Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Etik (af grek. ethikos, som har afseende på sederna,
sedlig), vetenskapen om sedligheten. Sedlighet är af
människan ovillkorligen fordrad. Såsom ovillkorlig
innebär denna fordran själf något absolut och hänvisar
direkt på en absolut verklighet, från hvilken den
utgår. Till följd däraf blir etiken en filosofisk
vetenskap. Men vidare är sedligheten, just såsom
fordrad, en bestämning hos den fria viljan, något,
som bör vara, ehuru det icke alltid är. Till följd
däraf tillhör etiken den praktiska filosofien. I denna
sin egenskap är den närmast sidoordnad med rätts-
och religionsfilosofien. Dess objekt skiljer sig ifrån
dessa vetenskapers först och främst därigenom, att den
sedliga viljans verksamhet är riktad på människans
sinnliga eller naturliga krafter, under det rätten
och religionen bestämma, yttre och inre förhållanden
emellan människan och andra personer, just såsom
personer. Man kan därför säga, att sedligheten är
den ordning, som människan i och genom sin vilja bör
bringa till stånd i sin sinnlighet, rätt och religion
åter det rätta förhållandet emellan henne och andra
personer såsom sådana. Väl har sedligheten äfven
afseende på människans förhållanden till andra;
men dessa förhållanden, såvidt de i egentlig mening
bestämmas af sedligheten, hänföra sig icke direkt
till det personliga lifvet, utan ha sin grund
närmast i gemensamheten inom själfva sinnligheten,
hvilken gemensamhet yttrar sig däri, att de sinnliga
krafterna drifva till samlif och samverkan med andra
människor (naturförhållanden mellan människor). Men
den nämnda olikheten i material eller verksamhetssfär
hänvisar på en olikhet i själfva den förpliktande
principen. Den sedliga förpliktelsen utgår från
människans eget sanna väsen; sedligheten kräfver,
att människan af aktning för sig själf underordnar
sin lägre, sinnliga sida under det högre, som
finnes hos henne. Den rättsliga och religiösa
däremot har sin grund i högre enheter, i hvilka
människan ingår (samhället och gudomligheten). -
Denna etikens själfständiga ställning gentemot öfriga
praktisk-filosofiska vetenskaper innebär dock ej
isolering. Fastmer förefinnes ett innerligt organiskt
samband emellan henne och dessa. Detta samband har
sin grund dels i det nära sammanhanget emellan de
tre nämnda materialen eller verksamhetssfärerna,
hvilket vållar, att man t. ex. ej kan rätt ordna
sina egna sinnliga krafter, utan att taga hänsyn
jämväl till sina personliga förhållanden till andra,
dels och förnämligast i det strängt organiska
sambandet emellan själfva förpliktelsegrunderna
eller de förpliktande principerna. Människan,
just till sitt sanna väsen betraktad, är nämligen
bestämd att vara medlem i samhället. I sin sanning
betraktade, äro, just till följd af nämnda samband,
sedlighet, rätt och religion samma sak, sedd från
olika sidor. De äro detta genom att utgöra organiska
moment i samma lif hos människan, hvilket lif af den,
som intager en rationell ståndpunkt, kan betecknas
såsom människans förnuftiga viljelif. Det är också
omöjligt för människan att lefva den ena formen af
detta lif utan den andra, hvilket dock ej hindrar,
att hos olika individer den ena eller andra sidan
kan företrädesvis framträda. - Föreställer man sig
en moral, fullständigt isolerad från religionen och
rätten, så får denna icke ett sedligt, utan ett rent
osedligt skaplynne. Men fastän sedlighetens
fullständiga emancipation från rätt och religion
innebär själfva sedlighetens upphäfvande, så kunna
dock, utan att denna konsekvens genast framträder i
lif och lära, mer eller mindre genomförda tendenser
åt detta håll förspörjas. Så föreställde sig
stoikerna den vise såsom sig själf nog och i behof
af hvarken gudar eller fädernesland; så sökte de
ock frikalla honom från plikter mot medmänniskor och
samhälle. Sådana försök leda dock till mångfaldiga
missriktningar inom själfva etiken. Såsom irreligiös
kännetecknas en sådan moral af egenrättfärdighet
och saknar ett i egentlig mening personligt
lifsinnehåll. Det mänskliga förnuftet är ett ändligt
förnuft och kan icke framträda såsom ovillkorligen
fordrande, såvida det icke fattas såsom ett moment
i själfva det absoluta förnuftet. Emanciperadt från
samfundsordningens seder och rättsnormer, erhåller
människans handlingssätt själfsvåldets prägel.
De allra allmännaste förutsättningarna för antagandet
af sedlighetens, följaktligen ock etikens möjlighet
kunna i korthet angifvas såsom fasthållandet och
det vetenskapliga rättfärdigandet af 1. att människan
öfver hufvud är ett efter medvetna ändamål verkande,
följaktligen ock organiskt väsen, hvadan naturligtvis
någon ändamålsenlighet i världen i allmänhet måste
antagas, 2. att människan, åtminstone i någon
mening, kan bestämma sig efter olika för henne
gifna ändamål samt ändtligen 3. att verksamhetens
fortgång i en af dessa riktningar kan, såsom
innebärande förverkligandet af människans högsta
goda, oafvisligen kräfvas af henne. - Ett närmare
utförande af etiken måste blifva en karakteristik
af sedligheten ur alla de synpunkter, från hvilka
den till följd af sitt begrepp måste betraktas,
såvida denna betraktelse skall kunna göra anspråk
på fullständighet och undvika de ensidigheter,
till hvilka förbiseendet af någon väsentlig synpunkt
leder. Följande äro de viktigaste: 1. Sedligheten är
verksamhet och utveckling. En verksamhet kan betraktas
dels med afseende på själfva det verksamma väsendet
såsom verksamt (förmågan, den sedliga viljan), dels
med afseende på de särskilda verksamhetsyttringarna
(funktionerna, viljeyttringarna). Den sedliga viljan
är själf den sedliga verksamhetens grund, ty endast i
och genom sedlig vilja kommer sedlig verksamhet till
stånd, men något annat än sedlig vilja tarfvas ej för
denna. Den är vidare den norm eller lag, som leder
den sedliga verksamheten, och det ändamål, hvartill
denna verksamhet syftar. Någon yttre, för viljans
eget väsen främmande ledning kan viljan såsom sedlig
ej emottaga och har icke sin betydelse såsom medel
för något annat, utan är själf sitt eget ändamål. Den
sedliga verksamhetens grund är den sedliga viljan
därigenom, att den konstant väljer med sedlighetens
kraf öfverensstämmande bestämningsgrunder (den kallas
då sedlig karaktär); den sedliga verksamhetens lag är
den, såvidt den normerar människans handlingssätt
(den kallas då sedelag). Tänkt ändtligen i sin
fulla verklighet, såvidt denna är resultat af
sedligt arbete, är den den sedliga verksamhetens
ändamål och benämnes det sedligt goda. Funktionen,
såvidt den hänföres till den sedliga karaktären
och betraktas såsom dennas yttring, benämnes dygd,
hvilken är viljans riktning på sedlighetens idé;
såsom af sedelagen fordrad handling kallas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
