Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eucyklisk - Eude, Jean Louis Adolphe - Eudebe - Eudemonism - Eudemonistisk - Eudes - Eudes, Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
acykliska, hvilkas alla blad äro spiralställda.
. G. L-m.
Eude [öd], Jean Louis Adolphe, fransk skulptör,
f. 1818, d. 1889, lärjunge af David d’Angers, sände
många arbeten till Salongen. Sådana voro byst af
ett barn, Omfale, marmorstaty (Louvres gård, 1859),
Mozart, byst (Musikkonservatoriet, 1864), Mercurius
(parken i S:t Cloud, 1866), Trossulus, sprätt från
romerska dekadansen (1872), Flicka med fåglar (1881)
samt en mängd byster.
Eudebe, ett mexikanskt språk. Se Heve.
EudemonIsm (af grek. eu, väl, och daimon, ande),
filos., den etiska åsikt, enligt hvilken det sedliga
motivet och därmed ock det högsta goda för människan
är till sin art och sitt innehåll sinnligt, och det
sedliga lifvet följaktligen, såsom en form af det
sinnliga lifvet, endast formellt, men ej till sitt
innehåll är skildt från det osedliga. Någon egentlig
skillnad emellan rätt och orätt kan i följd däraf på
denna ståndpunkt ej fasthållas och genomföras, utan
blott en skillnad emellan klokt och oklokt. Dygden
blir här en färdighet eller skicklighet att vinna
sinnlig lycksalighet; plikten den handling, som
kräfves för detta ändamål. Båda kan till följd däraf
ej tillerkännas annan betydelse än den att vara medel
för ett mer eller mindre yttre godt, och de förlora
följaktligen allt värde i och för sig själfva. Det
goda verket eller sedlighetens ändamål blir tydligen
sinnlig lycksalighet; men enär denna å den ena sidan
kan vinnas äfven utan sedlig verksamhet och å den
andra, icke med säkerhet kan genom sådan verksamhet
förvärfvas, utan äfven förutsätter yttre lyckliga
omständigheter, så visar sig detta ändamål stå i ett
tillfälligt förhållande till det sedliga lifvet. -
Religionen förlorar enligt eudemonismen all betydelse,
eller ock fattas Gud antingen blott såsom ett för
människan behöfligt ideal af den lycksalighet hon
icke själf fullständigt kan vinna eller ock såsom
ett mäktigt väsen, hvilket, om människan lyder dess
befallningar, skall i detta eller ett kommande lif
skänka henne sinnliga belöningar, men i annat fall
tillfoga henne sinnligt lidande. Till eudemonismen
måste vi nämligen äfven räkna den åsikt, som väl
förlägger det högsta goda bortom jordelifvets gränser,
men fattar äfven det kommande lifvet såsom sinnligt
och sålunda helt enkelt som en fortsättning af det
timliga. - Eudemonismen har historiskt framträdt
i en mångfald af olika former, som bero dels på de
olika moment i det sinnligt goda, hvilka man gifvit
företrädet, dels på det sätt, hvarpå man tänkt sig,
att detta goda skulle vinnas. Dessa former kunna
emellertid återföras till tvenne hufvudarter,
nämligen lägre eudemonism l. hedonism, enligt
hvilken det högsta goda anses vara den enskilda
sinnliga njutningen eller summan af sådana,
och högre eudemonism l. praktisk intellektualism,
enligt hvilken det högsta goda förlägges till någon
abstrakt form hos det sinnliga lifvet. Den förra kan
antingen gifva företrädet åt de idiopatiska eller
rent egoistiska begären, företrädesvis de kroppsliga
eller rent djuriska (t. ex. cyrenaikerna, den franska
encyklopedismen), eller ock mer eller mindre afgjordt
åt de naturliga tendenserna hos människan till sympati
och välvilja, hvilkas sinnliga
natur bland annat röjer sig däri, att de, om än i
mindre utbildad form, förefinnas äfven hos djuren
(Annikeris, de skotske moralfilosoferna). Till den
lägre eudemonismen måste hänföras äfven den åsikt, som
sätter lifvets högsta goda i det sinneslugn och den
ro, som vinnas genom ett såvidt möjligt fullständigt
aflägsnande af alla öfver det naturliga måttet
stigande begär och ett måttligt tillfredsställande
af de öfriga (epikureism). - Den högre eudemonismen
har dels en negativ form, enligt hvilken det
högsta goda är befrielsen från allt innehåll i
det sinnliga lifvet utöfver de rena naturbehofven
(cynikerna, J. J. Rousseau), dels en positiv form,
enligt hvilken det högsta goda sökes i det fullaste
jämnmått mellan alla krafter och ett genom detta
uppkommet, välordnadt sinnligt lif (Aristoteles). Dit
måste ock de åsikter hänföras, hvilka mer eller mindre
afgjordt identifiera det sedliga lifvet med lifvet i
det empiriska samhället (Hegel m. fl.) eller fatta det
under den allmänna formens fullkomlighet, hvilken, då
den ej närmare bestämmes eller uttryckligen angifves
såsom osinnlig, lätt nedsjunker till betydelsen af
sinnlig fullkomlighet (Wolff). - Huru omöjligt det i
själfva verket är att med anspråk på allmängiltighet
skänka företrädet åt någon af de nu nämnda formerna
af det sinnliga lifvet eller åt någon annan sådan
inses lätt, om man besinnar, att alltefter olika
individuella förhållanden än den ena än den andra kan
anses företrädesvis tillfredsställande och att det
äfven efter allmänt föreställningssätt måste anses
såsom en "smaksak" att afgöra detta. Då emellertid
eudemonismen vill på ett allmängiltigt sätt göra
detta, så kan dess uppfattning af det sinnliga lifvet
ej fritagas från betänklig ensidighet. - Såsom etisk
åsikt kämpar eudemonismen med den oöfvervinneliga
svårigheten att ej kunna anvisa människan ett
godt, hvilket, såsom rent inre, med hennes sanna
väsen öfverensstämmande, är ett varaktigt, rent
och fullständigt godt och som därigenom kan skänka
henne full tillfredsställelse. Såsom något mer eller
mindre yttre kan det sinnligt goda ej med säkerhet
vinnas genom den goda viljan allena, och, engång
vunnet, kan det, utan denna viljas förändring,
åter förloras. Och då tillfredsställandet af det
ena sinnliga behofvet ofta kräfver, att ett annat
sinnligt behof lämnas otillfredsställdt, så kan ej
heller det sinnliga lifvet skänka människan den frid,
efter hvilken hon innerst längtar. Lämnadt utan
högre ledning, blir fasthellre detta lif städse en
kastning eller jämkning mellan ytterligheter, hvilka,
om människan hängåfve sig åt någon af dem, skulle
leda till den snara förstöringen af samma lif. Just
i dessa svårigheter röjer sig hos människan behofvet
af ett godt, som till själfva sin art är skildt från
det sinnliga, och, då intet behof kan finnas, hvars
tillfredsställelse vore rent af stridande mot den
varelses natur, som har detta behof, så visar redan
detta möjligheten af en sådan tillfredsställelse.
L. H. A.*
Éudemonistisk (se Eudemonism), som hör till eller
stöder sig på den sinnliga lycksalighetsläran.
Eudes [öd], frankiska furstar. Se Eudo.
Eudes [öd], Jean, fransk präst, f. 1601, d. 1681,
slöt sig 1626 till de franske oratorianerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
