Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eusebios - Eusebius - Eusebius Emmeran - Euskara - Euskirchen - Euspongia - Eustache, S:t - Eustachio, Bartolommeo - Eustachiska röret l. Örontrumpeten - Eustathianer - Eustathios - Eustathius - Eustatisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till större delen bevarade, däribland Onomasticon. en
beskrifning öfver bibliska orter. Han var ingen
djup ande, men en alltigenom aktningsvärd
lärd forskarnatur. - Hans arbeten äro sedan
1903 under utgifning (i vetenskaplig-kritisk
uppl.) af vetenskapsakademien i Berlin, hvarvid
finnen J. A. Heikel nedlagt särskild förtjänst.
Hj. H-t.
2. E., biskop af Emesa, grekisk kyrkolärare,
f. i Edessa, d. omkr. 358, tillhörde de äldre
antiokenarna af Lukianos’ skola, med nykter
exegetik, och lutade därför liksom sin vän och
namne, kyrkohistorikern E., åt arianismen, likväl
utan att, såvidt vi veta, ingripa i striden.
Han egde stor filosofisk och matematisk kunskap.
Af hans många exegetiska, dogmatiska och
polemiska skrifter äro endast fragment i behåll.
Hj. H-t.
3. E., biskop af Nikomedeia, d. 342, var först
biskop i Berytus (Bejrut) i Syrien, sedermera
i Nikomedeia. Där blef han jämte Athanasios den
mest betydande kyrkohistoriska personligheten under
300-talets förra hälft. Såsom lärjunge till Lukianos
var han predisponerad för arianismen; hos honom
sökte ock Arius skydd vid arianska stridens början.
E. var en större personlighet än Arius,
hänsynslöst djärf och med politisk vidsyn; hans
biskopsplats, Orientens residensstad, gaf honom
ock tillfälle till direkt beröring med kejsarna,
först Licinius, sedan Konstantin och dennes söner.
Härtill kom, att E. var bärare af den då framväxande
tanken på kyrkans ledning genom en högste monarkisk
biskop och sålunda afgjord motståndare till
Alexandrias patriarkat. Så blef E. anledningen
till, att den arianska striden utvidgades från en
egyptisk till en hela Orienten omfattande fråga;
och han blef arianernas "diplomatiske ledare"
och främste förkämpe. Han var en af de få, som
ej gåfvo vika vid Nicæa-konsiliet 325, då han ock
landsförvistes. Snart återkommen (328), visste han
att med stor klokhet vinna Konstantin genom en rent
origenistisk samlingspolitik, "semiarianismen", med
spetsen riktad mot Athanasios (ej att förväxla med den
i Arianism, sp. 1458, omnämnda semiarianismen).
Han blef sedan ledaren af kejsarnas kyrkopolitik
till sin död. Af Konstantins upphöjdes han till
biskop i Konstantinopel. Han var äfven lärare
för den blifvande kejsar Julianus, och af honom
fostrades Wulfila, som förde arianismen till
germanerna. E. ledde ock synoden i Antiokia 341,
där semiarianismen fastställdes för Orienten. Litt.:
A. Lichtenstein, "Eusebius von Nikomedia" (1903), och
Paavo Snellman, "Der anfang des arianischen streites"
(Helsingf. 1904).
Hj. H-t.
Eusebius. 1. E., kallad martyren, blef påfve i
april 310 och dog i sept. s. å. på Sicilien, dit han
förvisats af kejsar Maxentius.
– 2. Biskopar. Se Eusebios.
Eusebius Emmeran, pseudonym för G. F. Daumer.
Euskara. Se Baskiska språket och litteraturen.
Euskirchen [ö’js-], stad i preussiska reg.-omr. Köln
(Rhenprovinsen), nära floden Erft. 11.350
inv. (1905). Tillverkning af socker, malt, ylletyger,
trikåvaror, metallarbeten, läder m. m.
Euspongia, zool. Se Badsvamp och Svampdjur.
Eustache, S:t. Se Saint Eustache.
Eustachio, Bartolommeo, italiensk anatom,
f. i början af 1500-talet, d. 1574, var lifmedikus
hos hertigen af Urbino och blef sedan professor i
anatomi vid Studio della sapienza i Rom. E. var en
hängifven anhängare till Galenus och försökte försvara
denne emot Vesalius’ angrepp. Dock icke så, att han
blindt skulle ha svurit på mästarens ord; tvärtom
egnade han sig åt omsorgsfulla anatomiska studier,
hvilka ledde honom till många viktiga upptäckter
och för alla tider skola bevara hans namn såsom ett
af anatomiens främsta. Under E:s lefnad utkommo af
honom blott några smärre skrifter, hvilka han samlade
under titeln Opuscula anatomica (1564). Summan af sitt
anatomiska vetande ville E. nedlägga i ett stort verk,
De dissensionibus ac controversiis anatomicis, hvilket
likväl aldrig utkom. De för detsamma afsedda graverade
plåtarna upptäcktes nära 150 år efter E:s död af
Lancisi, hvilken 1711 utgaf dem med en förklarande
text (Tabulæ anatomicæ Barth. Eustachii, quas
e tenebris tandem vindicatas præfatione notisque
illustravit ac publici juris fecit J. M. Lancisi). E:s
egen text har aldrig återfunnits. - Efter
E. har man kallat den gång, som leder från
svalget till örats trumhåla, eustachiska röret.
R. T-dt.
Eustachiska röret l. Örontrumpeten (lat. tuba
Eustachii), anat., ett efter den italienske läkaren
Eustachio uppkalladt, vid pass 3,5 cm. långt rör,
delvis af ben och brosk, som, småningom vidgadt,
leder från mellanörat (trumhålan) till svalget, där
dess mynning är tillgänglig för sondering genom, nedre
näsgången. Under vanliga förhållanden är röret slutet,
och det behöfves ett visst tryck för att pressa
luft från svalget in i trumhålan. Vid sväljningen
minskas denna tillslutning, så att en tryckutjämning
kan ega rum mellan trumhålan och yttre luften.
G. v. D.*
Eustathianer, religiös sekt. Se Eustathios 2.
Eustathios (grek. Evozd&iog, lat. Eustathius).
1. Biskop i Antiokia, var arianismens
förste vetenskaplige bekämpare (gentemot
Eusebios af Cæsarea) och blef den segrande
arianismens första offer. Han afsattes 330 och dog
i landsflykt, sannolikt före 337.
2. Munk i Pontos, sedan 350 biskop i Sebaste
(Armenien), d. 380, blef ledare af den framväxande
munkrörelsen i Mindre Asien, gaf den fastare
regler och utbildade en skola af munkar.
Viktigt var ock, att han gjorde början med
prästernas indragande i det munkartade lifvet.
Han blef afsatt bl. a. för sin obetingade
förkastelse af prästernas äktenskap, men
fortsatte med sina anhängare (eustathianerna) en
aggressiv kamp för munkidealet.
Hans lärjunge och fullbordaren af hans verk
var Basileios den store (se denne). Jfr F. Loofs,
"Eustathius von Sebaste" (1898).
3. Berömd grekisk kommentator, blef ärkebiskop
i Tessalonike 1175 och dog efter 1194. Hans
kommentarer äro till en del utdragna från de gamla
skoliasterna. I synnerhet är hans kommentar öfver
Homeros en skatt af filologisk lärdom.
2. Hj. H-t.
Eustathius. Se Eustathios.
Eustatisk (af grek. eu,
väl, och statos, stående), geol., kallas en sådan
förändring i hafsytans nivå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
