Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ewald, Johannes - Ewald, Johan von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befryndades sålunda med hvarandra, hvilket gaf
E. tillfälle att ofta träffa Arendse. För att snarast
möjligt bli i stånd att sätta bo med sin älskade,
om hvars genkärlek E. hade grundade förhoppningar,
beslöt E. att hemligen lämna sitt fosterland och i
främmande krigstjänst vinna utmärkelse och rang. Denna
gång (1759) blef flykten allvar: han tog värfning i
preussiska armén. Till följd af sin spenslighet blef
han emellertid icke husar, såsom han önskat, utan
infanterist. Missnöjd rymde han till österrikarna,
blef trumslagare och kort därefter underofficer, tills
hans anhöriga lyckades få reda på hans vistelseort
och sökte friköpa honom. Då detta vägrades, rymde han
från österrikarna. Vid sin hemkomst (1760) egnade han
sig med en sådan ifver åt studier, att han redan 1762
tog teol. ämbetsexamen med de högsta betygen. Sin
älskade miste han emellertid snart, ty hon gifte
sig med en handlande. Själf påstod E. städse,
att förlusten af henne var källan till alla hans
senare olyckor och till den melankoli, som blef hans
grundstämning. Han började nu sin författarverksamhet
med en allegorisk berättelse, Lykkens tempel, som
"Selskabet til de skjönne videnskabers forfremmelse"
upptog bland sina skrifter (1764). Hans nästa
försök var det bibliska dramat Adamiaden (1765),
som föranleddes af en prisuppgift, men underkändes
såsom bristfälligt, ehuru lefvande. Han tog då
tillbaka sitt arbete med förklaringen, att om han
icke kunde blifva Danmarks förste skald, ville han
icke vara den andre, och på samma gång beslöt han att
under två år icke skrifva vers, utan genom läsning
utbilda sin ande under denna tid. Det var de franske
klassikerna (i synnerhet Corneille), Klopstock -
med hvilken han var personligen bekant -, Roms
skalder samt tyska öfversättningar af Shakspere och
Ossian, som han framför allt studerade. Under den
nämnda tiden skref han endast en kantat vid Fredrik
V:s död (1766), hvilken dikt med ens gjorde honom
känd öfver hela landet. Slutligen skred han till
omarbetning af Adamiaden, "Adam og Eva" (1769), som
är E:s omfångsrikaste religiösa dikt. Genom Klopstock
hade uppmärksamheten blifvit riktad på den nordiska
forntidens kvarlåtenskap, som man likväl endast mycket
ofullkomligt kände till. E. studerade Saxo och hämtade
från honom ämnet till Rolf Krage (1769), den första
danska historiska tragedien, skrifven på prosa efter
Klopstocks mönster. Vid denna tid angreps E. svårt af
gikt, sjukdomen förvärrades hastigt, och han var under
flera år bunden vid sängen. E. arbetade nu till stor
del för teatern, skref satiren De brutale klappere
(1771), med anspelningar på tidsförhållanden,
lustspelet Harlequin patriot (1772), som hade
en politisk syftning, men aldrig uppfördes, och
Pebersvendene (1773), en komedi i Holbergs stil. -
Af sin moder inackorderades E. därpå i Rungsted,
halfvägs mellan Köpenhamn och Helsingör, vid Sundet
(våren 1773-hösten 1775), där han erhöll den bästa
omvårdnad och fullbordade flera ypperliga lyriska
dikter, bl. a. Rungsteds lyksaligheder (1773), och
det heroiska sångspelet Balders död (1775), hvilket
införde blankversen i Danmarks dramatik. Ehuru
E. endast här och där lyckades träffa den nordiska
tonen, som oftast förtogs af ett deklamatoriskt
uttryckssätt, har dramat betydelse som utgångspunkt
