunkt intogs af Schopenhauer,
som utgick från formen som uttryck (för
den transcendentala idén). Och på den hegelska
innehållsestetiken gjordes angrepp från Herbarts
skola, särskildt af R. Zimmermann, som sökte att
grunda läran om det sköna på formella bestämningar
(jfr E. Petrinis "Framställning och kritik", 1889). -
I viss mån besläktad med den herbartska riktningen
blef på detta område den boströmska filosofien i
Sverige. Här hade redan under föregående sekel en
själfständig konstlära framträdt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
