Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1037-1038 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eugen, Napoleon Nikolaus - Eugen, Frans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

monumentalt dekorativa hållningen med dess starka
framhäfvande af stämningens helhet liksom af
landskapets karakteriserande linjer betonar på
ett lyckligt sätt det poetiska eller musikaliska
stämningsinnehållet. Omedelbart känd och sympatisk, är
prins E:s konst lätt tillgänglig och lätt förstådd,
på samma gång som den är fullt själfständig,
personlig och äkta. "Svenska landskap", 30
afbildningar i färgtryck, utkommo 1905. Våren
1907 föranstaltade han jämte några andra svenska
konstnärer en separatutställning i Berlin och andra
städer i Tyskland. - Prins E. är sedan 1889 förste
hedersledamot af Akad. f. de fria konsterna. Vid
konstutställningarna i Göteborg 1891 och 1896 var han
hederspresident, och inom konstafdelningen af 1897
års utställning i Stockholm var han ordförande. Vid
Linnéfesten 1907 blef han filos. hedersdoktor
vid Uppsala universitet. Lifligt intresserad
af nutidens samhällsfrågor har prins E. tagit
verksam del i folkbildningsarbetet. Sedan de första
sommarkurserna i Stockholm (1902) är han ordf. i
den kommitté, som anordnar dylika kurser, hvarjämte
han såsom hedersordf. i Folkbildningsförbundet
gjort en gagnande insats i de sträfvanden,
som gå ut på att göra den andliga kulturen
tillgänglig för allt vidare kretsar af vårt folk.
K. W-n. G-g N.


Eugen [-Jen], Frans (fr. François Eugène), prins
af Savojen-Carignan, österrikisk’ fältmarskalk,
en af världens störste härförare, f. 18 okt. 1663
i Paris, var yngste son af prins Eugène Maurice af
Savojen-Carignan och Olympia Mancini. Han bestämdes,
till följd af sin svaga kroppsbyggnad, för det
andliga ståndet och var redan vid sju års ålder
till namnet abbé, men hela hans håg dref honom in
på krigarbanan. Sedan han förgäfves anhållit om
anställning i Ludvig XIV:s här, begaf han sig till
Österrike, där han anställdes såsom officer vid den
mot turkarna 1683 opererande armén. Under fälttåget
utmärkte sig E. så, att han efter ett halft år
blef öfverste och chef för ett dragonregemente,
som ännu bär hans namn, 1686 generalmajor och
1688 fältmarskalklöjtnant. E., som 1693 utnämndes
till fältmarskalk, deltog 1690-96 i kriget mot
fransmännen i Italien, men kallades till en mera
själfständig verksamhet, då han 1697 fick befälet
mot turkarna. Redan s. å. vann han den lysande segern
vid Zenta, hvilken bröt turkarnas makt i Ungern och
ledde till freden i Karlowitz (1699). Vid spanska
tronföljdskrigets utbrott fick E. befälet i Italien,
där han under fälttågen 1701-02 och 1705-06 med en
här, som var fiendens underlägsen, genom väl uppgjorda
och skickligt utförda anfallsrörelser fäste segern
vid Österrikes fanor. Fransmännen under Catinat hade
1701 besatt vägen från Tyrolen till Italien ö. om
Garda-sjön. E. bröt sig då en ny väg öfver bergen
ö. om Adige, framkom efter en ytterst ansträngande
marsch, fienden ovetande, till Verona, öfvergick
Adige, vid
Castelbaldo, i fiendens högra flank och besegrade en del
af hans trupper vid Carpi (9 juli). Under det att
fransmännen drogo sig tillbaka bakom floden Oglio,
kringgick E. deras vänstra flank och tog ställning vid
Chiari. Villeroi, som efterträdt Catinat i befälet,
anföll österrikarna vid sistnämnda ställe, men blef
slagen (1 sept.). 1702 års fälttåg är märkvärdigt
för den skicklighet, som E. utvecklade, då han,
nästan fullkomligt afskuren från all förbindelse
med hemlandet, höll sig mot öfverlägsna fiender uti
Italien. Efter fälttågets slut kallades han till Wien,
där han blef president i hofkrigsrådet. 1704 förde
han en armé i Tyskland och hade hufvudsakliga äran
af segern vid Höchstädt s. å. I 1706 års fälttåg
skar E. en af sina skönaste lagrar genom den hastiga
marschen till Turin och det lyckokrönta anfallet på
den öfverlägsna franska armé, som belägrade nämnda
stad. Denna seger beredde honom möjlighet att 1707
infalla i Dauphiné och Provence. Från 1708 till 1713
stod E. i spetsen för de österrikiska arméerna i
Nederländerna, där han till 1711 kämpade i förening
med Marlborough. Där bar hans krigföring en annan
prägel än i Ungern och Italien. Han visade sig där
såsom ett barn af sin tid, utförde inga djärfva
rörelser, utan inskränkte sig till belägringar
och skyddande af förbindelserna, enligt den tidens
sed. Han tvangs därtill af yttre omständigheter,
såsom föreskrifter från högre ort, oenighet mellan
befälhafvarna, arméernas brokiga sammansättning och de
nederländske kommissariernas omedgörlighet. Motgångar
(nederlaget vid Denain 1712) uteblefvo icke
heller. E. skördade emellertid nya lagrar i det
lysande fälttåget mot turkarna 1716- 18, där hans
segrar vid Peterwardein (1716) och vid Belgrad
(1717) ledde till den för Österrike ärofulla freden
i Pozarevac (1718). Under polska tronföljdskriget
(1733-38) förde E. 1734-35 befälet öfver riksarmén
vid Rhen, där kriget dock, af politiska skäl, bedrefs
ytterst lamt. Han dog 21 april 1736 i Wien och begrofs
i Stefansdomen, där en minnesvård af marmor är rest
öfver Österrikes störste härförare. Minnesvårdar öfver
honom ha rests i Wien (af Fernkorn) och Turin. (De
under E:s namn af Sartori i 7 bd 1812 utgifna
politiska skrifterna äro understuckna.) Militärische
korrespondenz des prinzen E. utgafs 1848 i 2 bd af
Heller. - E. var en rikt utrustad personlighet och
utmärkte sig både såsom organisatör, härförare och
etatsman. Han ådagalade i striderna ovanlig personlig
tapperhet, stort skarpsinne, viljekraft och förmåga
att reda sig i svåra belägenheter. På grund af dessa
egenskaper kunde han till en del frigöra sig från
sin tids trångbröstade åsikter om krigföring och
företaga hastiga och afgörande rörelser. Han fordrade
mycket af sina soldater, men var därjämte mån om
deras välbefinnande och därför af dem synnerligen
afhållen. E. hade en stor, ädel karaktär och afskydde
allt slags kryperi. Så t. ex. uttalade han flera
gånger inför kejsaren sitt missnöje med det sätt,
på hvilket hofkrigsrådet skötte arméerna och
krigsledningen. Han utmärkte sig genom stor bildning
samt kärlek för vetenskap och konst och var en vän af
tankefriheten. E. var sluten och tystlåten, berömde
blott synnerligen stora förtjänster, behandlade sina
personliga fiender storsinnadt och hade en ovanlig
förmåga att utforska människor. - Af österrikiska
generalstaben utgafs 1877-93 i 20 delar ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>