för 1800-talets renässans, särskildt Öhlenschläger,
och flera af de
där inlagda sångstyckena äro af stor skönhet. E:s
ofullbordade själfbiografi, Johannes Ewalds levnet
og meninger (utmärkt uppl. af E. Rördam 1899). har
dåtidens bästa danska prosastil. 1775 flyttades han
till Söbäkshus, vid Helsingör, där han under ständigt
växande sjuklighet tillbragte de två sorgligaste
åren af sin lefnad. Egentligen var det endast ett
fåtal, som uppskattat hans diktning, men småningom
tillväxte antalet af hans beundrare; särskildt Det
danske literaturselskab, stiftadt 1775, var E. till
stöd och uppmuntran. 1777 flyttades E. tillbaka till
hufvudstaden och kom i god vård. Där upplefde han, att
"Balders död" med framgång uppfördes på k. teatern
(1778), och där skref han den dramatiska idyllen
Fiskerne, liksom "Balders död" med åtskilliga
sånger, bl. a. Liden Gunver, som är det första
lyckade försöket att åter anslå folkvisans ton,
samt den bekanta Kong Kristian stod ved höjen mast,
hvilken snart blef folksång. Med musik af Hartmann
d. ä. uppfördes "Fiskerne" 1779 med stort bifall. Då
E. 1780 beslöt att utgifva sina samlade skrifter,
tecknade sig en stor mängd subskribenter. Hans
ställning förbättrades nu, men hans kraft var
uttömd. Han fullbordade en afhandling om allmogens
upplysning samt påbörjade ett Hamlet-drama. Företalet
till hans skrifter, ett mästerstycke af dansk prosa,
var hans sista större arbete. Gikten blef allt
svårare, och 17 mars 1781 dog han. Få nätter förut
hade han skrifvit. Udrust dig, helt fra Golgatha!,
som är upptagen i den danska psalmboken. 1879 restes
åt E. och Wessel en gemensam minnesvård. Sitt
förnämsta uttryck fingo E:s rika anlag i lyriken
(Ode til sjælen, Ode til min Moltke m. fl.), där
han både i stil och stämning lyfter den världsliga
konstdiktningen till en då alldeles enastående
storhet. - På svensk poesi utöfvade han inflytande
under slutet af 1700-talet (Kellgren, Lidner). E:s
skrifter föreligga i originalupplagan af 1780 och
i en uppl. af 8 bd, hvilken 1850-55 ombesörjdes af
F. L. Liebenberg. Litt.: M. Hammerich, "E:s levnet
mest efter hans egne meddelelser" (2:a uppl. 1861),
L. Schröder, "Ewald og Baggesen, deres læremestere
og deres velyndere" (1884), A. D. Jörgensen, "Johannes
Ewald" (1888), F. Rönning, "Rationalismens tidsålder",
II (1890), och H. Möller, "Beiträge zur charakteristik
der dichtungen Johs. Ewalds" (1906). C.R. (R-n B.)
Ewald. 1. Johan von E., dansk generallöjtnant,
f. 1744 i Kassel, d. 1813, bevistade ett fälttåg i
sjuåriga kriget (1756-63) och öfvergick 1776 såsom
befälhafvare öfver en i engelsk sold stående hessisk
kår till Nord-Amerika, där han med utmärkelse deltog
i frihetskriget. Återkommen till Europa 1783, trädde
han 1788 i dansk tjänst som öfverstelöjtnant och chef
för en slesvigsk jägarkår. När Danmark 1801 besatte
Hamburg och Lybeck, erhöll han militärkommandot
i förstnämnda stad och förvärfvade sig där allmän
aktning genom sina truppers utmärkta disciplin. 1803
bevakade han den holsteinska gränsen mot fransmännen,
när de besatte Hannover, och 1806 mot preussarna
och svenskarna. Under engelsmännens angrepp mot
Köpenhamn (1807) skyddade E., i spetsen för två af
honom organiserade infanteriregementen, Själland
mot fientligt anfall och utnämndes därefter till
guvernör i Kiel. 1809 anförde han den danska kår,
som understödde fransmännen mot major Schill och
i förening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
