Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Faam-te l. Faham-te - Faassen, Pietro Jacobus - Fab. - Faba - Faba ægyptiaca - Fabel - Fabeldiktning - Fabelepopé - Faber, Jakob Stapulensis - Faber, Johann von Leutkirch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Faam-te l. Faham-te. Se Angrecum.
Faassen [fasen], Pietro Jacobus (Rosier), holländsk
dramatiker, f. 1833 i Haag, d. där 1903, verkade
från 1854 som ansedd skådespelare i Amsterdam,
Haag och Rotterdam, men vann större rykte genom
en hel rad af honom författade skådespel: De oude
kassier (1875), Anne Mie (som vann pris vid en
internationell täflan, 1878), Zwarte Griet (1882)
och Platijn en co. (1885) m. fl., som troget afspegla
det holländska folklifvet och äfven ega förtjänster
i karaktärsteckningen. Genom sin omedelbarhet röjde
de mark för det nyare realistiska dramat. F:s arbeten
utgåfvos samlade i 2 bd, 1884.
Fab. vid djurnamn förkortning för Otto Fabricius
(se denne).
Faba, bot. Se Vicia.
Faba ægyptiaca, bot. Se Nelumbium.
Fabel (lat. fabula), liten
berättelse. 1. Hufvudinnehållet, grundränningen,
stoffet i en episk eller dramatisk dikt. -
2. En diktart, som, enligt Lessings definition,
uppstår, om man hänför en allmän moralisk sats
till ett särskildt fall, gifver detta särskilda
fall verklighet och däraf diktar en berättelse, i
hvilken den allmänna satsen klart igenkännes. Denna
berättelse antager då allegorisk form, i det att
föremål ur den lägre naturen, djur, växter, ja till
och med döda ting, uppträda med mänskligt språk
och mänskliga omdömen. Den mest egentliga fabeln
är djurfabeln. Äfven förekomma stundom i fabeln
allegoriska personer, människor eller gudar, hvilka
framställas såsom typer för vissa begrepp. Fabeln
skall, enligt den vanliga från senantiken härstammande
uppfattningen, inskärpa någon praktisk lefnadsregel,
hvilken också vanligtvis, inledd af ett "fabeln
lär" (lat. fabula docet}, uttalas antingen i
fabelns början eller också (oftare) vid dess slut
(epimythion). Jämte den vanliga s. k. etiska fabeln,
som meddelar en sedelära eller lefnadsregel, talar
man också om den intellektuella, som skall ha
till uppgift att inskärpa en teoretisk sanning, en
insikt. Fabeln har ej blott sin plats i litteraturen;
man känner af historien, att den äfven ofta användts,
då det af en eller annan anledning varit lämpligast
att säga sanningen på omvägar, t. ex. då profeten
Nathan förebrådde konung David hans beteende mot
Uria, och då romaren Menenius Agrippa lugnade Roms
upproriska menighet med den bekanta fabeln om magen
och lemmarna. - Grundregeln för en god fabel är,
att den skall vara kort, klar och enkel; för öfrigt
kan den vara på prosa eller vers, ha form af en
monolog eller en dialog samt antaga en mera episk
(rent berättande) eller didaktisk (sedelärande)
karaktär. Genom fantasi i uppfinningen och naiv
folklighet i tonen kan fabeln närma sig den högre,
egentliga diktningens område.
Fabeldiktningen tillhör folkens ursprungliga poesi
och har sitt upphof i den primitiva människans begär
att antropomorfisera. Det direkt didaktiska elementet
har först senare blifvit ett utmärkande drag. Denna
diktning har sedan gammalt florerat i Orienten (jfr
Djursagan). En verkligt konstnärlig prägel erhöll
fabeldiktningen först i Grekland genom den samling,
som, ehuru man ej är fullt säker om dess författare,
dock i allmänhet tillskrifves den frigifne slafven
Aisopos (d. 560 f. Kr.). Hos honom möter ett
lika lifligt sinne för
naturens brokiga lif som för människokaraktärens alla
svagheter, hvarjämte han genom den enkla naiviteten i
framställningen höjer fabeln till verklig konstform. I
hans fotspår gick inom den romerska litteraturen
Phædrus, hvilken, oaktadt en viss originell
godmodighet och lustighet, dock, genom sin flackhet
och sin alltför direkta moralisering, står långt efter
den grekiske mästaren. Under medeltiden försvinner
fabeln nästan alldeles ur konstpoesien, men träder
däremot fram inom folkdikten, där de bekanta räf-
(Reinhart, Reineke) och varg- (Isengrim, Wolf)sagorna
småningom utspunno sig till stora fabelepopéer, fulla
af satir och humor; de förnämsta äro den franska
Roman du Renart och den lågtyska Reinaert de Vos,
efter hvilken slutligen Goethe skref sin "Reineke
Fuchs". De karakteristiska dragen för de särskilda
djurtyperna - det egoistiska, njutningslystna,
putslustiga etc. - bibehöllos; och människan, afklädd
sina högre andliga egenskaper, afspeglar sig här i
djurens samtal, planer och handlingar. Den klassiska
fabeln återupplifvades särskildt under renässansen
i Frankrike, där Lafontaine framstod genom sin
mästerliga berättartalang, konstnärliga koncentration
och eleganta form. I Tyskland blef, under 1700-talet,
Gellert den mest populäre fabeldiktaren; väl kan
han hvarken i satirisk skärpa eller formens finess
mäta sig med Lafontaine, men hans fabler slogo an
genom en enkel folklig ton och godmodig lustighet. I
Sverige var fabeldiktningen under 1700-talet
mycket omtyckt; både Lafontaine och Gellert blefvo
mönster, till den förre slöt sig G. F. Gyllenborg,
vår mest bekante fabeldiktare, hvilken dock äfven
hämtade från Houdar de La Motte o. a. samt direkt
från Phædrus. - Versfabeln, som var den vanliga
under äldre tider, brukas numera sällan. Det direkt
didaktiska har icke heller hög kurs. Men i sin äkta
naiva, folkliga form torde fabeln ännu ega framtid;
H. K. Andersen har visat, att det är möjligt att med
den äkta naiviteten i djurskildringen sammansmälta en
djup, men ej direkt moraliskt påträngande symbolik.
C. v. F. (E. Wrgl.)
Fabeldiktning. Se Fabel 2.
Fabelepopé, en längre sammanhängande fabel, med komisk
anstrykning. Se Fabel 2.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
