Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bomullsplantan på Balkanhalfön. Bland nyttiga
eröfringar från andra länders växtvärld må nämnas
Douglas-tallen och Weymouth-tallen från Nord-Amerika
och australiska gummiträdet (Eucalyptus globulus),
med hvilket omfattande försök ha blifvit anställda
i södra E. (G. L-m.)
Djurriket har till stor del förlorat sin
ursprungliga karaktär genom den långt framskridna
kulturen. Utmärkande för norden äro dock ännu renen
(både i vildt tillstånd och som tamdjur), sälarna,
hvaldjuren och de många simfåglarna. Älgen har sitt
tillhåll i Ryssland, Öst-Preussen och på Skandinaviska
halfön, bison påträffas ännu i Bialowiez-skogen i
Litauen och i norra Kaukasus, stenbocken och gemsen
i södra och mellersta Europas otillgängligaste
bergstrakter, muflon, som antages vara stamdjuret
till vårt tama får, på Sardinien samt en ap-art bland
Gibraltars klippor. Af roffåglar bebo örnar, falkar
och många arter af ugglor bergs- och skogstrakterna i
norra E.; i södern lefva gamar. I allmänhet kunna E:s
fåglar icke i färgprakt tafla med dem, som förekomma
i den heta zonen. Reptilerna äro icke talrika, och få
af dem utmärka sig genom storlek eller giftighet. Mot
s. växer deras antal. Sköldpaddor äro mest hemma
i Medelhafstrakterna.
Fisket, såväl i hafvet som i floderna, är af mycket
stor betydelse. Medelhafvet lämnar tonfisk och
sardeller; sill- och torskfångsten i Nordsjön och
vid Lofoten bildar viktiga näringar för nordvästra
E., där äfven på åtskilliga ställen ett gifvande
laxfiske drifves. I Volga och Kaspiska hafvet
fångas stör i riklig mängd. Korallfisket idkas
förnämligast i Medelhafvet; af hafssvampar lämnar
hafvet utanför Mindre Asiens kuster de finaste
sorterna. - Silkesodlingen, som från Orienten
öfverflyttats till europeisk mark, har sitt hufvudsäte
i Italien, Spanien och södra Frankrike. De härjningar
tropikernas länder stundom lida af insektvärlden
äro i det hela taget okända för vår världsdel. -
Husdjuren förtjäna framför allt uppmärksamhet. På
deras utbildning och förädling har människan nedlagt
mycket arbete och lyckats framställa en mängd raser,
utmärkta genom olika företräden. Af får har Spanien
den finulliga merinosrasen. Geten är mest hemma i
bergstrakterna i södra E., svinet hålles i största
antal i Syd-Europa. Af hästen har nästan hvarje
land någon för detsamma utmärkande ras. De förr på
den ryska stäppen lefvande vilda hästarna äro sedan
1876 utrotade. I södra E. nyttjas åsnan mest som
dragdjur, mulåsnan till ridt. I Spanien och Italien
har dromedaren acklimatiserats. Af nötboskap äro de
holländska, tyska och engelska raserna mest bekanta.
(L-e.)
Befolkning. Den förhistoriska forskningen har
uppvisat, att människan bott i E. åtminstone sedan
diluvialtiden. Hon fanns här under istiden samtidigt
med mammutdjuret och den ullhåriga noshörningen. Men
af hvad ras dessa vår världsdels äldsta invånare
voro, är ännu icke afgjordt, liksom vi ej heller
kunna besvara den frågan, hvarifrån de kommit. Det är
likaledes icke möjligt att säga, huruvida de alldeles
utrotats af senare framträngande folkraser eller om
de gått upp i dessa och fortlefva i dem. Däremot
kan man ifrån den historiska tidens början urskilja
flera olika raser, som genom sin fördelning öfver
kontinenten visa, att de efter
hvarandra intagit de boplatser, som de en gång
egt. Till de äldsta af dessa räknar man ett flertal
icke-ariska folk, som i etniskt och språkligt
hänseende voro olika med de efter dem följande
arierna och hvilka en gång innehaft vidsträckta
områden, men som dock icke äro att uppfatta som
dessa områdens urinvånare. Sådana äro ibererna i
Spanien, Gallien och möjligen Storbritannien, till
hvilka möjligen ock hörde de italienska öarnas folk,
sarder och sikaner. Ibererna anses ha invandrat från
Afrika och varit hamiter (eller rent af negrer ?);
såsom en kvarlefva af dem betraktas baskerna. Sedan de
norrifrån kommande ariske kelterna inträngt på spanska
halfön, uppstod redan i forntiden en blandning mellan
dessa båda folk, så att romarna ej längre skilde
mellan dem, utan kallade dem keltiberer. Rörande
räterna, i Öst-Alperna, och etruskerna, i mellersta
och norra Italien, har forskningen ej kommit till full
klarhet. Om det forntida folket ligurerna, som bebodde
Väst-Alperna och deras omgifningar, äfven Corsica, har
nyligen den åsikten framställts, att de voro arier. Af
de ariska (indoeuropeiska) folken, som under historisk
tid behärskat större delen af Europa och skapat dess
kultur, ryckte först kelter, därpå germaner och
slaver fram österifrån. Därför har man länge sökt
ariernas urhem i Asien, ehuru numera den åsikten
alltmer vinner terräng, att de uppstått i östra och
mellersta E. samt att den blonda typen utbildats vid
Östersjöns stränder. - I början af den historiska
tiden finna vi följande ariska folk i sydöstra E.:
italikerna, ur hvilka senare det romerska folket
utbildade sig, i större delen af Italien; illyrierna,
förfäderna till nutidens albaneser, i västra delen
af Balkanhalfön och delar af Italien; grekerna i
Hellas; tracierna i östra delen af Balkanhalfön
samt de med dem nära besläktade geterna och dacerna
i Rumänien och Ungern samt slutligen skyterna,
sedan efterträdda af sarmaterna (förmodligen iranska
stammar) i södra Ryssland. Sålunda sönderföll E. då i
en östlig rent arisk och i en västlig keltisk-iberisk
del. Därtill kommo semitiska (kartagiska) kolonier
i södra Spanien, på Sicilien och Sardinien. Kelterna
bebodde icke blott Spanien, där de voro blandade med
ibererna, Gallien och Brittiska öarna, utan äfven
Poslätten och Alperna ända till Ungerska slätten
samt inträngde i historisk tid på Balkanhalfön,
ja ända in i Mindre Asien (galaterna). Men deras
land blef sedan till största delen ockuperadt af
romarna, och de antoge dessas språk och seder, så
att nu endast några få kvarlefvor återstå af detta
en gång så mäktiga folk, nämligen i västra Bretagne,
på Irland, i Wales och i Hög-Skottland. Äfven af sina
grannar germanerna trängdes de undan från landet
n. om Donau och ö. om Rhen, hvilket dessa förstodo
att försvara äfven mot romarna. Germanerna lyckades
härigenom bevara sin nationalitet och öfverändakastade
sedan genom folkvandringarna det romerska riket,
inom hvars gränser många af deras stammar togo
sig nya boplatser. Men sedan de sålunda inträngt
på det romerska området, gingo de i regel upp i den
talrikare romerska befolkningen, så att dessa länders
befolkning än i dag är till sitt språk romansk,
om än äfven germanskt blod flyter i dess ådror. -
ö. om germanerna bodde slaverna, hvilka redan vid
tiden för Kristi födelse trängt fram till sydöstra
hörnet af Östersjön (æstyer och letter)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
