Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växa upp till träd. I motsats till detta verkligen
milda och tempererade öklimat står större delen af
E:s fastland, som trots sin ofta stränga vinterköld
är vida gynnsammare för odling af säd och frukter,
enär sommarvärmen där är både högre och långvarigare
än på nyssnämnda kuster och öar. Temperaturen i
E. ändras icke blott från dag till dag, utan också
från ort till ort, och i synnerhet på två ställen
är sistnämnda ändring särdeles hastig under vintern,
nämligen på Skandinaviska halföns och Balkanhalföns
västkust. På Norges västkust sjunker årets normala
temperaturminimum endast till -10°, men i det inre af
halfön till -40°, på Balkanhalfön är nämnda temperatur
0° vid Adriatiska hafvets kust, men -20° några mil in
uti landet, och under den stränga vintern 1893, då
temperaturen vid kusten i Dalmatien sjönk till -5°,
nedgick den ända till -30° redan 20 km. därifrån in
uti landet. På dessa två kuster visar sig motsatsen
mellan det varma hafvet och det genom vinterlig
utstrålning starkt afkylda landet mera utpräglad
än kanske på något annat ställe af jordytan. E:s
medeltemperatur under jan. och juli åskådliggöres
af kartan. Januarikartans isotermer (se förklaringen
å kartbladet) visa, huru temperaturen aftager från
E:s nordöstra hörn, där den är -22°, mot s. och
v. Isotermen för -10° går från Kaspiska hafvet mot
n. v. till Petersburg och vidare till Haparanda,
hvarifrån den i en åt v., n. och ö. böjd båge omsluter
en del af Lappland. Där ligger v. om Kolahalfön
ett olikt köldområde, i hvars midt temperaturen
nedgår under -16°. En annan, mindre dylik köldö
finna vi i mellersta Skandinavien, Härjedalen,
nordligaste Dalarna och angränsande delar af Norge,
hvarest temperaturen sjunker till -10°. Vidare se
vi, att 0-gradsisotermen löper från Kaspiska hafvet
västerut öfver Svarta hafvet samt Balkanhalfön och
därifrån genom Österrike och Tyskland till Danmark
i en alltmera nordlig riktning, hvarefter den böjer
sig mot s. och ö. inåt södra Östersjön samt åter mot
v. och följer först Sveriges och sedan Norges södra
och västra kust ända upp till Ishafvet. Sålunda
ser man, att Lofoten n. om polcirkeln har samma
januaritemperatur som Bulgariens hufvudstad Sofia
vid 42 2/3° n. br. Först vid 71° n. br. böjer sig
0-gradsisotermen om och går mot v. s. v. till Islands
sydkust. Härigenom åskådliggöres, huru en bred
tunga af varm luft sträcker sig från hafvet v. om
Brittiska öarna mot n. ö. upp till Ishafvet. Det är
den atlantiska Golfströmsdriftens varma vatten, som
förorsakar denna uppvärmning af luften mellan Island
och Norge, hvilken beräknas uppgå till icke mindre
än 27° C. öfver medeltalet för breddgraden. Äfven
Östersjöns värmande inflytande framgår tydligt ur
isotermernas därstädes tunglikt böjda form. I s. och
v. om 0-gradsisotermen är medeltemperaturen under
jan. öfver fryspunkten, och öfver Medelhafvet,
sydligaste och västra delen af Iberiska halfön
samt Atlanten v. om Frankrike och Irland finna
vi 10-gradsisotermen. I Medelhafvet stiger
temperaturen t. o. m. upp till +12°. Jämföra vi nu
medeltemperaturerna för jan. enligt denna karta med de
nyss anförda normala minimitemperaturerna för samma
trakt, få vi en föreställning om temperaturens stora
föränderlighet. Madrid har t. ex. en medeltemperatur
af +8° i jan., men ett normalt årsminimum af -7°;
däremot ha de ställen af Medelhafvet och Atlanten,
öfver hvilka samma 8-gradsisoterm löper, icke
en så föränderlig temperatur. På samma sätt
har 0-gradsisotermen en helt olika betydelse för
Balkanhalfön och Norges västkust. - Isotermkartan för
juli visar för hela E., undantagandes ett litet område
kring Hvita hafvet, en medeltemperatur af mer än +10°
C. Temperaturen tilltager tämligen regelbundet från
n. mot s. och från kusterna inåt landet. Isotermen
för +20° löper öfver mellersta E. genom Moskva, Prag
och Paris samt med en böjning åt s. längs franska
och spanska kusten; högsta temperaturen, öfver +28°,
finna vi i det inre af Spanien. Vid en jämförelse
mellan temperaturfördelningen under jan. och juli ser
man tydligt hafvets värmande inflytande om vintern
och kylande om sommaren, något som synnerligen
tydligt framträder kring Skandinaviska och Pyreneiska
halföarna samt Svarta och Hvita hafven. Temperaturen
å ifrågavarande kartor är reducerad till hafsytan
under antagande, att temperaturen stiger 1° C. vid en
minskning af höjden med 200 m., hvilket bör ihågkommas
vid jämförelse mellan temperaturen enligt isotermerna
och enligt direkta iakttagelser.
Endast genom ett närmare studium af temperaturens
dagliga och årliga förändring på olika orter och
varaktigheten af de olika temperaturerna får man
en fullt riktig uppfattning af klimatet. Här
må påpekas, att den varma årstiden blir allt
längre och den kalla årstiden allt kortare, ju
mer man flyttar sig från n. mot s. För hela den
tempererade zonen brukar man antaga fyra årstider,
nämligen vinter (dec.-febr.), vår (mars-maj), sommar
(juni -aug.) samt höst (sept.-nov.). Men om dessa
årstider sättas i samband med temperaturen, finner
man dem vara af helt olika natur på olika orter,
nämligen så, att den varma årstiden är mycket kort
och den kalla mycket lång i norra E., men tvärtom i
södra, under det att skillnaden i värmegrad är vida
mindre utpräglad än skillnaden i årstidernas längd,
i synnerhet under sommaren. Om man däremot betraktar
skillnaden mellan det maritima och kontinentala
klimatet på ungefär samma breddgrad, finner man den
mest utpräglade skillnaden ligga i temperaturernas,
i synnerhet extremernas olikhet, i det att sjöklimatet
utmärkes af sval sommar och mild vinter, landklimatet
af varm sommar och kall vinter, medan årstidernas
längd visar endast liten olikhet.
En orts klimat bestämmes icke blott af dess eget
geografiska läge, utan också af omgifningens, i det
att vindarna föra med sig värme eller köld, torr eller
fuktig luft från vidt aflägsna trakter. Vindarna
åter bestämmas af lufttryckets fördelning. Enligt
mekanikens lagar måste nämligen luften röra sig från
det högre eller större trycket till det lägre eller
svagare på samma höjd öfver hafvet, men på grund af
jordrotationen afvika åt höger på norra halfklotet
och åt vänster på det södra. Står man med ryggen mot
vinden, så har man alltså på norra halfklotet det
högsta lufttrycket till höger och något bakom sig,
det lägsta till vänster och något framför sig. Med
hjälp af denna regel kan man lätt inse betydelsen
af de två bifogade kartorna öfver medellufttrycket i
E. under jan. och juli. På januarikartan se vi lågt
lufttryck i n. v., det lägsta, 750 mm., vid Island,
och högt i s. ö.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
